Gråhäger

	Gråhäger; Status i världen: Livskraftig (lc); Status i Sverige: Livskraftig; Status i Finland: Livskraftig
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Fåglar; Aves
Ordning	Pelikanfåglar; Pelecaniformes
Familj	Hägrar; Ardeidae
Släkte	Ardea
Art	Gråhäger; A. cinerea
Vetenskapligt namn
	§ Ardea cinerea
Auktor	Linné, 1758
Utbredning
	Gråhägerns utbredning, där ljusgrönt betecknar vistelse häckningstid, blått övervintringsområde och mörkgrönt förekomst året runt.
	Flygande gråhäger. Notera hållningen på halsen.

Gråhäger (Ardea cinerea), tidigare kallad enbart häger, tillhör familjen hägrar inom ordningen pelikanfåglar. Den är vida spridd i Europa, Asien och Afrika och ofta den i norra Europa enda förekommande hägerarten.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Gråhägern är en stor och grov häger med lång s-formad hals, långa vingar och ben och lång dolkformad näbb. Dess längd är, med utsträckt hals, mellan 85 och 102 cm, vingspannet 155–175 cm och den väger upp till 1,4 kg. På ovansidan är den askgrå. Skuldrorna har förlängda ljusgrå fjädrar. Vingpennorna är gråsvarta, vingens framkant, huvudet och strupen vita. Hjässan och en lång nacktofs är svarta. Halsen är gråaktig, med svarta fläckar i rader längs framsidan. Bröstet har förlängda vita fjädrar och buken är vit. Näbben, benen och även ögats iris är gula. I flykten drar den in huvudet intill kroppen vilket gör att den får en högbröstad profil.

Läten[redigera | redigera wikitext]

Det vanligaste lätet hörs oftast i skymningen från flygande fåglar på väg till nattkvist, ett kraxande "kah-ährk". I häckningskolonierna hörs olika kraxande och knackande ljud.

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Gråhägern har ett mycket stort utbredningsområde. Den häckar i Europa så långt västerut som Azorerna, och norrut till strax norr om polcirkeln i Norge, i Afrika både i norr kring Medelhavet och söder om Sahara, ända ned till Sydafrika, i stora delar av Asien och på öar i Indiska oceanen. Populationerna i östra Europa och palearktiska Asien är flyttfåglar medan resterande populationer är kortflyttare, strykfåglar eller stannfåglar.

Underarter[redigera | redigera wikitext]

Trots gråhägerns stora utbredningsområde förs den absoluta merparten av världspopulationen till nominatformen A. c. cinerea. Antal underarter varierar bland olika taxonomer, men vanligt är att dela upp arten i fyra underarter med följande utbredning:^[4]^[5]

Ardea cinerea cinerea – nominatformen återfinns i absoluta merparten av utbredningsområdet
Ardea cinerea jouyi – häckar i östra Asien, från Japan till Java
Ardea cinerea firasa – häckar på Madagaskar
Ardea cinerea monicae ("mauretansk häger") – häckar i Banc d'Arguin nationalpark i Mauretanien

"Mauretansk häger" beskrevs så sent som 1963 av Jouanin & Roux och på 1980-talet lades det fram förslag om att den borde kategoriseras som en egen art Ardea monicae.(ERARD et al. 1986)^[6] Vissa menar också att amerikansk gråhäger (Ardea herodias) borde kategoriseras som underart till gråhägern.

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Hägern är i Sverige en relativt vanlig häckfågel och finns i södra delen av landet upp till södra Värmland, södra Dalarna, Västmanland och Hälsingland. Dessutom häckar den lokalt i Jämtland. På eftersommaren påträffas den ibland längre upp i landet. Merparten av den svenska populationen är flyttfåglar, men i södra Sverige och på Sveriges västkust är den stannfågel.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Gråhägern bygger bo i höga träd, helst bokar eller almar i skogsmark, vid insjöar och havsvikar med bräckt vatten. Den häckar i kolonier ibland på upp till 50–100 par. Bona är glest byggda av grenar och kvistar, på ovansidan fodrade med gräs och hår. Den lever monogamt. Honan lägger en kull om året med i genomsnitt tre till fem ägg, ibland så många som tio, vilka är blåaktigt gröna, utan fläckar. Ruvningen pågår mellan 25 och 28 dygn och när äggen är kläckta tar båda föräldrar hand om ungarna i cirka 42–45 dygn tills de är flygga.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Gråhägern lever huvudsakligen av fisk. Den jagar genom att stå blickstilla i vattnet och sedan snabbt snappa upp fisk som simmar förbi. När den rastar, vid å- eller sjökanter, drar den upp ena benet och balanserar på det andra.

Gråhäger som äter fisk i Kyoto, Japan 2019.
Flygande gråhäger med bomaterial
Häckande gråhäger i Stockholmstrakten
Ägg från gråhäger.
En gråhäger fångar fisk i Norrström i Stockholm 2021.

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Gråhägern har ett mycket stort utbredningsområde och anses inte vara hotad. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar den därför som livskraftig.^[1] Även om dess beståndsutveckling globalt sett är oklar anses den inte vara hotad. Världspopulationen uppskattas till mellan 790 000 och 3,7 miljoner individer.^[7] I Europa tros det häcka mellan 223 000 och 391 000 par.^[8] Beståndsutvecklingen globalt sett är oklar, då vissa bestånd minskar, medan andra är stabila eller är i ökande.^[7] Beståndet i Europa har ökat något mellan 1980 och 2013, dock minskat mellan 2000 och 2012.^[8]

I Europa har gråhägern förföljts på grund av upplevd konkurrens med fiskare och fiskfarmare.^[9] Även om förföljelsen inte påverkat världsbeståndet ännu (möjligen för att det är mestadels unga fåglar som skjuts) uppskattas 800 fåglar ha dränkts, skjutits eller förgiftats varje år vid skotska fiskfarmar mellan 1984 och 1987.^[9]^[10] Förnyad jakt utgör ett hot mot bestånd i tyska Bayern.^[9] Vidare påverkas gråhägern i stora delar av utbredningsområdet av att deras häckningsträd avverkas och kolonierna störs.^[9] Den är också mottaglig för fågelinfluensa^[11] och botulism^[12] vilket gör att beståndet kan påvkeras negativt av framtida utbrott av dessa sjukdomar. Underarten firasa på Madagaskar anses sårbar till följd av begränsat utbredningsområde, jordbrukets expandering, jakt och predation vid häckningskolonier.^[9]^[13]

Status i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Även i Sverige anses beståndet livskraftigt och den tros öka i antal. Beståndet uppskattas till 14 000 häckande individer.^[2]^[14]

Folktro[redigera | redigera wikitext]

Under medeltiden betraktades hägern som ett ädelt villebråd, som räknades till högvilt och på många platser skyddades av stränga lagbestämmelser. Detta berodde på att den utgjorde det främsta föremålet för falkjakt.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

^ [a b] BirdLife International 2019 Ardea cinerea . Från: IUCN 2019. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2022-2. Läst 6 januari 2023.
^ [a b] Artfakta om gråhäger, ArtDatabanken.
^ Jari Valkama (2019). ”Finsk rödlistning av gråhäger – Ardea cinerea” (på svenska/finska). Finlands Artdatacenter. http://tun.fi/MX.26094. Läst 22 mars 2022.
^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2019) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2019 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2019-08-11
^ Rasmussen P & D Donsker (Eds). 2020. IOC World Bird List (v10.1). doi : 10.14344/IOC.ML.10.1.
^ Érard, C, Guillou, J,J, & Mayaud, N (1986) Le Héron du Banc d'Arguin Ardea monicae, ses affinités morphologiques, son histoire., Alauda, Vol. 54 (3), sid:161-169
^ [a b] Wetlands International. 2015. Waterbird Population Estimates.
^ [a b] BirdLife International. 2015. European Red List of Birds. Office for Official Publications of the European Communities, Luxembourg.
^ [a b c d e] Kushlan, J.A. and Hancock, J.A. 2005. The herons. Oxford University Press, Oxford, U.K.
^ Carss, D. N. 1994. Killing of piscivorous birds at Scottish fin fish farms, 1984-1987. Biological Conservation 68: 181-188.
^ Melville, D.S. and Shortridge, K.F. 2006. Migratory waterbirds and avian influenza in the East Asian-Australasian Flyway with particular reference to the 2003-2004 H5N1 outbreak. In: G. Boere, C. Galbraith and D. Stroud (eds), Waterbirds around the world, pp. 432-438. The Stationery Office, Edinburgh, U.K.
^ van Heerden, J. 1974. Botulism in the Orange Free State goldfields. Ostrich 45(3): 182-184.
^ Kushlan, J. A.; Hafner, H. 2000. Heron conservation. Academic Press, San Diego.
^ Wirdheim, A & Green, M. 2022. Sveriges fåglar 2022. Hur går det för Sveriges fåglar med särskilt fokus på läget i fjällvärlden? Rapport från BirdLife Sverige och Svensk fågeltaxering, hämtad 2023-02-20

Källor[redigera | redigera wikitext]

Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 34-35. ISBN 91-34-51038-9

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Sveriges Radio: P2-fågeln - Häger
Dansk ornitologisk forening
Wikimedia Commons har media som rör gråhäger.
Bilder & media
Wikispecies har information om gråhäger.
Artförteckning
'
Läten på xeno-canto.org
Artportalen: Dagens fynd – senaste observationerna – bilder

Wiktionary har ett uppslag om gråhäger.
Ordbok

[IUCN-1] [a b] BirdLife International 2019 Ardea cinerea . Från: IUCN 2019. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2022-2. Läst 6 januari 2023.

[artfakta-2] [a b] Artfakta om gråhäger, ArtDatabanken.

[ADBfi-3] Jari Valkama (2019). ”Finsk rödlistning av gråhäger – Ardea cinerea” (på svenska/finska). Finlands Artdatacenter. http://tun.fi/MX.26094. Läst 22 mars 2022.

[CC-4] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2019) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2019 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2019-08-11

[IOC-5] Rasmussen P & D Donsker (Eds). 2020. IOC World Bird List (v10.1). doi : 10.14344/IOC.ML.10.1.

[6] Érard, C, Guillou, J,J, & Mayaud, N (1986) Le Héron du Banc d'Arguin Ardea monicae, ses affinités morphologiques, son histoire., Alauda, Vol. 54 (3), sid:161-169

[Wetlands-7] [a b] Wetlands International. 2015. Waterbird Population Estimates.

[BLIEUROPE-8] [a b] BirdLife International. 2015. European Red List of Birds. Office for Official Publications of the European Communities, Luxembourg.

[Kushlan-9] [a b c d e] Kushlan, J.A. and Hancock, J.A. 2005. The herons. Oxford University Press, Oxford, U.K.

[10] Carss, D. N. 1994. Killing of piscivorous birds at Scottish fin fish farms, 1984-1987. Biological Conservation 68: 181-188.

[11] Melville, D.S. and Shortridge, K.F. 2006. Migratory waterbirds and avian influenza in the East Asian-Australasian Flyway with particular reference to the 2003-2004 H5N1 outbreak. In: G. Boere, C. Galbraith and D. Stroud (eds), Waterbirds around the world, pp. 432-438. The Stationery Office, Edinburgh, U.K.

[12] van Heerden, J. 1974. Botulism in the Orange Free State goldfields. Ostrich 45(3): 182-184.

[13] Kushlan, J. A.; Hafner, H. 2000. Heron conservation. Academic Press, San Diego.

[14] Wirdheim, A & Green, M. 2022. Sveriges fåglar 2022. Hur går det för Sveriges fåglar med särskilt fokus på läget i fjällvärlden? Rapport från BirdLife Sverige och Svensk fågeltaxering, hämtad 2023-02-20

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

[11]

[12]

[13]

[14]