Arbetarlitteratur

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
De yngre arbetarförfattarna, från vänster, Rudolf Värnlund, Ivar Lo-Johansson och Eyvind Johnson besöker den äldre Gustav Hedenvind-Eriksson i Flysta utanför Stockholm i slutet av 1920-talet.

Arbetarlitteratur, även proletärlitteratur, är litteratur skriven av arbetare, eller av författare med arbetarbakgrund, och som skildrar arbetarklassens levnadsvillkor. I vidare bemärkelse kan begreppet arbetarlitteratur även avse skönlitteratur som behandlar arbetarnas livsbetingelser oavsett författarens sociala härkomst. Utmärkande för proletär- och arbetarlitteraturen är dess idéinnehåll, dess ideologiska förankring i kommunismen, syndikalismen, socialismen eller socialdemokratin. Många av arbetarförfattarna är autodidakter.

I Sverige avsåg man tidigare med benämningen ”arbetarförfattarna” de författare ur arbetarklassen som trädde fram på den litterära scenen under 1920- och 1930-talen: Eyvind Johnson, Rudolf Värnlund, Moa Martinsson, Ivar Lo-Johansson med flera. I dag används benämningen ”arbetarförfattare” även om senare tiders författare med arbetarbakgrund som i sina verk skildrar sin miljö. Nutida svenska arbetarförfattare är bland andra Elsie Johansson, Aino Trosell, Kjell Johansson och Johan Jönson.

Arbetarlitteratur i andra länder[redigera | redigera wikitext]

Den internationellt mest betydande av de tidiga arbetarförfattarna var ryssen Maxim Gorkij. År 1907 utkom hans inflytelserika roman En mor och därefter självbiografin i tre delar; Min barndom (1913), Ute i världen (1916) och Mina universitet (1923) som var en inspirationskälla för många arbetarförfattare. Gorkij efterföljdes i Sovjetunionen av författare som skrev enligt den socialistiska realismens idéer. Till dessa hör Fjodor Gladkov, som skrev kollektivromanen Cement år 1924, och författare som Valentin Katajev och Alexander Fadejev.

En förebild i Norden och Europa var dansken Martin Andersen Nexø. Hans mest omtalade verk är Pelle Erövraren (fyra delar,1906-1910) och Ditte människobarn (1920). Den norske gruvarbetaren och författaren Johan Falkberget blev uppmärksammad med sin självbiografi Svarta fjäll 1907. Han skrev även arbetarhistoriska romaner. I Finland debuterade torparsonen Väinö Linna vid 1900-talets mitt. Han är känd för krigsskildringen Okänd soldat (1954) och trilogin Högt bland Saarijärvis moar, Upp, trälar! och Söner av ett folk.

I USA framträdde flera arbetarförfattare vid 1900-talets början. Upton Sinclair gav ut sin roman om arbetarna i Chicagos slakterier, The Jungle, år 1906. Jack Londons roman Martin Eden från 1909 var den första stora proletära utvecklings- och bildningsromanen. Poeten Carl Sandburg blev med verk som Chicago Poems (1916), Cornhuskers (1918) och Smoke and Steel (1920) känd för sin fria vers där han hyllade storstaden, industrialismen, den amerikanska landsbygden och dess befolkning.

Arbetarlitteratur i Sverige[redigera | redigera wikitext]

De tidiga svenska arbetarförfattarna vann berömmelse och bland dem återfinns blivande akademiledamöter och/eller nobelpristagare som Artur Lundkvist, Harry Martinson och Eyvind Johnson. Det finns ingen motsvarighet till denna folkliga anstormning mot parnassen i något annat lands litteratur.

Pionjärer inom svensk arbetarlitteratur var bland andra Maria Sandel, Gustav Hedenvind-Eriksson och Martin Koch, men de flesta debuterade på 1920-talet, utöver de redan nämnda Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg, Rudolf Värnlund och Josef Kjellgren.

Arbetarlitteraturens stora genombrott kom på 1930-talet. Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård och Moa Martinson blev representanter för den så kallade statarskolan. Den självbiografiska romanen blev en vanlig genre med till exempel Romanen om Olof av Eyvind Johnson och Nässlorna blomma av Harry Martinson. Vilhelm Moberg skrev episka romaner i bondemiljö. Josef Kjellgren och Rudolf Värnlund skildrade arbetets gemenskap och klassförtryck i kollektivromaner som Människor kring en bro och Man bygger ett hus. Artur Lundkvist blev den främste företrädaren för nya modernistiska strömningar.

Decennierna vid 1900-talets mitt framträdde ytterligare en rad arbetarförfattare, bland andra den egensinnige Lars Ahlin som debuterade 1943 med idéromanen Tåbb med manifestet och bondsonen Åke Wassing som utkom med sin första roman, den självbiografiska Dödgrävarens pojke, 1958. Per Anders Fogelström gav ut Mina drömmars stad, första delen i hans Stockholmsserie, 1960 och poeten Sonja Åkesson debuterade på femtiotalet och fick sitt genombrott 1963 med diktsamlingen Husfrid.

Modern arbetarlitteratur[redigera | redigera wikitext]

Arbetarlitteraturen är en levande litterär tradition, och är idag föremål för såväl forskningsprojekt[1] som vetenskapliga konferenser[2]. Flera litterära priser, såsom Ivar Lo-priset, Ivar Lo-Johanssons personliga pris, Moa-priset och Stig Sjödinpriset, delas årligen ut till moderna företrädare för den arbetarlitterära traditionen. Föreningen Arbetarskrivare bildades 1990 för att uppmuntra och inspirera till författarskap som utgår från arbete och vardagsliv.

Företrädare för modern arbetarlitteratur är bland andra Susanna Alakoski, Göran Greider, Eija Hetekivi Olsson, Elsie Johansson, Kjell Johansson, Kristian Lundberg och Aino Trosell.

Ivar Lo-Johansson om "proletärförfattare"[redigera | redigera wikitext]

Ivar Lo-Johansson talar på 1 maj 1956.

Del av en essä ur Lo-Johanssons sista bok "Till en författare", utgiven 1988. [3]

"Den svenska litteraturhistorien berikades 1921 med ett nytt ord, proletärdiktare. Det var en akademisk litteraturvetare, Richard Steffen, som kom med det. Han ville med det inget ont. Benämningen gällde några begåvade kroppsarbetare och autodidakter som gett ut skönlitterära böcker. Ett par av de utnämnda gillade termen. Andra av dem, i synnerhet då skalderna, avvisade den. De ville vara 'riktiga diktare'.

Men benämningen proletärförfattare vann burskap. Tio år senare hade Sverige fått minst tjoget av dem. Det svenska kulturetablissemanget började bli irriterat. Poeterna ansågs ofarliga men prosaförfattarna fick mothugg om de inte istället, med än starkare effekt, tegs ihjäl.

I Sverige fanns fortfarande en bred klassklyfta, och när proletärdiktningen såg ut att ta plats från den gamla borgerliga litteraturen, började man varna för intränglingarna. I brådskan stämplades proletärförfattarna som kommunister. Det blev vanligt, utom att beteckna arbetarromanerna och novellerna som estetiskt undermåliga, att förklara dem apa efter sovjetlitteraturen. I misshugg hade man kommit att kalla riktningen 'socialrealism'."

Svenska arbetarförfattare[redigera | redigera wikitext]

Författarna Josef Kjellgren och Rudolf Värnlund spelar schack.

A

B

C

D

E

F

G

H

J

K

L

M

N

O

P

R

S

T

V

W

Y

Å

Ö

Finlandssvenska arbetarförfattare[redigera | redigera wikitext]

Arbetarförfattare i andra länder[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "Litteraturvetare får forskningsmedel från Vetenskapsrådet" från Malmö högskola
  2. ^ "Arbetarlitteraturen får egen konferens i Lund" Sydsvenskan 4 december 2010
  3. ^ Ivar Lo-Johansson, Till en författare, Stockholm : Bonnier, 1988. ISBN 91-0-047654-4

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Ahlenius, Holger (1934). Arbetaren i svensk diktning. Norstedts lilla bibliotek, 99-0740216-8. Stockholm: Norstedt. Libris 7202 
  • Furuland, Lars (1991). Ljus över landet och andra litteratursociologiska uppsatser. Skrifter utgivna av Avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala, 0349-1145 ; 28. Hedemora: Gidlund. Libris 7668547. ISBN 91-7844-180-3 
  • Furuland, Lars; Svedjedal Johan (2006). Svensk arbetarlitteratur. Skrifter utgivna av Avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala, 0349-1145 ; 49 Årsbok för Arbetarnas kulturhistoriska sällskap, 1400-3392 ; 2006. Stockholm: Atlas. Libris 7777513. ISBN 91-89044-15-0 
  • Matsson, Ragnar (1975). Svenskt 30-tal: krisen och litteraturen. Stockholm: Gidlund. Libris 7591033. ISBN 91-7021-098-5 
  • Nilsson, Magnus (2006). Arbetarlitteratur. Lund: Studentlitteratur. Libris 10187736. ISBN 91-44-04409-7 
  • Olls, Kristina; Wahlén Ingvar, Olls Bert (1989). Svenska arbetarförfattare under 1900-talet. Örkelljunga: Settern. Libris 8375217. ISBN 91-7586-334-0 
  • Runnquist, Åke (1952). Arbetarskildrare: från Hedenvind till Fridell. Uggleböckerna. Stockholm. Libris 31153 
  • Utsikter: 24 författare om arbetarlitteraturen : en antologi. Stockholm: Tiden. 1987. Libris 7421440. ISBN 91-550-3261-3 (inb.) 
  • Uhlén, Axel (1978). Arbetardiktningens pionjärperiod 1885-1909. Stockholm: Ordfront. Libris 8373780. ISBN 91-7324-069-9 

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]