Armand Augustin Louis de Caulaincourt

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Armand Augustin Louis de Caulaincourt

Armand Augustin Louis de Caulaincourt[1], född 9 december 1773, död 19 februari 1827, var en fransk markis, militär, statsman, diplomat[2] och hovman som tjänstgjorde under Frankrikes förste konsul samt sedermera kejsar Napoleon I.

Han föddes som en medlem av en fransk adelsfamilj i Picardieregionen. Han inträdde i armén vid femton års ålder och uppnådde rangen av kapten 1792. På grund av politiska meningsskiljaktigheter under den franska revolutionen kastades han i fängelse 1792. Han blev frigiven efter ingripande från högre ort och tjänstgjorde därefter som enkel grenadjär. 1799 till 1800 tjänstjorde han som överste i Rhenarmén. Efter freden i Lunéville 1801 skickades han till Ryssland för att officiellt gratulera den nye tsaren Alexander I till dennes trontillräde. Det verkliga skälet till hans resa till Ryssland var dock att undergräva det brittiska inflytandet där.

Efter sin återkomst till Frankrike utsågs han till Napoleons personlige adjutant. Under 1801 skickades han till Baden för att gripa några av den brittiska regeringens agenter. Detta ledde till att han senare blev anklagad för att ha varit delaktig i gripandet av hertigen av Enghien. Han avvisade detta påstående upprepade gånger energiskt.

Vid kejsardömets inrättande 1804 upphöjdes han till hertig av Vicenza. Han fick även en mängd andra ämbetstitlar och ärebeteckningar. 1807 blev han det franska kejsardömets sändebud till Sankt Petersburg , där han försökte upprätthålla Erfurtalliansen med en viss framgång under några år.

När Napoleon ville invadera Ryssland avrådde Caulaincourt starkt mot denna idé. Han följde dock med Napoleon på dennes straffexpedition mot Ryssland. Efter Napoleons återkomst till Frankrike blev han i början av 1813 stormarskalk och chef för det militära hushållet. I november 1813 blev han utrikesminister. Som Frankrikes toppdiplomat undertecknade han vapenstilleståndet i Pleswitz i juni 1813 samt representerade Frankrike vid Pragkongressen i augusti 1813. Han företrädde Frankrike även vid förhandlingarna om Fountainbleautraktaten den 10 april 1814.

Efter Ludvig XVIII återkomst till Frankrike levde han ett stilla liv i politisk tystnad.

Under Napeoleons sista regering under de hundra dagarna var han återigen utrikesminister och försökte i detta ämbete övertyga Europa om Napoleons fredsvilja. Efter Napoleons fall var han en av de som var proskriberade av den nya Bourbonregimen. Han räddades dock av den ryske tsaren som övertalade kung Ludvig XVIII att ta bort hans namn från proskribtionslistorna.

Han levde därefter ett stilla liv fram till sin död i slutet av 1820-talet. Hans memoarer Med Napoleon i Ryssland var försvunnen i år men återupptäcktes efter det första världskriget och publicerades 1933.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Denna version av namnet nämns i Fierro, Alfredo; Palluel-Guillard, André; Tulard, Jean - "Histoire et Dictionnaire du Consulat et de l'Empire”, Éditions Robert Laffont, ISBN 2-221-05858-5, s. 600.
  2. ^ I den engelska översättningen av Treaty of Fontainebleau (1814) anges hans namn och titel som Armand-Augustin Louis de Caulaincourt, Duke of Vicenza (Alphonse de Lamartine (translated by Michael Rafter). The History of the Restoration of Monarchy in France. H. G. Bohn, 1854 (New York Public Library). sid 201-207)