Armeniska folkmordet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Civila armenier förs till ett närbeläget fängelse i Mezireh av beväpnade turkiska soldater. Kharpert, Osmanska riket, april 1915.

Armeniska folkmordet var ett folkmord på och svår förföljelse av den armeniska befolkningen i dåvarande Osmanska riket mellan 1915 och 1917, samtidigt som första världskriget pågick (1914–1918). I samband med detta folkmord, förövades även folkmord på grekerna och folkmord på assyrierna/syrianerna/kaldéerna i området. De personer som brukar anses som huvudansvariga för folkmordet kom från den så kallade ungturkiska rörelsen.

Förhistoria[redigera | redigera wikitext]

”Den armeniska befolkningens fördelning i Turkiska Armenien, Kurdistan och Transkaukasien” (ju mörkare blå, desto högre andel armenier) – karta ur Petermanns Geographische Mitteilungen (1896).

I det osmanska riket var muslimska turkar vid den tiden den dominerande gruppen. De judar och kristna som fanns levde segregerade från muslimerna som dhimmi och hade rättigheter.[1] Den armeniska minoriteten tillhörde till största delen den armeniska apostoliska kyrkan och levde i städerna i särskilda milleter där de fick en viss frihet i inre angelägenheter. Armenierna hade inget politiskt inflytande, särbehandlades juridiskt och fick betala en extra skatt som ”otrogna”.[1] Armenierna var framgångsrika inom ekonomin och under 1900-talets början fick de även möjlighet att tillträda statliga ämbeten. De var mest koncentrerade i östra Anatolien där det historiska armeniska riket funnits. I Osmanska riket fanns under 1870-talet två miljoner armenier; i Ryssland fanns tre miljoner.[1]

Upptakten till folkmordet[redigera | redigera wikitext]

Under det sena artonhundratalet flödade europeiska idéer och konsumtionsvaror in i det osmanska riket. Det ledde till att de turkiska muslimska feodala härskarna och hantverkarna i riket kom i konflikt med de handels- och Europainriktade armenierna. Riket var dock beroende av investeringar vilket stärkte armeniernas ställning. En annan konflikt var den mellan stad och landsbygd: armenierna hade tillsammans med andra kristna minoriteter en stark ställning i städerna medan turkarna och kurderna dominerade landsbygden.[1]

Krav på autonomi[redigera | redigera wikitext]

Inspirerade av nationalismen började armenierna under sent 1800-tal att ställa krav på att få samma rättigheter som muslimerna. De organiserade sig i partier och fick internationellt stöd för sina nationella strävanden. Vissa av partierna ville bryta sig ut ur det osmanska riket och bilda en armenisk stat, men den stora majoriteten av armenierna uppfattades som lojala och välanpassade undersåtar.[1] I fredsfördraget i San Stefano efter rysk-turkiska kriget 1877–1878 och vid Berlinkongressen ställdes krav på viss armenisk autonomi, krav som inte skulle följas upp av de stormakter som ställt dem.[2]

Massakrer och pogromer[redigera | redigera wikitext]

Den ökade misstänksamheten mot västvärlden kom alltmer att riktas mot armenierna. Från 1894 till 1896 dödades tiotusentals armenier i en massaker som inleddes med att turkiska och kurdiska trupper anföll armeniska bönder runt staden Sassoun. År 1896 intogs den osmanska banken i Konstantinopel av radikala armenier som hotade att spränga banken om det inte blev ett stopp på pogromerna mot armenier. Resultatet blev att pogromerna blev alltmer intensiva och tusentals armenier dödades i huvudstaden. Abdülhamid II, den osmanske sultanen, lät massakrerna fortsätta.[3]

Ungturkarna[redigera | redigera wikitext]

Mellan 1908 och 1909 avsattes den konservative sultanen av en grupp reforminriktade unga officerare vilket inledde den ungturkiska revolutionen. Bland ungturkarna fanns två inriktningar: En var en liberal inriktning som ville decentralisera riket, utöka minoriteternas rättigheter och i det långa loppet förvandla riket till en federation. Den andra inriktningen var nationalistisk och ville stärka centralmakten och de muslimska turkarnas dominans. Motgångarna i Balkankrigen kom dock att leda till ett allt hårdare samhällsklimat; ungturkarna, som ursprungligen samarbetat med armenierna, blev alltmer chauvinistiska och islamistiska.[4]

Folkmordet[redigera | redigera wikitext]

Karta över områden där folkmordet inträffade.
Rafael de Nogales Méndez (1879-1936), en officer från Venezuela som tjänstgjort i den osmanska armén, skrev en detaljerad redogörelse för massakrerna i sin bok Cuatro años bajo la media luna (Fyra år under månskäran).

De ungturkiska ledarna slöt ett hemligt alliansfördrag med Tyskland och gick under hösten 1914 definitivt in i första världskriget där man gjorde territoriella förluster längs fronten mot Ryssland. År 1915 avväpnades och demobiliserades de armeniska soldaterna i den osmanska armén.[5]

Natten mellan den 24 och 25 april 1915 greps ett drygt hundratal armeniska intellektuella i Konstantinopel,[6] vilka deporterades och avrättades. Några veckor senare hade tusentals armenier i ledande positioner mördats. Många av dem var vänner till de ungturkiska ledarna.[7]

Trupper och avdelningar inom de reguljära osmanska militär- och polismakterna och kurdiska stamkrigare, utförde folkmordet tillsammans.[8][9]

Antal dödade[redigera | redigera wikitext]

Det är ännu år 2014 inte helt klarlagt vad som hände – ämnet är tabubelagt i Turkiet och har lett till spänningar mellan de moderna staterna. De flesta forskare hävdar att mellan 800 000 och en miljon armenier dog;[7] de flesta av dem dog 1915, men folkmordet fortsatte fram till 1923 (efter första världskrigets slut).[7] Armeniska myndigheter menar att minst en och en halv till två miljoner armenier dödades i folkmordet medan Turkiet hävdar att det endast var 400 000. En modern källkritisk undersökning, som bygger på tillgänglig befolkningsstatistik i de berörda områdena, säger 700 000 mördade i anslutning till sina bostäder och 600 000 försvunna under deportation, vilket sammanlagt ger 1,3 miljoner människor.[10]

Den brittiska militären som stred mot osmanska styrkor i södra Syrien och Mesopotamien tog emot många vittnesmål om händelserna. Den brittiska diplomaten Gertrude Bell sparade en rapport, som blivit kvar efter ett förhör med en tillfångatagen osmansk soldat:

"Vår bataljonen lämnade Aleppo den 3 Februari, och nådde Ras al-var Ain efter tolv timmar. Där såg vår bataljon nästan 12.000 armenier som drevs i en sorts dödsmarsch under ledning av några hundra kurder. Kurderna kallades för gendarmer, men i verkligheten var de soldater omgjorda till slaktare. De hade en order på att föra bort alla armenier, både män och kvinnor, till olika destinationer. Men hade hemliga anvisningar att förstöra/döda alla män, alla barn och de gamla kvinnorna. Vad unga kvinnor utsattes för är obeskrivbart. En av gendarmerna erkände att han dödat över 100 armeniska män själv. I öknen fylldes tomma cisterner och grottor med lik, om inte armenierna dött av svält eller uttorkning under marschen."

Efterspel[redigera | redigera wikitext]

Rättegång[redigera | redigera wikitext]

Britterna försöker ställa till svars dem de anser är ansvariga, men eftersom ledningen redan flytt landet händer inget mer än att de döms i sin frånvaro.

Hämnarna[redigera | redigera wikitext]

Partiet Armeniens Revolutionära Federation (ARF, en:Armenian Revolutionary Federation) var inte alls nöjda med britterna, utan bestämde sig för att söka rättvisa själv och skickade ut "hämnare". Dessa var lönnmördare, och uppdraget kallades "Operation Nemesis". Åren 1920-1923 mördades följande personer som ansågs vara skyldiga: [[Mehmed Talat]] (lade fram lagförslaget som gjorde folkmordet möjligt), [[Achmed Cemal]] (osmanske försvarsministern), Said Halim (osmansk storvesir), Bahattin Sakir (ledde dödspatrullerna), Cemal Azmi (guvernör i staden Trabzon), Behbud Khan Javanshir (osmansk inrikesminister), Khojski (Azerbajdzjans premiärminister) och Ismail Enver (osmansk härförare).

Istanbulpogromen[redigera | redigera wikitext]

En liknande massaker inträffade också 1955, den så kallade Istanbulpogromen, där turkar mördade greker och armenier.

Terroristgruppen ASALA[redigera | redigera wikitext]

Åren 1975-1986 terroriserade den armeniska organisationen ASALA (en:Armenian Secret Army for the Liberation of Armenia) Turkiet då de ansåg att det var fel att avsluta Operation Nemesis 1923. De mördade 21 turkiska diplomater vid 14 attacker i olika städer i Västeuropa.

Händelser under 2000-talet[redigera | redigera wikitext]

I den armeniska kulturen är folkmordet än i dag högst aktuellt. När Armenien 1990 frigjorde sig från det kollapsande Sovjetunionen skrev man i självständighetsförklaringen att en av grundpelarna för den nya staten skall vara att arbeta för ett internationellt erkännande av 1915 års folkmord. Den 24 april 2005 uppmärksammades av världens armenier som armeniska martyrernas dag.

Den 19 januari 2007 mördades den turkisk-armeniske skribenten Hrant Dink med tre skott i nacken på öppen gata i Istanbul. Dink dömdes år 2005 till sex månader villkorligt fängelse för att ha förolämpat den turkiska nationen genom att ha skrivit om det armeniska folkmordet. Mycket talar för att mordet på honom har med hans skriverier att göra då han av turkiska ultranationalister definierats som landsförrädare.[11]

Ögonvittnen[redigera | redigera wikitext]

Citat om folkmordet[redigera | redigera wikitext]

Herr Minister, Förföljelserna mot armenierna hafva antagit hårresande proportioner och allt tyder på att ungturkarne vilja begagna tillfället, då af olika skäl ingen effektiv påtryckning utifrån behöfver befaras, för att en gång för alla göra slut på den armeniska frågan. Sättet härför är enkelt nog och består i den armeniska nationens utrotande.
— Anckarsvärd, 6 juli 1915 [12]
Det är icke blott armenierna utan äfven Turkiets undersåtar af grekisk nationalitet som f.n. äro utsatta för svåra förföljelser … Det kunde enligt hr. Tsamados [grekisk chargé d’affaires] icke vara fråga om annat än ett utrotningskrig mot den grekiska nationen i Turkiet …
— Anckarsvärd, 22 juli 1915 [13]
De sex s.k. armeniska vilayeten lära vara totalt rensade från åtminstone armenisk-katolska armenier … Det är uppenbart att turkarna söka begagna tillfället nu under kriget för att utplåna den armeniska nationen, så att när freden kommer ingen armenisk fråga längre existerar.
— Anckarsvärd, 2 september 1915 [13]
Hälsotillståndet i Irak är förfärande. Fläcktyfusen kräfver talrika offer. Armenierförföljelserna hafva i hög grad bidragit till sjukdomens spridande, emedan de utdrifna i hundratusental dött af hunger och umbäranden längs vägarna.
— Wirsén, 13 maj 1916 [14]
Tillståndet kunde dock varit ett helt annat, om nämligen Turkiet följt centralmakternas råd att till dem överlåta äfven den inre organisationen af provianterings- o. d. frågor … Värre än detta är emellertid utrotandet af armenierna, som kanske kunnat förhindras, om tyska rådgifvare i tid fått samma makt öfver den civila förvaltningen som de tyska officerarne faktiskt utöfva öfver här och flotta.
— Anckarsvärd, 5 januari 1917 [15]
Dyrtiden stegras alltjämt … Den har flera orsaker: … och slutligen produktionens starka aftagande på grund af minskad arbetskraft, orsakad dels genom mobiliseringen dels ock genom utrotandet af den armeniska rasen.
— Envoyé Ahlgren, 25 augusti 1917 [16]
[deportationerna] hade officiellt till mål att flytta hela den armeniska befolkningen till steppområden i norra Mesopotamien och i Syrien, men i verkligheten avsågo de att utrota armenierna … Förintandet av den armeniska nationen i Mindre Asien måste uppröra alla mänskliga känslor. Det hör utan tvivel till de största brott, som under senare århundraden begåtts. Det sätt på vilket det armeniska problemet löstes var hårresande.
— Wirsén, ur Minnen från Fred och Krig (1942), kapitlet Mordet på en nation
Dokumenten säga klart ifrån, att här ej är tal om övergrepp av underordnande, utan det är frågan om ett organiserat och systematiskt folkmord, värre än vad vi någonsin sett maken till i Europa. Det har gällt att hela stora områdes befolkning, att massakrera dem, driva de överlevande i öknen under förhoppning att de ej skola uthärda utan att deras ben skola vittra i ökensanden. Detta folkmord står bland krigets alla ohyggligheter beträffande offrens antal och den systematiska vildheten i dess utförande utan motstycke. När vi läsa därom har det isat våra hjärtan, verkligen på allvar isat våra hjärtan.
Hjalmar Branting, 26 mars 1917
Jag har givit order till mina dödsenheter att utan nåd eller medlidande utrota män, kvinnor och barn av polskt ursprung och språktillhörighet. Det är bara på detta sätt vi kan få det vitala territorium vi behöver. Trots allt, vem kommer idag ihåg utrotningen av armenierna?
Adolf Hitler, 1939

Forskningen om folkmordet[redigera | redigera wikitext]

Armeniska folkmordet är, efter förintelsen, det mest studerade fallet av folkmord i modern tid.[17] Några av de mest erkända folkmordsforskare som har forskat i frågan och erkänner massakrerna som folkmord är historikerna Yehuda Bauer, Yair Auron, Henry Huttenbach, Eric Weitz, Kurt Jonassohn, Yves Ternon, Richard Hovannisian och Ronald Suny, statsvetarna Robert Melson, Roger Smith och Colin Tatz, sociologerna Helen Fein, Vahakn N. Dadrian, Israel Charny (även psykolog) och Eric Markusen samt juristerna Raphael Lemkin, William Schabas, Alfred de Zayas, Roger W. Smith och Gregory Stanton. Till dessa kan man lägga den turkiske historikern Taner Akçam och svenskarna Klas-Göran Karlsson och David Gaunt (både historiker) och Ove Bring (jurist och folkrättsexpert).

International Association of Genocide Scholars (IAGS), världens ledande auktoritet på området, har antagit en lång rad resolutioner och uttalanden i frågan. I resolutionen av den 13 juli 2007 sägs följande:

”ENÄR förnekande av folkmord vida anses som sista steget i ett folkmord och såtillvida skrinlägger bestraffningen av folkmordsförövarna, bereder det uppenbarligen väg för framtida folkmord,[18]
ENÄR det osmanska folkmordet på minoritetsbefolkningen under och efter första världskriget vanligen beskrivs som folkmord på armenierna allena, med obetydligt erkännande av de kvalitativt likvärdiga folkmorden mot andra kristna minoriteter i det osmanska riket,
GÖRES VETERLIGT att det är den Internationella föreningen för folkmordsforskares övertygelse att den osmanska kampanjen mot kristna minoriteter i riket mellan 1914 och 1923 utgjorde ett folkmord på armenier, assyrier och pontiska och anatoliska greker.
GÖRES VIDARE VETERLIGT att Föreningen anmodar Turkiets regering att erkänna folkmordet på dessa folkgrupper, att utfärda en officiell ursäkt och ta skyndsamma och betydelsefulla steg mot återupprättelse.”[19]

Juridisk prövning av händelserna[redigera | redigera wikitext]

År 2002 gjordes ett försök till försoning mellan armenier och turkar då man bildade en kommission som skulle granska händelserna under första världskriget. Kommissionen som fick heta Turkish-Armenian Reconciliation Commission (TARC) frågade en oberoende organisation om undersökning av massakrerna i ljuset av Förenta nationernas konvention om folkmord. Uppdraget gavs till International Center for Transitional Justice (ICTJ) som i sin tur lät ett oberoende juridiskt råd undersöka huruvida händelserna i osmanska Turkiet under första världskriget kunde kallas för folkmord. Analysen, som resulterade i en sjutton sidor lång rapport, sammanfattas i följande slutsats:[20]

... händelserna, i sin helhet, kan därför sägas innefatta folkmordsbrottets alla beståndsdelar som anges i Konventionen, och rättsforskare liksom historiker, politiker, journalister och andra skulle med fog kunna fortsätta beskriva dem som sådant.

Internationella erkännanden[redigera | redigera wikitext]

Politisk karta som visar vilka länder som officiellt erkänner händelserna som folkmord. Ljusgröna områden är länder där vissa politiska partier, provinser och/eller kommuner har erkänt händelserna som folkmord, oberoende av staten i övrigt.

Som reaktion på den turkiska statens förnekande av folkmordet har många exilarmeniska grupperingar verkat för officiellt erkännande från olika regeringar i världen. 22 nationer, samt ett antal mer eller mindre självständigt regioner såsom Wales och 40 av USA:s delstater, har formellt erkänt det armeniska folkmordet som en bona fide historisk tilldragelse. Den mördade turkisk-armeniske skribenten Hrant Dink uttryckte ofta uppfattningen att sådana kampanjer för erkännande är till föga hjälp.[21]

USA[redigera | redigera wikitext]

I mars 2007 undertecknade Condoleezza Rice och Robert M. Gates ett öppet brev till kongressen, i vilket de varnade för att ett formellt erkännande från USA:s sida ”kan skada amerikanska trupper i fält” genom att motarbeta Turkiet.[22] Den 4 mars antog utrikesutskottet i kongressens representanthus en icke-bindande resolution om att morden på armenier 1915 under Osmanska riket var ett folkmord. Turkiet svarade med att kalla hem sin ambassadör från USA.

Den 10 oktober 2007 antog representanthusets utrikesutskott en resolution att händelsen ska rubriceras som folkmord (åtta tidigare utrikesministrar slöt upp bakom Rice och yrkade på avslag). I Turkiet blev reaktionen på resolutionen ett kritiskt uttalande från president Abdullah Gül och antiamerikanska demonstrationer på gatorna. För att USA officiellt ska beteckna händelsen som folkmord krävs en omröstning i hela representanthuset.[23]

Den 4 mars 2010 antog utrikesutskottet i USA:s representanthus en ny resolutionen som uppmanar president Barack Obama att se till att USA formellt beskriver massakrerna som folkmord. Röstsiffrorna var 23–22.Turkiet svarade omedelbart med att ta hem sin ambassadör.[24][25]

Sverige[redigera | redigera wikitext]

På de svenska socialdemokraternas 36:e partikongress den 29 oktober 2009 antogs en motion om erkännande av folkmordet på armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker under första världskriget. Partiet ska enligt beslutet verka för att Sverige, EU och FN ska göra detsamma.

Den 11 mars 2010 beslutade riksdagen att Sverige ska erkänna folkmordet. Turkiet svarade omedelbart med att ta hem sin ambassadör.[26]

I riksdagens beslut inkluderas de så kallade pontiska grekerna. Huruvida dessa kan sägas ha blivit utsatta för ett folkmord är omstritt bland forskarna.[27]

Lista[redigera | redigera wikitext]

Följande länder och organ har officiellt erkänt det armeniska folkmordet som sann historisk händelse:

Förbud att förneka folkmordet i Frankrike[redigera | redigera wikitext]

Frankrike kommer att besluta om en lag som gör det förbjudet förneka folkmordet offentligt. Måndag 30 januari 2012. <- borde uppdateras

Förbud att erkänna folkmordet i Turkiet[redigera | redigera wikitext]

Turkiets domstolar anser att det strider mot Turkiets grundlagar att påstå att folkmordet mot armenier ägt rum. Denna tolkning har gjort att människor blivit fängslade för att skrivit i tidningar eller gett ut böcker som påstår det. Denna hållning lärs också ut i Turkiets skolor.

Artikel 301 i strafflagen talar om förbud mot att ”förolämpa turkiskheten” och har använts för att åtala journalister och författare (till exempel nobelpristagaren Orhan Pamuk) som kritiserat den turkiska statens beskrivning. Hrant Dink dömdes år 2005 till sex månader villkorligt fängelsestraff för att ha ”förolämpat den turkiska nationen” genom att ha skrivit om det armeniska folkmordet.

Folkmordet i skönlitteratur, film och musik[redigera | redigera wikitext]

Folkmordet har genom åren skildrats inom skönlitteraturen av flera författare. Franz Werfel berättar i sin roman De fyrtio dagarna på Musa Dagh från 1935 en historia om ett försök till kollektivt försvar. Efter en inledande redovisning av läget – sett genom den utrikes bosatte hemvändande armeniern Bagradians ögon och hans spirande engagemang för och väg till insikt om vad som höll på att ske – börjar beskrivningen av själva utrensningarna. Slutligen tar Bagradian initiativ till att 4 000 armenier gräver ned sig bland kullarna och håller ut mot överväldigande osmanska styrkor. Efter mer än 40 dagar undsätts de av en fransk flottenhet, som bland sina befäl har en fransk sjöofficer av armenisk härkomst.

I verkligheten varade motståndet som upprätthölls på Musa Dagh i 53 dygn och inte 40. Jungk menar att Werfels avvikelse ”framkallar bibliska associationer: syndafloden varade i fyrtio dagar och nätter, Moses tillbringade fyrtio dagar och nätter på berget Sinai, Israels tid i öknen var fyrtio år”.[28] Det franska örlogsfartyget Guichen tillsammans med tre andra örlogsfartyg, inklusive det franska flaggskeppet Jeanne D’Arc, och ett brittiskt trupptransportfartyg förde i skytteltrafik ut de 4 000 som var kvar på Damlayik och transporterade dem i säkerhet till Port Said i Egypten. Werfels Bagradian var inspirerad av stadens verklige försvarsledare, Moses Derkalousdian. I stället för att drabbas av samma öde som Bagradian flyttade denne till Beirut i Libanon flera år efter krigsslutet, bodde där under resten av sitt liv och var tjänsteman i Libanons regering under flera årtionden. Derkalousdian blev en stillsam och blyg riksdagsman, som dog vid 99 års ålder (år 1986).

Boken filmatiserades 1982 som en ”low-profile production”,[29] vilket dock lät sig göras först efter flera försök (det första skedde redan 1934 av MGM med Clark Gable i huvudrollen) som fått ställas in på grund av påtryckningar från turkiska myndigheter. 2006 sade Sylvester Stallone att han ville regissera en film om det hjältemodiga försvaret av Musa Dagh 1915 baserad på Werfels roman.[29] Enligt professor Savaş Eğilmez på Atatürk-universitetet tvingade dock en enorm turkisk e-postkampanj under 2007 honom att avstå från att göra filmen.[30]

Det armenisk-amerikanska metal-bandet System of a Down har engagerat sig i att upplysa om folkmordet och varje år har de en konsert i minne av det. Deras låtar P.L.U.C.K. (Politically Lying Unholy Cowardly Killers) och Holy Mountains tillägnas folkmordets offer.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

På svenska[redigera | redigera wikitext]

På engelska och tyska[redigera | redigera wikitext]

  • Akçam, Taner: From Empire to Republic: Turkish Nationalism and the Armenian Genocide, Zed Books, 2004
  • Akçam, Taner: A Shameful Act: The Armenian Genocide and the Question of Turkish Responsibility. Metropolitan Books, 2006
  • Alvarez, Alex: Governments, Citizens, and Genocide, A Comparative and Interdisciplinary Approach, Indiana, 2001
  • Andreopoulos, George J. (red.): Genocide: Conceptual and Historical Dimensions, Philadelphia, 1994
  • Auron, Yair: The Banality of Indifference, Zionism and the Armenian Genocide, New Jersey, 2002
  • Avedian, Vahagn: The Armenian Genocide 1915: From a Neutral Small State’s Perspective: Sweden, Master Thesis Paper in History, Historiska institutionen, Uppsala universitet, 2008
  • Balakian, Peter: The Burning Tigris: The Armenian Genocide and America’s Response. New York: Perennial, 2003
  • Bartov, Omer: Mirrors of Destruction: War, Genocide and Modern Identity, Oxford University Press, 2000
  • Bauer, Yehuda (red.): Rethinking the Holocaust, Virginia, 2001
  • Bevan, Robert: The Destruction of Memory: Architecture at War, London, 2006
  • Chalk, Frank and Jonassohn, Kurt: The History and Sociology of Genocide, Analyses and Case Studies, London, 1990
  • Charny, Israel W: Encyclopedia of Genocide, Vol. 1, Oxford, 2000
  • Dadrian, Vahakn, N.: The History of the Armenian Genocide: Ethnic Conflict from the Balkans to Anatolia to the Caucasus Berghahn Books, 1995
  • Dadrian, Vahakn N.: The Key Elements in the Turkish Denial of the Armenian Genocide: A Case Study of Distortion and Falsification, Toronto, 1999
  • Destexhe, Alain: Rwanda and Genocide in the Twentieth Century, London, 1995
  • Dündar, Fuat: Ittihat ve Terakki'nin Müslümanlari Iskan Politikasi (1913–18), Iletisim, 2001
  • Fisk, Robert: The Great War for Civilisation: The Conquest of the Middle East',' London: Alfred Knopf, 2005
  • Gaunt, David: Massacres, Resistance, Protectors: Muslim-Christian Relations in Eastern Anatolia During World War I, Piscataway, New Jersey: Gorgias Press, 2006. ISBN 1-59333-301-3.
  • Graber, G. S.: Caravans to Oblivion, The Armenian Genocide, 1915, New York, 1996
  • Gust, Wolfgang: Der Völkermord an den Armeniern, Zu Klampen, 2005
  • Hovannisian, Richard G. (red.): The Armenian Genocide, History, Politics, Ethics, London, 1992
  • Hovannisian, Richard G. (red.): Remembrance and Denial: The Case of the Armenian Genocid, Detroit, 1999
  • Lepsius, Johannes: Deutschland und Armenien 1914–1918, Sammlung diplomatischer Aktenstücke. Donat & Temmen Verlag, 1986
  • Jones, Adam: Genocide, A Comprehensive Introduction, New York, 2006
  • Kuper, Leo: Genocide: Its Political Use in the Twentieth Cnetury, London, 1981
  • Melson, Robert: Revolution and Genocide. On the Origins of the Armenian Genocide and the Holocaust, The University of Chicago Press, 1996
  • Power, Samantha: A Problem from Hell: America and the Age of Genocide. Harper, 2003
  • Totten, Samuel & Jacobs, Steven Leonard (red.): Pioneers of Genocide Studies, New Jersey, 2002
  • Schabas, William A.: Genocide in International Law, Cambridge, 2000
  • Shaw, Martin: Global Society and International Relations, Oxford, 1994
  • Shaw, Martin: War & Genocide, Cambridge, 2003
  • Somakian, Manoug: Empires in Conflict: Armenia and the Great Powers, 1895-1920, London, 1995
  • Stangeland; Sigurd Sverre: Die Rolle Deutschlands im Völkermord an den Armeniern 1915-1916, Trondheim, 2013.
  • Tatz, Colin: With Intent to Destroy, London, 2003
  • Valentino, Benjamin A.: Final Solutions, Mass Killing and Genocide in the 20th Century, New York, 2004
  • Wallimann, Isidor (red.): Genocide and the Modern Age: Etiology and Case Studies of Mass Death, Syracuse Univ. Press, 2000
  • Weitz, Eric D.: A Century of Genocide, Utopia of Race and Nation, Princeton, 2003

Skönlitteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Werfel, Franz; De fyrtio dagarna på Musa Dagh (på tyska 1933). AB Bonniers gula serie. (svensk översättning 1935)

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] Gerner & Karlsson (2005), s. 117–118
  2. ^ Gerner & Karlsson (2005), s. 118–119
  3. ^ Gerner & Karlsson (2005), s. 120
  4. ^ Gerner & Karlsson (2005), s. 120–123
  5. ^ Gerner & Karlsson (2005), s. 127
  6. ^ 1926 blev den officiella benämningen Istanbul
  7. ^ [a b c] Gerner & Karlsson (2005), s. 128
  8. ^ Dick Harrison (24 mars 2010, senast ändrad: 3 april 2010). ”Turkisk rädsla för splittring bakom folkmord”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/turkisk-radsla-for-splittring-bakom-folkmord_4470435.svd. 
  9. ^ David Gaunt (2006). Massacres, Resistance, Protectors: Muslim-christian Relations in Eastern Anatolia During World War I. New Jersey: Gorgias Press L.L.C. ISBN 1-59333-301-3. http://books.google.se/books?id=4mug9LrpLKcC&printsec=frontcover&dq=Massacres,+Resistance,+Protectors&cd=1#v=onepage&q=&f=false 
  10. ^ Ternon, Y., Rapport sur le génocide des Arméniens de l’empire Otoman 1915–1916, i Le crime de silence. Le génocide des Armeniens s. 187. Paris 1984. Citerad i Karlsson (1996).
  11. ^ ”Turkish-Armenian writer shot dead”. BBC News. 19 januari 2007. http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/6279241.stm. 
  12. ^ Avedian, 2008, s. 39
  13. ^ [a b] Avedian, 2008, s. 41
  14. ^ Avedian, 2008, s. 44
  15. ^ Avedian, 2008, s. 46
  16. ^ Avedian, 2008, s. 56
  17. ^ Magnusson, Kjell, Holocaust and Genocide Studies: Survey of Previous Research, Research Agenda, The Uppsala Programme for Holocaust and Genocide Studies, 8–54. Uppsala, 1999
  18. ^ Lisa Pine (januari 2008). ”Genocide: twentieth-century warnings for the twenty-first century” (på engelska). History & Policy. http://www.historyandpolicy.org/papers/policy-paper-69.html. 
  19. ^ Resolutioner från International Association of Genocide Scholars (IAGS)
  20. ^ ”D. Conclusion” (på engelska) (pdf). The Applicability of the United Nations Convention on the Prevention and Punishment of the Crime of Genocide to Events which Occurred During the Early Twentieth Century. International Center for Transitional Justice. februari 2003. Sid. 17. http://www.ictj.org/images/content/7/5/759.pdf. ”[---] the Events, viewed collectively, can thus be said to include all of the elements of the crime of genocide as defined in the Convention, and legal scholars as well as historians, politicians, journalists and other people would be justified in continuing to so describe them.” 
  21. ^ Ronald Grigor Suny (22 januari 2007). ”Hrant Dink (1954-2007)”. The Nation. http://www.thenation.com/doc/20070205/suny. 
  22. ^ Sebnem Arsu & Brian Knowlton (30 mars 2007, ”korrigerad” 5 april 2007). ”Planned House Vote on Armenian Massacre Angers Turks”. The New York Times. http://www.nytimes.com/2007/03/30/washington/30turkey.html?ex=1332907200&en=7cb0d6b40c3153c7&ei=5088&partner=rssnyt&emc=rss. 
  23. ^ Bitte Hammargren (11 oktober 2007). ”Turkiet rasar efter USA-beslut”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/dynamiskt/utrikes/did_17274426.asp. 
  24. ^ TT Reuters (5 mars 2010). ”Utskott i USA: Det var ett folkmord på armenier”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6722639.ab. 
  25. ^ TT-Reuters (5 mars 2010). ”USA-utskott: ’Folkmord’ på armenier”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/nyheter/varlden/usa-utskott-folkmord-pa-armenier-1.1056210. 
  26. ^ Mira Micic, Tidningarnas Telegrambyrå (11 mars 2010). ”Diplomatkris mellan Turkiet och Sverige – Riksdagen erkänner folkmord på armenier”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6762880.ab. 
  27. ^ Ingemar Karlsson, Sveriges tidigare generalkonsul i Istanbul, har skrivit om ämnet i Svenska Dagbladet: ”Folkmordet som aldrig ägde rum”. 3 april 2010. http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/folkmordet-som-aldrig-agde-rum_4514557.svd. 
  28. ^ Sourian, Peter (2002). "Introduction" in The Forty Days of Musa Dagh. New York City: Carroll & Graf. ISBN 0-7867-1138-8, sid. xii.
  29. ^ [a b] Booth, Michael. "Denver post Stallone’s deft as Rocky in the Q&A ring." The Denver Post (16 dec 2006). Retrieved 2010-03-12 (HE).
  30. ^ "Gibson urged to reject film with Armenian allegations." Today's Zaman. 27 November 2007. Retrived January 3, 2010.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]