Autochromemetoden
Autochromemetoden, även kallad färgrastermetoden, är en tidig metod för framställning av färgfotografier som utvecklades 1904 av bröderna Lumière. Metoden fungerar efter principen additiv färgblandning. Med autochrome-metoden lyckades man för första gången att framställa ett färgfotografi med enbart en enda exponering. Innan dess fick man ta tre bilder, en för varje färg.
Autochromplåtarna var en patenterad vidareutveckling av irländaren John Jolys färgrastermetod från 1893. Bröderna Lumières färgrasterplåtar kom 1907 under namnet Autochrome i Sverige på marknaden. Plåtarna var preparerade med mycket små infärgade stärkelsekorn i cinnoberrött, gulgrönt och ultramarinblått. På glasplåten kunde man fördela 9 000 korn per kvadratmillimeter. Mellanrummen mellan kornen fylldes med fint koldamm för att förhindra ströljus. Genom rastret av infärgade korn och koldamm filtrerades ljuset mot en ljus- och färgkänslig emulsion. Framkallningen och kopieringen var lika enkel som för samtida svartvita bilder. Dock var ljuskänsligheten mycket låg och exponeringen blev cirka 80 gånger längre än för svartvitt.
Autochromeplåtarna kunde användas i vanliga kameror men slog ändå aldrig riktigt igenom på grund av sitt höga pris och sina tekniska brister. Metoden vidareutvecklades och materialet gjordes ljuskänsligare. På 1930-talet fanns även färgfilm och filmark enligt färgrastermetoden med varunamnen Agfacolor (1932), Omnicolor och Finaly Color. Men först genom introduktionen av diapositivfilmem från Kodak (Kodachrome 1935) och Agfa (Agfacolor Neu 1936) fick proffsfotografer och fotoamatörer tillgång till ett billigt och bra färgfotomaterial.
[redigera] Litteratur och källor
- Stockholmsfärg, fotografisk antologi, Fälth och Hässler, Värnamo 1998
- Wikimedia Commons har media som rör Autochromemetoden.
