Arkeologi

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Utgrävning i Sheffield, England.

Arkeologi (av grek. archaiologia "fornkunskap", av archaios "urgammal", "forntida"), kunskapen om människans förhistoria, alltså den tid där det inte finns skriven text att tillgå. Arkeologi är studiet av människans materiella kultur, alltså studiet av hennes lämningar eller artefakter. Numera finns även historisk arkeologi eller medeltidsarkeologi som är studiet av materiell kultur under historisk tid. Vanligtvis delas området upp i följande underdiscipliner; historisk arkeologi (efter skrivkonsten), förhistorisk arkeologi (före skrivkonsten), klassisk arkeologi (Grekland och Rom), egyptologi (Egypten), assyriologi (Främre Orienten före Islam), islamisk arkeologi (Främre Orienten efter Islam) och historisk osteologi. Indelningen av området i dessa discipliner har dock föga betydelse för den yrkesverksamme arkeologen som inte arbetar på ett universitet.

Som universitetsämne blir arkeologin ett eget ämne under 1800-talet. Som den första arkeologiska avhandlingen i Sverige brukar Hans Hildebrands från 1866 räknas. Oscar Montelius lade fram sin 1869. 1914 inrättas den första professuren i arkeologi vid Uppsala universitet, där Oscar Almgren blev den förste innehavaren av professuren. Den följdes snart av en professur vid Lunds universitet 1919, med Otto Rydbeck som dess förste innehavare.[1]

Arkeologisk teori[redigera | redigera wikitext]

Den arkeologiska teorin var från början i stor utsträckning underordnad skrifthistoriska perspektiv (i Skandinavien ofta sagohistoria). Den uppvisar inga tydliga självständiga skolbildningar före mitten av 1800-talet då den kulturhistoriska arkeologin formulerades. Denna förblev det rådande perspektivet fram till 1960-talet.

I slutet av 1960-talet kom ett antal yngre, framför allt amerikanska arkeologer, som till exempel Lewis Binford att opponera mot den kulturhistoriska arkeologin. De menade att arkeologin skulle använda sig av mer naturvetenskapliga och antropologiska metoder med hypotestestning. De kallade detta för "New Archaeology" och blev allmänt känd som processuell arkeologi.

Under 1980-talet växte det fram en ny inriktning, postprocessuell arkeologi, vilken bland annat företräds av de brittiska arkeologerna Ian Hodder, Michael Shanks och Christopher Tilley. De ifrågasatte den processuella arkeologins fokus på naturvetenskap och objektivitet. De framhöll i stället vikten av relativism och humanistiska perspektiv. Enkelt uttryckt hade New Archaeology velat ta reda på vad folk åt förr medan den postprocessuella koncentrerade sig på kokkärlens sociala symbolik. Den senare har i sin tur kritiserats av processuella arkeologer för brist på vetenskaplig stringens. Debatten pågår fortfarande. Postprocessuell arkeologi är enhetlig i ännu mindre utsträckning än andra teoribildningar och kan sägas vara tämligen disparat.

Postkolonial arkeologi sysslar främst med de problem som kolonialismen skapat där västerländska arkeologer hävdade tolkningsföreträde gentemot de koloniserade folkgrupperna.

Arkeologisk teori lånar numera från ett vitt fält inkluderande evolutionsteori, fenomenologi, postmodernism, agentteori, kognitiv vetenskap, funktionalism, genderteori, hermeneutik, feministisk teori och systemteori.

Dessa olika inriktningar influerar kontinuerligt varandra och den enskilde arkeologen kan var svår, för att inte säga omöjlig, att snävt bestämma som tillhörig den ena eller andra inriktningen.

Arkeologisk praktik[redigera | redigera wikitext]

Friläggning av en ruin i Pompeji i slutet av 1800-talet.

Fältarkeologi kan sägas bedrivas i två former: inventering och utgrävning.

Ända sedan 1600-talet har man utfört utgrävningar i syfte att studera forntiden. En modern utgrävning är dock ofta tämligen högteknologisk och man använder sig idag ofta av digital inmätningsutrustning. Stora grävmaskiner är också vanliga hjälpmedel vid sidan av spadar, skärslevar och svampknivar.

Många av fältarkeologins begrepp och metoder har hämtats från närliggande discipliner, till exempel geologi, även om man också har en livaktig och självständig metodutveckling.

I Sverige beslutar länsstyrelserna eller Riksantikvarieämbetet om en utgrävning skall företas, detta enligt kulturmiljölagen, som förbjuder att en fast fornlämning rubbas eller förstörs utan tillstånd.

Betydelse och bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Den största delen av människans historia finns inte nedtecknad. Skrivkonsten utvecklades för ca 5000 år sedan i Mesopotamien i form av kilskrift. Homo sapiens däremot har funnits i minst 200 000 år, och andra arter av hominider i miljoner år ( se den mänskliga evolutionen). Varje kunskap om den tidiga mänskliga utvecklingen måste alltså komma från arkeologin. Arkeologin kan även vara ett viktigt komplement till studier av historiska källskrifter som ofta är partiska. I många samhällen var nämligen skrivkunnigheten begränsad till dess elit, som prästerskap eller byråkrater. Även bland aristokratin har många gånger läskunnigheten varit begränsad. Ofta blir då de materiella lämningarna mer representativa för ett samhälle. Även materiella lämningar har dock sina egen problem, så som representativitet och tafonomi.

Vid sidan av dess vetenskapliga karaktär har arkeologin även använts i politiska syften. Som argumentation vem som har rätt till till exempel mark. Arkeologin har även använt som ett politiskt medel för att stärka eliters ställning som eller för skapandet av etnicitet.

Malmö Museums Arkeolog Ulf Almqvist (1946-2000) frilägger ett kranium under en utgrävning i Kungsparken. Malmö 1986.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Archaelogical University Education and Professional Archaelogy in Sweden, Stig Welinder i Current Swedish Archaeology vol 8., 2000

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]