Antimonklorid
Från Wikipedia
| Antimonklorid | |
| Systematiskt namn | Antimontriklorid |
|---|---|
| Övriga namn | Klorantimon |
| Kemisk formel | SbCl3 |
| Molmassa | 228,13 g/mol |
| Utseende | Färglös kristallinsk massa |
| CAS-nummer | 10025-91-9 |
| Egenskaper | |
| Densitet | 3,14 g/cm³ |
| Löslighet (vatten) | 9100 g/l (20 °C) |
| Smältpunkt | 73,4 °C |
| Kokpunkt | 220,3 °C |
| Faror | |
| NFPA 704 | NFPA 704.svg |
| LD50 | 525mg/kg |
| SI-enheter & STP används om ej annat angivits | |
Antimonklorid är en färglös eller svagt gul kristallinsk massa, som är löslig i alkohol, eter, bensol och kolsvavla. Saltet är lösligt i liten mängd vatten och bildar då antimonylklorid, SbOCl och saltsyra. Antimonklorid suger i luft till sig luftens fuktighet och delikvescerar. Den framställs ur antimontrisulfid, som kokas med saltsyra varvid kloriden sublimerar. Antimonklorid används inom veterinärmedicinen, men också, på grund av sina etsande egenskaper, för bronsering av järn och stål. Tillsammans med andra salter, som t ex magnesiumklorid, kan den användas som betmedel vid färgning av bomull.[1]
Källor[redigera]
- ^ Meyers varulexikon, Forum, 1952