Avtalsrätt
Avtalsrätt är det juridiska område som koncentrerar sig på hur avtal kommer till stånd, avtals giltighet samt avtalstolkning.
Avtalsrätten har en allmän del, som innefattar de regler som finns i lagstiftning och andra rättsregler som är tillämpliga på samtliga eller i vart fall fler olika typer av avtal (till exempel avtal som inte omfattas av särskilda formkrav), och en speciell del, som behandlar de olika reglerna för speciella avtalsförhållanden. Vanligen används termerna allmän avtalsrätt respektive speciell avtalsrätt för att uttrycka denna distinktion. Egentligen vore det terminologiskt mer korrekt att hänföra reglerna i den allmänna avtalsrättsliga lagstiftningen (främst avtalslagen) till den allmänna avtalsrätten och övriga rättsregler till den speciella avtalsrätten. En sådan terminologi är dock mindre användbar, eftersom det inom ämnet har ganska liten betydelse vilka frågor som regleras i lag. Till exempel hänförs avtalstolkning, där allmänt tillämpliga lagregler saknas, regelmässigt till allmän avtalsrätt. När man delar in avtalsrätten i allmän och speciell etc inkluderar man inte sällan också kontraktsrätten, vilken behandlar parternas rättigheter och skyldigheter i ett avtalsförhållande.
Den svenska avtalsrätten har sina rötter i den romerska rätten och påverkades vid tiden för tillkomsten av avtalslagen (eller mer korrekt lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område) starkt av tysk rätt. En grundläggande principen inom avtalsrätten pacta sunt servanda, det vill säga avtal är bindande. Teoribildningen inom avtalsrätten är starkt påverkad av merkantilistiska ideal, framför allt tanken om avtalsfrihet, det vill säga tanken om att parterna fritt får välja avtalspart och fritt bestämma avtalets innehåll. Denna grundsyn står sig alltjämt starkt inom det kommersiella området, medan tvingande rättsregler, formkrav, legala förbud och andra inskränkningar i avtalsfriheten blivit vanligare inom områden där speciella skyddsintressen gör sig gällande. Generalklausulen mot oskäliga avtalsvillkor i 36 § avtalslagen torde här vara det tydligaste exemplet.
Användningen av standardavtal har under 1900-talet i rask takt ökat. Ibland har det funnits en tendens att betrakta "standardavtalsrätten" som ett särskilt rättsområde. Idag är emellertid detta inte längre möjligt, eftersom nästan alla avtal ingås med användningar av mer eller mindre standardiserade avtalsklausuler.
Lagstiftning i Sverige [redigera]
Den allmänna avtalsrätten i Sverige är reglerad genom lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, ofta kallad avtalslagen eller AvtL. Redan lagens titel antyder att avtal är en typ av rättshandling. Avtalslagen är i vissa delar dispositiv, vilket innebär att parterna kan frångå avtalslagens regler som en del av rättshandlingen. I andra delar är lagen tvingande. Lagen behandlar ingåendet av avtal (avtalsslut), rättshandlingar genom fullmakt samt rättshandlingars ogiltighet.
Källor [redigera]
- Adlercreutz, A, Avtalsrätt I, 12 uppl, Juristförlaget i Lund, Lund 2002.
- Adlercreutz, A, Avtalsrätt II, 6 uppl, Juristförlaget i Lund, Lund 2010.
- Lehrberg, B, Avtalsrättens grundelement, 2 uppl, IBA Institutet för Bank- och Affärsjuridik, Uppsala 2006.
- Hellner, J et.al. Speciell avtalsrätt II. Kontraktsrätt., 4 uppl, Norstedts juridik, Stockholm 2005.
- Wilhelmsson, T. Standardavtal. Om avtalsbundenhet och oskäliga avtalsvilkor. 2 uppl., Juristförbundets förlag, 1995.
- Halila, H. - Hemmo, M. Sopimustyypit. 1996. Lakimiesliiton kustannus
