Anna Charlotta Schröderheim

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Anna Charlotta Schröderheim
Anna Charlotta Schröderheim, stiliserad illustration från 1845.

Anna Charlotta Schröderheim, ursprungligen Anna Charlotta von Stapelmohr, född 24 september 1754 i Stockholm, död där 1 januari 1791, var en svensk adelsdam, gift med politikern Elis Schröderheim. Hon var en känd profil under den gustavianska tiden. Poeter som Bellman och Carl Gustaf af Leopold skrev dikter om henne.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Hon var dotter till överdirektören vid Stora Sjötullen, Christoffer Lorentz von Stapelmohr och Maria Lucretia Dittmer. Föräldrarna höll ett stort umgängesliv. Hon gifte sig 22 år gammal med Elis Schröderheim och blev därmed Stockholms kanske mest omtalade värdinna. Maken var då inrikesminister och blev senare kungens närmaste man och en av Sveriges största makthavare. I den salong hans fru höll samsades hans godmodiga skämt med hennes spetsiga konversation och giftiga tunga. Hon beskrivs som passionerad, spotsk och intelligent och till utseendet var hon vacker med "brinnande, bruna ögon".

Äktenskapet var inte något kärleksäktenskap. Hon blev omtalad för sina kärleksaffärer och flera av umgängesvännerna utpekades som hennes älskare. År 1790 var den kunglige sekreteraren Carl Wilhelm Seele (1765-1803) hennes älskare. Han kallades l'Adonis de la Roture och var känd för att klä om tre eller fyra gånger om dagen för att "åkande, gående eller ridande visa sin skönhet." Charlotte blev gravid med Seele. Schröderheim vägrade erkänna faderskapet, krävde skilsmässa och att barnet skulle dödförklaras och tas ifrån henne så fort det var fött.

Det sades att det var kungen som hade fått honom att kräva detta som hämnd efter att ha blivit pikad av henne. Då Gustav III en gång retat henne för hennes tycke för en av hans stallmästare och hennes barnlöshet hade hon svarat: "Jag måste nöja mig med en understallmästare, ers maj:t; ty min man har ej råd, att hålla sig hovstallmästare", något han tog som en pik på hans påstådda relation till hovstallmästare Adolf Fredrik Munck. Det blev skandal, och sympatierna låg på Charlottes sida. Charlotte dog efter förlossningen "av sorg", 37 år gammal. Hon begravdes som "Schröderheims husfru", och den officiella dödsorsaken var slag . Begravningen hölls utan minnestal.

Hennes dotter Charlotte Schröderheim uppfostrades av hennes vän, Beata Elisabeth Théel (1744-1805). Hon kyrkbokfördes inte som vare sig äkta eller utomäktenskaplig i kyrkböckerna, något som egentligen var olagligt.

År 1796 hölls ett åminnelsestal i Stora Amarantherorden över båda makarna Schröderheim. Elsa Fougt höll talet över henne:

Hof och stad beundrade snart hennes utvalda smak, hennes lekande snille. Vitterheten och de sköna konsterna smickrades af hennes bifall. Hennes hus blef samlingsstället för det bästa sällskap och en skola för den goda tonen, den sanna belefvenheten, den anständiga glädjen.Man skockades omkring henne, att uppsnappa hvart ord; man beundrade och prisade hennes qvickhet. Hvarje infall ansågs förträffligare än det föregående, och de funnos, som trodde sig sjelfva vara snillen, blott för det de hört henne och kunnat eftersäga hvad hon, äfven utan öfverläggning, framjollrat. Så framskredo några glada år, under hvilka hon, smickrad af allas bifall och trygg vid sitt goda hjertas eget vittnesbörd, sorgfri öfverlemnade sig till den stora verldens lysande nöjen.

Bellman ska ha varit förälskad i Anna Charlotta Schröderheim och författade en elegi över henne.

Referenser[redigera | redigera wikitext]