Areopagen

Från Wikipedia
Areopagen sett från Akropolis.

Areopagen (grekiska Areios pagos, latin Areopagus), en kal och skrovlig kalkstensklippa väster om Akropolis i Aten. Enligt den redan under antiken gängse meningen var namnet Areopagen liktydigt med "Areskullen" och sattes mestadels i förbindelse med en sägen, att krigsguden Ares där en gång stått inför rätta med anledning av mordet på Halirrothios. Forskare har senare med stöd av ett ställe i Aischylos "Eumenider" velat härleda det från Aroi ("förbannelsegudinnor"), ett bland namnen på erinyerna, vilka där hade en helgedom.

På denna plats och sannolikt på dess östra platå, till vilken en i berget huggen trappa för, sammanträdde den berömda domstol, som nu vanligen även kallas Areopagen, men vars under den antiken brukliga benämning var "rådet på Areopagen" (även "det övre", d.v.s. "på en högt belägen plats sammanträdande rådet"), ett minne från den tid, då denna domstol dessutom fungerade som statsråd. Dess stiftande är, som sägnen om Ares dömande antyder; att söka i en avlägsen urtid. Enligt Aristoteles återfunna skrift om Atens statsförfattning var Areopagen under den gamla adelsrepubliken före Drakon en aristokratiskt sammansatt regeringsmyndighet med nästan obegränsad maktfullkomlighet såväl i administrativt som i juridiskt hänseende. Av Drakon inskränktes dess administrativa myndighet i sammanhang med inrättandet av ett de fyrahundrades råd, och även dess domsrätt överflyttades till en del på efeterna, ett av femtioen medlemmar sammansatt domarkollegium, vilket hade att döma i vissa slag av mordprocesser.

Genom Solons lagstiftning tycks Areopagens befogenhet snarare ha blivit utvidgad. Domstolen hade fortfarande hand om även den allmänna kontrollen över lagarnas följdes och ämbetenas lagenliga förvaltning. Även som administrativ myndighet ingrep den vid kritiska tillfällen. Särskilt var detta fallet under perserkrigen i samband med att perserna invaderat den Attiska halvön 490 f.Kr..

Perserna besegrades under slaget vid Marathon 490 f.Kr. och atenarna ansåg att de efter perserkrigens slut efter segrarna vid Thermopyle och Salamis 480 f. Kr. hade areopagrådet att tacka för den lyckade krigsinsatsen. Därför fick areopagrådet behålla makten.

Aristoteles ansåg att man skulle se det som att staten, representerad av areopagrådet, ökat sin relativa makt gentemot demokratin. Egentligen var det hela en maktkamp mellan två samhälleliga institutioner; en smal, areopagrådet, med få medlemmar och med högt anseende kontra en bred institution, demokratin, med många röstberättigade.

Genom Efialtes (462 f.Kr. eller 461 f.Kr.) och något senare genom Perikles fick den vidkännas nya inskränkningar, utan att vi närmare vet, vari dessa bestått. Men under alla dessa skiften bibehöll den såsom en väsentlig och obestridlig rätt domsrätten i mordprocesser av svårare slag (uppsåtligt mord, mordbrand och förgiftning). Även i mål om kränkning av statsreligionen tycks den ha dömt. Ännu under sengrekisk och romersk tid omtalas den såsom en ansedd och inflytelserik organisation, om än dess sammansättning och funktioner vid denna tid undergått åtskilliga ändringar.

I äldre historisk tid och ännu under 300-talet f.Kr. kompletterades domstolen genom de avgående arkonterna, vilka efter godkänd ämbetsförvaltning där inträdde såsom ledamöter på livstid. Domstolsförhandlingarna hölls under öppen himmel, men inte nattetid, som det felaktigt uppgivits. De utmärkte sig genom högtidligt allvar och ålderdomlig stränghet. Parter och vittnen måste genom fruktansvärda eder förbinda sig till obrottslig sannfärdighet. Vardera parten fick två gånger komma till ordet, men förbjuden var, tvärt emot bruket vid Atens övriga domstolar, såväl retorisk utsmyckning som alla försök att vädja till domarnas känslor. Omröstningen var sluten, och vid lika röstetal var den anklagade frikänd. Ännu efter det första försvarstalet stod det den anklagade fritt (utom vid anklagelse för fadermord) att draga sig tillbaka och gå i frivillig landsflykt. Areopagens domslut, vilka åtnjöt rykte för den största rättrådighet och rättvisa, vilade i allmänhet mera på etiska än rent juridiska grunder. Domaren hade att ta hänsyn till den anklagades hela levnadsvandel och döma efter sin egen innersta övertygelse.

Paulus på Areopagen

Enligt Apostlagärningarna (kapitel 17 från vers 15) i Bibeln fick Paulus tala på Areopagen när han missionerade i Aten. Man frågade honom "vad det är för en ny lära du förkunnar". I Paulus tal hänvisade han till altaret i staden tillägnat en okänd Gud (Agnostos theos), och menade att det var denne ditintills för dem okände Gud som han predikade. Citat: (Apostlagärningarna 17:24-28)". . .Den Gud som har gjort världen och allt som är i den, han som verkligen är Herre över himmel och jord, han bor inte i tempel gjorda med händer, inte heller betjänas han av människohänder som om han behövde något, eftersom han själv åt alla ger liv och andedräkt och allt. Och han har från en enda människa gjort varje nation av människor för att de skall bo på hela jordens yta, och han har förordnat om de fastställda tiderna och de bestämda gränserna för deras boende, för att de skall söka Gud, om de skulle kunna treva sig fram till honom och verkligen finna honom, fastän han egentligen inte är långt borta från någon enda av oss. Ty genom honom har vi liv och rör oss och är till. . ." Paulus hjälpte Atenarna att inse att det finns en enda Gud som man hellre skulle betjäna - d.v.s. Bibelns Gud Jehova.

Källor

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Areopagen&oldid=27321484”