Arbetsmarknad

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Arbetsmarknad, den abstrakta marknad där arbetsgivare (köpare av arbetskraft) och arbetstagare (säljare av arbetskraft) möts, och erbjuder anställning eller arbetskraft.

Man kan mäta arbetsmarknadens effektivitet genom att bedöma huruvida arbetsgivare och arbetstagare kan komma överens och sluta anställningsavtal eller uppdragsavtal. Arbetsgivarens grundläggande intresse är att till lägsta möjliga pris få så mycket arbete som möjligt utfört, medan arbetstagarens grundläggande intresse är det rakt motsatta.

Arbetsmarknaden i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, vilka utgör arbetsmarknadens parter, regleras i en omfattande arbetsmarknadslagstiftning och i de flesta fall även kollektivavtal som är en frivillig del för arbetsgivaren att ansluta sig till. Fackföreningar vill dock alltid sluta kollektivavtal för att förhandla med arbetsgivaren. Kollektivavtal är förenade med kostnader för arbetsgivaren att ansluta sig till eftersom de innehåller trygghetsförsäkringar och pensionsåtaganden som man måste betala utöver lagstadgade arbetsgivaravgifter, vilka betalas till skatteverket. År 2012 omfattades cirka 90 procent av alla löntagare i Sverige av kollektivavtal.[1] Inom privat sektor var andelen ca 85 procent.

Arbetsmarknadsstatistik[redigera | redigera wikitext]

Statistiska centralbyrån framställer statistik som beskriver den svenska arbetsmarknaden. Arbetskraftsundersökningarna (AKU) är en undersökning som beskriver utvecklingen på arbetsmarknaden för Sveriges befolkning i åldern 15-74 år. Det är den enda källan med kontinuerliga uppgifter om den totala arbetslösheten och står för det officiella arbetslöshetstalet. Arbetskraftsundersökningen tar fram månatlig, kvartalsvis och årlig statistik med tonvikt på såväl antal som andel sysselsatta respektive arbetslösa.

Arbetsmarknadens efterfrågan[redigera | redigera wikitext]

En Manpower-undersökning visade vilka yrken i Sverige det råder efterfrågan på:[2]

  1. Utbildade hantverkare
  2. Yrkesförare
  3. Säljare
  4. Ingenjörer
  5. Tekniker
  6. Lärare (ny)
  7. Sekreterare och administrativ personal (ny)
  8. Projektledare (ny)
  9. IT-personal (ny)
  10. Kockar (ny)

En undersökningen visade vilka yrken globalt det råder efterfrågan på:[2]

  1. Utbildade hantverkare
  2. Säljare
  3. Tekniker
  4. Ingenjörer
  5. Ekonomer
  6. Processoperatörer
  7. Sekreterare och administrativ personal
  8. Chefer
  9. Yrkesförare
  10. Industriarbetare

Tillväxtmarknader[redigera | redigera wikitext]

Korea, Taiwan, Kina, Brasilien och Ryssland är exempel på tillväxtmarknader.[3]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Anders Kjellberg Kjellberg, Anders Kollektivavtalens täckningsgrad samt organisationsgraden hos arbetsgivarförbund och fackförbund, Department of Sociology, Lund University. Studies in Social Policy, Industrial Relations, Working Life and Mobility. Research Reports 2013:1 (uppdaterad 2014-02-11)
  2. ^ [a b] ”Arbetsmarknaden i Sverige och övriga världen”. http://www.rekryteringskanalen.se/Jobbnyheter/arbetsmarkanden-sverige-ovriga-varlden.html. Läst 15 juni 2011. 
  3. ^ ”Exponering mot tillväxtmarknader med bland annat Kina, Brasilien, Ryssland, Indien & Sydafrika”. http://www.hq.se/upload/Strukturerade%20Produkter/saljmaterial/prospekt/h&q/4201103_H&Q_Tillvaxt8_Broschyr_FINAL.pdf. Läst 15 juni 2011. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]