Antoine Agénor de Gramont

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Antoine Agénor de Gramont

Antoine Agénor de Gramont (fullständigt namn Antoine Agénor Alfred, prins av Bidache, hertig av Guiche och Gramont), fransk diplomat tillhörande en uråldrig adelssläkt, född 1819 i Paris, död där 1880, genomgick polytekniska skolan och utnämndes 1840 till underlöjtnant, men lämnade redan s.å. krigstjänsten. Känd som den mest direkt ansvarige för fransk-tyska kriget.

Efter 1848 års revolution slöt han sig till prins Napoleon. Han utnämndes till ministre plénipotentiaire i Kassel (1851), i Stuttgart (1852) och i Turin (1853), till ambassadör i Rom (1857) och i Wien (1861). 15 maj 1870 övertog han utrikesportföljen i kabinettet Ollivier. Hans bana som utrikesminister blev kort, men olycksbringande.

När 6 juli 1870 frågan om prins Leopolds av Hohenzollern-Sigmaringen val till spansk kung bragtes på tal i Lagstiftande kåren, förklarade Gramont under församlingens bifallssorl, att den kejserliga regeringen inte kunde tåla, "att en främmande makt kunde rubba Europas jämvikt samt sätta Frankrikes intressen och ära i fara genom att uppsätta en av sina furstar på Karl V:s tron". Att prinsen av Hohenzollern självmant drog sig tillbaka, tillfredsställde inte Gramont, utan han avfordrade preussiske kungen en särskild förbindelse rörande denna sak. Kungens av Preussen vägran att avge en sådan medförde en krigsförklaring från Frankrikes sida.

Efter fransmännens nederlag vid Wörth måste Gramont, liksom de övriga ministrarna, avgå (9 augusti 1870). Under de följande åren uppträdde han några gånger för att försvara sin utrikespolitik, såsom i arbetet La France et la Prusse avant la guerre (1872) och i några artiklar i "Revue de France" (1878) under pseudonymen "Andreas Memor".

Källor[redigera | redigera wikitext]