Arbetarlitteratur

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
De yngre författarna, från vänster, Rudolf Värnlund, Ivar Lo-Johansson och Eyvind Johnson besöker Gustav Hedenvind-Eriksson i Flysta utanför Stockholm i slutet av 1920-talet.

Arbetarlitteratur, även proletärlitteratur, är en typ av socialrealistisk litteratur av författare som beskriver ofta självupplevda berättelser ur arbetarnas vardagsliv. Många av författarna är autodidakter.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Bland proletärförfattarna återfinns bland annat blivande akademiledamöter och/eller nobelpristagare som Artur Lundkvist, Harry Martinson och Eyvind Johnson.

Pionjärer inom svensk arbetarlitteratur var bland andra Gustav Hedenvind-Eriksson och Martin Koch, men de flesta debuterade på 1920-talet, utöver de redan nämnda Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg, Rudolf Värnlund och Josef Kjellgren. Bland utländska författare brukar nämnas Maxim Gorkij och Martin Andersen Nexø. Andra delen av Gorkijs självbiografi har titeln Mina universitet.

Arbetarlitteraturens genombrott[redigera | redigera wikitext]

Arbetarlitteraturens stora genombrott kom på 1930-talet. Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård och Moa Martinson blev representanter för den så kallade statarskolan. Den självbiografiska romanen blev en vanlig genre med till exempel Romanen om Olof av Eyvind Johnson och Nässlorna blomma av Harry Martinson. Vilhelm Moberg skrev episka romaner i bondemiljö. Josef Kjellgren och Rudolf Värnlund skildrade arbetets gemenskap och klassförtryck i kollektivromaner som Människor kring en bro och Man bygger ett hus. Artur Lundkvist blev den främste företrädaren för nya modernistiska strömningar.

Modern arbetarlitteratur[redigera | redigera wikitext]

Arbetarlitteraturen är en levande litterär tradition, och är idag föremål för såväl forskningsprojekt[1] som vetenskapliga konferenser[2]. Flera litterära priser, såsom Ivar Lo-priset, Ivar Lo-Johanssons personliga pris, Moa-priset och Stig Sjödinpriset, delas årligen ut till moderna företrädare för den arbetarlitterära traditionen. Föreningen Arbetarskrivare bildades 1990 för att uppmuntra och inspirera till författarskap som utgår från arbete och vardagsliv.

Företrädare för modern proletärlitteratur är bland andra Susanna Alakoski, Göran Greider, Eija Hetekivi Olsson, Elsie Johansson, Kjell Johansson, Kristian Lundberg och Aino Trosell.

Svenska arbetarförfattare[redigera | redigera wikitext]

Författarna Josef Kjellgren och Rudolf Värnlund spelar schack

A

B

C

D

E

F

G

H

J

K

L

M

N

O

P

R

S

T

V

W

Y

Å

Ö

Finlandssvenska arbetarförfattare[redigera | redigera wikitext]

Arbetarförfattare i andra länder[redigera | redigera wikitext]

Ivar Lo-Johansson om "proletärförfattare"[redigera | redigera wikitext]

Del av en essä ur hans sista bok "Råd till en författare", utgiven 1988 (Källa: Ivar Lo-Johansson-sällskapet):

"Den svenska litteraturhistorien berikades 1921 med ett nytt ord, proletärdiktare. Det var en akademisk litteraturvetare, Richard Steffen, som kom med det. Han ville med det inget ont. Benämningen gällde några begåvade kroppsarbetare och autodidakter som gett ut skönlitterära böcker. Ett par av de utnämnda gillade termen. Andra av dem, i synnerhet då skalderna, avvisade den. De ville vara 'riktiga diktare'.

Men benämningen proletärförfattare vann burskap. Tio år senare hade Sverige fått minst tjoget av dem. Det svenska kulturetablissemanget började bli irriterat. Poeterna ansågs ofarliga men prosaförfattarna fick mothugg om de inte istället, med än starkare effekt, tegs ihjäl.

I Sverige fanns fortfarande en bred klassklyfta, och när proletärdiktningen såg ut att ta plats från den gamla borgerliga litteraturen, började man varna för intränglingarna. I brådskan stämplades proletärförfattarna som kommunister. Det blev vanligt, utom att beteckna arbetarromanerna och novellerna som estetiskt undermåliga, att förklara dem apa efter sovjetlitteraturen. I misshugg hade man kommit att kalla riktningen 'socialrealism'."

Se även[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Ahlenius, Holger (1934). Arbetaren i svensk diktning. Norstedts lilla bibliotek, 99-0740216-8. Stockholm: Norstedt. Libris 7202 
  • Furuland, Lars (1991). Ljus över landet och andra litteratursociologiska uppsatser. Skrifter utgivna av Avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala, 0349-1145 ; 28. Hedemora: Gidlund. Libris 7668547. ISBN 91-7844-180-3 
  • Furuland, Lars; Svedjedal Johan (2006). Svensk arbetarlitteratur. Skrifter utgivna av Avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala, 0349-1145 ; 49 Årsbok för Arbetarnas kulturhistoriska sällskap, 1400-3392 ; 2006. Stockholm: Atlas. Libris 7777513. ISBN 91-89044-15-0 
  • Matsson, Ragnar (1975). Svenskt 30-tal: krisen och litteraturen. Stockholm: Gidlund. Libris 7591033. ISBN 91-7021-098-5 
  • Nilsson, Magnus (2006). Arbetarlitteratur. Lund: Studentlitteratur. Libris 10187736. ISBN 91-44-04409-7  - Nilsson driver även bloggen "Litteratur och klass" som skildrar den moderna arbetarlitteraturen[3]
  • Olls, Kristina; Wahlén Ingvar, Olls Bert (1989). Svenska arbetarförfattare under 1900-talet. Örkelljunga: Settern. Libris 8375217. ISBN 91-7586-334-0 
  • Runnquist, Åke (1952). Arbetarskildrare: från Hedenvind till Fridell. Uggleböckerna. Stockholm. Libris 31153 
  • Utsikter: 24 författare om arbetarlitteraturen : en antologi. Stockholm: Tiden. 1987. Libris 7421440. ISBN 91-550-3261-3 (inb.) 
  • Uhlén, Axel (1978). Arbetardiktningens pionjärperiod 1885-1909. Stockholm: Ordfront. Libris 8373780. ISBN 91-7324-069-9 

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://mah.se/Nyheter/Nyheter-2011/Litteraturvetare-far-forskningsmedel-fran-Vetenskapsradet/
  2. ^ http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/arbetarlitteraturen-far-egen-konferens-i-lund/
  3. ^ http://litteraturochklass.blogspot.se/