Anglosaxare

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Anglosaxarna)
Hoppa till: navigering, sök
Sutton Hoo-hjälmen

Anglosaxare, eller angelsaxare, kallas de germanska folk som migrerade till Storbritannien, i synnerhet England, och blev dominerande där från 300-talet, sedan romarna dragit sig tillbaka.

Västgermanska stammar skall sedan 200-talet ha plundrat det romerska Britanniens kuster och - när romarna lämnat ön 411 - fört krig mot den keltiska befolkningen, vilken ursprungligen ska ha bett saxarna om hjälp mot pikter och skoter. En rad invecklade stridigheter ska ha uppstått i samband med detta. Efter saxarna invaderades snart Britannien även av jutar och angler. Saxarna ska ha tagit landet i syd och sydväst i besittning, medan jutarna underlade sig Kent, Wight och Hampshirekusten, samtidigt som anglerna ska ha tagit östkusten, från Essex upp till Forth i anspråk. Vad som följde av detta var en rad av varandra oberoende småriken, vilka så småningom kom att reduceras till sju stycken, den så kallade anglosaxiska heptarkin. Denna bestod av Essex, Kent, Mercia, Northumberland, Sussex, Wessex och Östangeln (East-Anglia).

Namnet anglosaxare kommer av namnen på två av stammarna, anglerna från Angeln (dagens Schleswig-Holstein) och saxarna från Sachsen (motsvarar det nuvarande Niedersachsen) i dagens Nordtyskland. Anglosaxarna är roten till den moderna engelska nationen; ordet "England" härstammar från "Anglernas land". Dagens engelska är en utveckling från de gammalsaxiska språk anglosaxarna talade.

Definition[redigera | redigera wikitext]

Begreppet anglosaxisk går tillbaka till kung Alfred den store; han skall ha använt sig av titlarna rex Anglorum Saxonum och rex Angul-Saxonum. Det är inte helt fastställt varför han valde dessa titlar, men det kan höra ihop med sammanslagningen av de olika kungadömena i England under Alfred 886.

Beda nämner i sin kyrkohistoria (b. I, kap. 15) att folken i de nordliga kungadömena (Östangeln, Mercia, Northumberland med flera) var angler, de i Essex, Sussex och Wessex stammade från saxare och de i Kent och södra Hampshire hade påbrå från jutarna. Denna uppdelning nämns inte av andra tidiga författare, och det går inte att urskilja några nämnvärda skillnader mellan saxare och angler vare sig vad gäller språk eller seder. Jutarnas ättlingar i Kent skilde sig dock från anglerna och saxarna. Författare från Wessex brukade dessutom benämna sin nation som en del av Angelcyn, och kallade sitt språk för Englisc. Kungafamiljen i Wessex ansågs vara av samma härkomst som kungafamiljen i Bernicia i Northumbria.

Det är möjligt att Beda gjort åtskillnad baserad på de olika rikenas namn (Essex - östsaxare, Wessex - västsaxare och så vidare), men det står nog utan tvivel att dessa från början befolkats av olika folkgrupper. På ett tidigt stadium, eventuellt redan innan den saxiska huvudinvasionen, hade de två folkgrupperna smält samman.

Utanför England användes Angli Saxones som benämning på en enda folkgrupp, och detta bruk finns belagt redan ett århundrade före Alfred den Stores tid; då Paulus Diaconus använde sig av begreppet i en av sina skrifter. Det framgår dock tydligt att han inte använder det för att syfta på en enhetlig grupp, men som beteckning på saxarna i England i motsats till saxarna på den europeiska kontinenten.

Folkvandringarna[redigera | redigera wikitext]

Folkvandringarna enligt Beda.

410 mottog den västromerske kejsaren Honorius en bön om hjälp från britannerna, som var utsatta för germanska och keltiska plundringräder. Kejsaren svarade att de "fick lösa sina egna problem själva", och detta år räknas därmed som avslutningen på det romerska Britannia. I det maktvakuum som uppstod anlände angler och saxare till ön, i första hand syd- och östkusten.

De tidiga årens utveckling är bara känd genom legender, bland annat återberättade av Beda. Vortigern, en ledare för de i romarnas frånvaro självstyrande britterna, skall ha givit juten Hengist området Thanet i Kent som land att bruka och äga. I gengäld lovade Hengist att stödja britterna i kampen mot kelter och andra germaner. Det är mer oklart när anglerna och saxarna anslöt sig till denna allians, men det bör ha skett i ett tidigt skede. Motståndet mot alliansen skall först ha letts av Ambrosius Aurelianus, och därefter av kung Arthur. I slaget vid Mons Badonicus skall denne ha lyckats stoppa invasionerna.

Runt 590, en tid från vilken det börjar finnas bättre källmaterial, är brittannernas öde fortfarande ovisst. Den keltiske kungen Urien av Rheged belägrade Lindisfarne, kungariket Bernicias bäst befästa plats. Andra kelter hade segrat i slaget vid Fethanleag (norr om Banbury i Oxfordshire). Urien blev mördad av en rival, och därmed föll den keltiska offensiven samman. Anglosaxarna, som nu träder fram som en mer enhetlig grupp ur språklig och kulturell synvinkel, tog kontrollen över dagens England. Det kymriska namnet på England är Lloegyr, «de förlorade landen», och det har hävdats att detta åsyftar denna keltiska förlust.

Den process där befolkningen i England till stor del byttes ut, kallas ofta den saxiska invasionen, men detta är ett oprecist uttryck. Andra stammar, angler, jutar, friser och möjligen även franker, tog del i erövringen. De olika stammarna upprättade kungadömen och det som har kallats för heptarkin uppstod - en kärna av sju anglosaxiska kungariken, vilka dominerade England.

Det är oklart vad som hände med den romersk-brittiska befolkningen. Gildas den vise skrev att de slogs ihjäl till sista man, kvinna och barn. Moderna historiker mener att de i stort sett överlevde, men att många hamnade i slaveri eller livegenskap under angler och saxare. Från den tid då någorlunda tillförlitliga källor finns står det klart att de ursprungliga britterna enbart fanns kvar i Cornwall och Wales, samt i Strathclyde i dagens Skottland.

Den anglosaxiska sociala strukturen i England[redigera | redigera wikitext]

De äldsta källorna som visar det anglosaxiska samhällets sociala struktur i England är från början på sexhundratalet. Dessa visar att samhällets grundvalar bars upp av den frie mannen (ceorl). Han hade förpliktelser mot konungen, men inte mot någon annan överherre. Han var skyldig att tjänstgöra i fyrden (landvärnet) vid krigsfara och utge feorm (gengärd) till konungens underhåll. Ovan den frie mannen fanns ett högre samhällsskikt men det fanns ingen bördsaristokrati utom kungen och hans släktingar. Om det funnits någon sådan på kontinenten försvann den under folkvandringarna. Samhällseliten utgjordes av kungens följeslagare (gesiþ) (comes) dit även kungens styresmän, ealdormännen, räknades. [1]

Samhällsutveckling[redigera | redigera wikitext]

I det sena anglosaxiska England var de fria männen indelade i tre skilda sociala skikt: geneat var en beriden följeslagare som tjänade sin herre genom personliga arbetsuppgifter vilka inte stod i konflikt med hans ställning som fri man. Han erlade avrad för sin gård och för sina betesrättigheter. Han var däremot fri från dagsverksskyldighet och hade en social ställning över andra fria män och kan i många hänseenden karaktäriseras som en beriden följeslagare. Den dominerande gruppen av fria män utgjordes av geburas, dagsverksskyldiga bönder. Under dessa stod ett skikt av kotsetlas vilka bara förfogade över en mindre jordlott. De erlade ingen avrad men utförde en rad dagsverken. Trots sin låga sociala status var de fria män. Över de fria männen stod en talrik samhällselit av konungens följeslagare, vilka nu gick under namnet thegnar. Den typiske tegnen tjänade kungen med speciella arbetsuppgifter vid hovet och ägde själv en befäst gård med kapell, klockstapel och stekhus och en jordegendom om minst fem gårdars värde. Den grundläggande skillnaden i samhället gick mellan bonden och tegnen.[2]

Vid tiden för den normandiska erövringen fyrahundra år efter de äldsta källorna karaktäriserades England av en godsekonomi kontrollerad av samhällseliten och organiserad i heafodbotl (huvudgårdar). Dessa varierade mycket till storlek, struktur och inre ekonomi. Några täckte en avsevärd del av ett landskap och innefattade ett stort antal underordnade byar och gårdar, medan andra bara bestod av ett litet gårdsbruk som inte var större än en vanlig bondgård. En by kunde i sin helhet ligga under en huvudgård, medan i en annan by fanns det bondgårdar som tillhörde flera olika huvudgårdar. I Danelagen fanns det huvudgårdar där bara en liten avrad erlades av ett stort antal vitt spridda bondgårdar. På de flesta huvudgårdar fanns det dock en avelsgård som drevs genom böndernas och torparnas dagsverken. [12] Den grundläggande sociala strukturen hade förändrats så att många tusentals fria män var bundna till strikta förpliktelser i form av dagsverken på en överherres jord. Underlät han detta förlorade han rätten till sin gård. Genom bristen på historiska källor är det inte möjligt att redogöra för hur det gick till när den frie jordägaren förvandlades till en underordnad jordbrukare men det var en process som tog flera hundra år i anspråk. Kärnan i denna utveckling var att kungen överlät sina rättigheter och sin ställning som de fria männens överhuvud inom ett område till en ealdorman, en tegn, en biskop eller en abbot.[13]

Jordnaturer[redigera | redigera wikitext]

Det fanns tre jordnaturer i det anglosaxiska samhället i England. Folklandet var den grundläggande. Ett folkland var en enskild brukningsenhet vilken ägdes av en enskild person utan någon överherre. Folklandet var underkastat alla förpliktelser till kungen, som fyrdplikt, feorm (gengärd), borgbyggande, brobyggande, körslor och underhåll av konungens tjänare. Rättsreglerna för denna jordnatur var inte nedtecknade utan traderades genom den folcriht, folkrätten (publicum jus) som utövades av de lokala domstolarna. Boklandet uppstod genom att kungen överlät sina rättigheter till ett bestämt avgränsat område till en kyrklig insitution, en kyrka eller kloster, eller till en lekman (någon av hans tegnar). Sådana överlåtelser skedde genom ett skriftligt diplom som tydligt avgränsade överlåtelsen och vilka förpliktelser som överläts och vilka som reserverades av kungen. Boklandet överläts utan krav på några motprestationer; det var därför inte fråga om en feodal förläning. Låneland var folkland eller bokland som lånades ut för en viss bestämd tid, vanligen under den förste låntagarens och två arvingars livstid. I motprestation erlade låntagaren pengar, naturaprodukter och dagsverken.[14] [15] [16]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från norska Wikipedia (bokmål/riksmål), Angelsakserne, 4 mars 2006.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Frank Stenton, Anglo-Saxon England (Oxford: Oxford University Press, 2001).

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Stenton 2001, sid. 277-278, 302.
  2. ^ Stenton 2001, sid. 486-489.
  3. ^ [a b] Bosworth-Toller Anglo-Saxon Dictionary 2015-05-17.
  4. ^ [a b] John Allen, Inquiry into the rise and growth of the royal prerogative in England (London: Longman, Brown, Green, and Longmans, 1849), sid. 39-40.
  5. ^ [a b c d] Anglo-Saxon Law - Extracts From Early Laws of the English 2015-05-17.
  6. ^ Stenton 2001, sid. 306-306.
  7. ^ Stenton 2001, sid. 547-548.
  8. ^ Bosworth-Toller Anglo-Saxon Dictionary: Hold 2015-05-17.
  9. ^ William Stubbs, The Constitutional History of England, in Its Origin and Development (Cambridge: Cambridge University Press, 1875/2011), sid. 155.
  10. ^ Stenton 2001, sid. 473-475.
  11. ^ Stenton 2001, sid. 476-477.
  12. ^ Stenton 2001, sid. 480-484.
  13. ^ Stenton 2001, sid. 470-476,
  14. ^ [a b] Stenton 2001, sid. 297-298, 307-313.
  15. ^ [a b] Scott Thompson Smith, Land & Book (University of Toronto Press, 2012), sid. 9-12.
  16. ^ [a b] Ulla Secher, Aboriginal Customary Law (Hart Publishing, 2014).