Azurmes

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Azurmes
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Azurmes fotograferad i Kirgizistan. Rimligtvis underarten flavipectus.
Azurmes fotograferad i Kirgizistan. Rimligtvis underarten flavipectus.
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Tättingar
Passeriformes
Familj Mesfåglar
Paridae
Släkte Parus
Art Azurmes
P. cyanus
Vetenskapligt namn
§ Parus cyanus
Auktor Pallas, 1770
Synonymer
Cyanistes cyanus
Azurmes i förgrunden med blåmes i bakgrunden.
Azurmes i förgrunden med blåmes i bakgrunden.
Hitta fler artiklar om fåglar med

Azurmes (Parus cyanus, ibland Cyanistes cyanus) är en liten mesfågel, som lever i Asien och som till form och storlek liknar blåmesen, men i färgerna är klart azurblå och vit. I Europa är den en sällsynt gäst.

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Azurmesen är till storlek och form lik blåmesen men omisskännlig med sin vita och blå dräkt. Den har vit hjässa och undersida och gråblå mantel och rygg. Ovansidan av vingen är klarblå med breda vita vingband och ovansidan av stjärten är också klarblå med stora vita trekantigt formade hörn. Den har en mörkblå tygel som går ihop med en tunn mörkblå "krage" i nacken.

Den lockar likt blåmesen och dess sång låter som ett mellanting mellan blåmes och tofsmes.

Utbredning, taxonomi och hybridisering[redigera | redigera wikitext]

Azurmesen är en stannfågel som häckar i ett område i Asien som sträcker sig från väster om Moskva i Ryssland, österut genom Sibirien, till sydöstra Kazakhstan, Mongoliet och nordöstra Kina. Den är en sällsynt gäst i Europa.

Azurmesens taxonomi är oklar. Ofta delas den in i fem underarter men övergången mellan underarterna är klinal och det förekommer flera frågetecken kring de östligare populationerna och deras taxonomi.

  • Parus cyanus cyanus, nominatformen, häckar i västra Ryssland österut till Volga.
  • Parus cyanus hyperriphaeus, häckar från Volga österut genom västra Sibirien och norra Kazakstan till Semipalatinsk.
  • Parus cyanus koktalensis (ibland felstavat kotkalensis), häckar i sydöstra Kazakstan söderut till Balkhash.
  • Parus cyanus yenisseensis, häckar i Sibirien
  • Parus cyanus tianschanicus, häckar i sydöstra Kazakstan, Kirgizstan och Xinjiang.
  • Parus cyanus flavipectus, häckar i Kirgizistan, Tadzjikistan, sydöstra Uzbekistan, östra Turkmenistan och norra Afghanistan, österut till östra Qinghai och i södra och sydöstra Koko Nor i Kina.

Vissa taxonomer exempelvis [SIBLEY & MONROE] (1990) och [STEPANYAN] (1990) kategoriserar P. c. flavipectus som en egen art och delar i sin tur upp denna i tre underarter; flavipectus, carrythersi och berezowskii. Det förekommer dock viss samhäckning mellan flavipectus och tianschanicus i bergsområdena i nordöstra och sydvästra Kirgizistan.

Hybridisering[redigera | redigera wikitext]

I dess västra utbredningsområde förekommer det att den hybridiserar med blåmes och kallas då för pleskii. Dessa hybrider har en blå hjässa och mindre vitt på tertialspetsar och stjärtsidor.

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Första kända exemplaret i Sverige infångades i Frötuna i Södermanland i mitten av 1700-talet och beskrevs av Anders Sparrman i hans Catalogue of the Museum Carlsonianum (1786-89). I modern tid har man observerat azurmes vid två tillfällen i Sverige. En individ observerades kring den 12 februari 1996 i Sörnoret, Åsele, Lappland och en individ som upptäcktes den 22 oktober och som stannade under en längre tid i Masugnsbyn i Lappland. Denna individ kom att bli något av en rikskändis då en stor mängd fågelskådare besökte den lilla byn för att få se fågeln.

Biotop och häckning[redigera | redigera wikitext]

Den häckar i löv- och blandskog och lägger mellan 9 till 11 ägg i ett bohål i träd, ofta nära våtmarker. Honan ruvar i 13 till 14 dygn innan ungarna kläcks.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2013 Parus cyanus Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Lars Larsson, Bird of the World, 2001, CD-rom
  • Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999) Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. Stockholm: Albert Bonniers förlag

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]