Anna-Greta Leijon

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Anna-Greta Leijon

Anna-Greta Leijon, 27 januari 2012.

Ämbetsperiod
19 oktober 1987–7 juni 1988
Företrädare Sten Wickbom
Efterträdare Thage G. Peterson

Ämbetsperiod
8 oktober 1982–19 oktober 1987
Företrädare Ingemar Eliasson
Efterträdare Ingela Thalén

Ämbetsperiod
11 november 1983–15 november 1983
Företrädare Ove Rainer
Efterträdare Sten Wickbom

Invandrar- och jämställdhetsminister
Biträdande arbetsmarknadsminister
Ämbetsperiod
1973–1976
Företrädare Camilla Odhnoff
Efterträdare Eva Winther (från 1978)

Född Anna Margareta Maria Lejon
30 juni 1939 (75 år)
Stockholm, Sverige
Nationalitet Svensk
Politiskt parti Socialdemokraterna
Make Leif Backéus (1975-)
Partner Anders Leion (1964-70)
Barn Britta, Svante
Alma mater Uppsala universitet

Anna-Greta Leijon, Anna Margareta Maria Lejon[1], född 30 juni 1939 i Högalids församling i Stockholm, är en svensk före detta politiker (socialdemokrat), som varit statsråd 1973–76 (biträdande arbetsmarknadsminister) och 1982–88, riksdagsledamot 1974–90 samt Skansen-chef. Hon är mor till politikern Britta Lejon.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Uppväxt[redigera | redigera wikitext]

Anna-Greta Leijon är dotter till fångvaktaren vid Långholmen, Karl (Kalle) Helmer Leijon från Norrbyås i Närke och Selma Margareta Ingeborg, född Nyman (1902-1989) från Horns socken utanför Skövde. Som gymnasist vid Sveaplans flickläroverk engagerade sig Leijon i Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsförbund (SSUH). Sommaren 1958 liftade hon runt i Frankrike och efter studentexamen sommaren 1959 började hon som ombudsman för SSUH. På hösten 1960 började Leijon läsa statskunskap vid Uppsala universitet. Hon blev medlem i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus och ordförande i Studenternas Nykterhetssällskap. Hennes uppsats i statskunskap handlade om den baskiska regionalismen, och under 1961 reste Leijon runt i Baskien. Sommaren 1963 arbetade hon på ANC:s kontor i London.

I mars 1963 anställdes Leijon som ombudsman för studentsociala frågor hos Uppsala studentkår och arbetade där tillsammans med Birgitta Dahl. I det socialdemokratiska studentförbundet träffade hon också Anders Leion (sic), ekonomstudent från Handelshögskolan, och flyttade ihop med honom i Stockholm. Hon avbröt universitetsstudierna i statskunskap och sociologi före examen.

Politisk karriär[redigera | redigera wikitext]

I maj 1964 anställdes Leijon på Arbetsmarknadsstyrelsen i Stockholm som amanuens och började arbeta med att underlätta kvinnors tillträde till arbetsmarknaden. På hösten födde Leijon sin dotter Britta och familjen flyttade till en lägenhet i Kallhäll i Järfälla kommun. Förutom arbetet på AMS blev Leijon också ordförande i det socialdemokratiska studentförbundet i februari 1965. Leijon engagerade sig även i Järfällas arbetarekommun och blev invald i skolstyrelsen. I 1970 års val invaldes hon i Stockholms läns landsting som ledamot för socialdemokraterna. Samma år separerade hon från Anders Leion.

I januari 1973 blev hon chef för Jämställdhetsdelegationen vid Statsrådsberedningen och vid riksdagsvalet i september samma år invaldes hon till riksdagsledamot. Innan Leijon kunde tillträda som riksdagsledamot blev hon istället utnämnd till statsråd och biträdande arbetsmarknadsminister i regeringen Palme I. Som statsråd hade Leijon ansvar för arbetsmarknadsutbildningar och anpassningsåtgärder för handikappade men även ansvar för invandringspolitiken och terroristlagstiftningen. Det sista innebar att Leijon handlade den kontroversiella frågan om utvisningen av de svårt skadade tyskar som sprängde den västtyska ambassaden den 24 april 1975.

I september 1975 gifte sig Leijon med Leif Backéus. I mars 1977 upptäckte Säkerhetspolisen (Säpo) att Norbert Kröcher och en grupp, "Kommando Siegfried Hausner", planerade att kidnappa Leijon, Operation Leo. Gruppen hade för avsikt att använda Leijon för att tvinga den västtyska regeringen att släppa de personer som fängslades efter ambassaddramat 1975 ur fängelset. Efter riksdagsvalet 1976 blev Leijon riksdagsledamot och suppleant i arbetsmarknadsutskottet, senare vice ordförande i utskottet. När socialdemokraterna vann valet 1982 blev Leijon arbetsmarknadsminister och genomförde bland annat en reform där ungdomar fick kontant ersättning för utfört arbete istället för arbetslöshetsstöd, "ungdomslag" samt höjda egenavgifter i arbetslöshetsförsäkringen i januari 1986. År 1984 utnämndes hon också till president i FN-organet Internationella arbetsorganisationen (ILO).

Justitieminister[redigera | redigera wikitext]

Efter en relativt framgångsrik tid som arbetsmarknadsminister utsågs Leijon 1987 av statsminister Ingvar Carlsson till den första justitieministern som inte hade någon juristexamen. Som justitieminister ägnade sig Leijon bland annat åt reformer för att stärka brottsoffrens ställning samt Lex Bratt, lagen om skydd av företagshemligheter. I mars 1988 blev Leijon av Carl Lidbom informerad om en teori om Palmemordet som han fått höra av förläggaren Ebbe Carlsson. Enligt Carlsson var mordet utfört av PKK på uppdrag av Irans regering. Leijon skrev också i början av maj ett rekommendationsbrev till Ebbe Carlsson att användas vid efterforskningar i Storbritannien. Den 1 juni utbröt Ebbe Carlsson-affären när tidningen Expressen avslöjade Ebbe Carlssons roll i spaningsarbetet och att det fanns ett rekommendationsbrev. Leijons förfarande väckte stor kritik och hon avgick sedan samtliga partier i riksdagen förutom hennes eget hade deklarerat att de skulle stödja ett misstroendevotum mot henne.

Efter regeringstiden[redigera | redigera wikitext]

Vid riksdagsvalet 1988 blev Leijon åter invald riksdagsledamot och utnämndes till ordförande i finansutskottet. Under valrörelsen var Leijon en av dem som utlovade utbyggd föräldraförsäkring. Vid den överenskommelse om krispaket som regeringen Carlsson II ingick med Folkpartiet i april 1990 frystes detta vallöfte och i protest mot uppgörelsen valde Leijon att avgå från finansutskottet.

Efter sin tid som yrkespolitiker har Anna-Greta Leijon haft flera statliga styrelseuppdrag, bland annat som ordförande i Sveriges Television. 1995 efterträdde hon Hans Alfredson som chef för Skansen, ett uppdrag som hon innehade fram till 31 augusti 2005, då hon ersattes av John Brattmyhr.[2]

När Moderna museet blev en egen myndighet 1 juli 1999 utsågs Anna-Greta Leijon till styrelseordförande. Under den tid David Elliot var museichef fungerade Anna-Greta Leijon även som myndighetschef för Moderna museet, eftersom David Elliot inte var svensk medborgare. Sedan 2006 har hon ingått i fackboksjuryn för Augustpriset och är för närvarande (2007) dess ordförande.[3][4]

Övrigt[redigera | redigera wikitext]

  • Anna-Greta Leijon, Anders Leion (hennes sambo 1964-70[5]) samt dottern Britta Lejon stavar alla sitt efternamn på olika sätt.[6]
  • Författaren och politiske journalisten Anders Isaksson har spekulerat i att Anna-Greta Leijon kunde ha blivit socialdemokraternas första kvinnliga ordförande om inte Ebbe Carlsson-affären hade kommit emellan.[7] Förre partisekreteraren Sten Andersson har också hävdat att Anna-Greta Leijon var hans favorit att efterträda Ingvar Carlsson som partiordförande och statsminister.[8]

Befattningar[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sveriges befolkning 1970, (CD-ROM version 1.04) Sveriges Släktforskarförbund 2003
  2. ^ Gyllenberg, Eva-Karin (29 juli 2007). ”Leijon på Skansen snart ett minne blott”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/sthlm/leijon-pa-skansen-snart-ett-minne-blott. Läst 10 maj 2009. 
  3. ^ PM (6 april 2006). ”Leijon och Dahlberg i Augustjuryn”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/leijon-och-dahlberg-i-augustjuryn. Läst 10 maj 2009. 
  4. ^ Bohlund, Kjell. ”Om Augustpriset”. augustpriset.info. Augustpriset. http://www.augustpriset.info/135. Läst 9 maj 2009. 
  5. ^ Gafvelin, Elisabeth, red (1998). Vem är det : Svensk biografisk handbok 1999. Stockholm: Kunskapsförlaget P. A. Norstedt & Söners Förlag. sid. 645. ISBN 91-1-300536-7 ISSN 0347-3341 
  6. ^ Crofts, Maria (7 oktober 1998). ”Nya ministern – visst är hon lik sin mamma”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/9810/07/lejon.html. Läst 10 maj 2009. 
  7. ^ Eklund, Jan (29 april 2007). ”Ebbe var maktens medietorped”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/ebbe-var-maktens-medietorped. Läst 10 maj 2009. 
  8. ^ Brundin, Olof (18 april 1998). ””Leijon skulle bli statsminister””. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/9804/18/sten.html. Läst 10 maj 2009. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Fakta om folkvalda: Riksdagen 1985-1988, utgiven av Riksdagens förvaltningskontor, Stockholm 1986 ISSN 0283-4251 s. 176
  • Anna-Greta Leijon (1991). Alla rosor ska inte tuktas. Stockholm: Tidens förlag. ISBN 91-550-3788-7 

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Leijons självbiografi Alla rosor ska inte tuktas (1991) handlar om hennes liv fram till 1990.
  • Händelseförloppet kring ambassaddramat och Operation Leo skildras utförligt i Kommando Holger Meins: dramat på västtyska ambassaden och Operation Leo av Jens Nordqvist och Dan Hansén (2006).
  • Detaljerna i Ebbe Carlsson-affären skildras i flera böcker, exempelvis Ingvar Carlssons självbiografi Så tänkte jag (2003).

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Camilla Odhnoff
Sveriges bitr. arbetsmarknadsminister
invandrarminister

1973–1976
Efterträdare:
Per Ahlmark
Företrädare:
Ingemar Eliasson
Sveriges arbetsmarknadsminister
1982–1987
Efterträdare:
Ingela Thalén
Företrädare:
Sten Wickbom
Sveriges justitieminister
1987–1988
Efterträdare:
Thage G. Peterson
Företrädare:
Arne Gadd
Finansutskottets ordförande
1988-1990
Efterträdare:
Hans Gustafsson
Företrädare:
Hans Alfredson
Chef för Skansen
1995–2005
Efterträdare:
John Brattmyhr