Backstugusittare

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Backstugusittare, Nätra församling, söder om Örnsköldsvik. Foto från 1900.

Backstugusittare är ett ålderdomligt uttryck för lantbor som bodde på någon annans mark, eller på allmänningen i en backstuga, men till skillnad från torparna arrenderade backstugusittaren normalt ingen jord till sin stuga. Backstugan bestod ofta av ett enda rum och var ofta delvis nergrävd och byggd mot en sluttning; den hade tre väggar av brädor, medan den fjärde väggen utgjordes av sluttningens jord. Byggnadstypen var vanlig i södra och sydvästra Sverige, där virket var dyrt.

Backstugusittaren var helt beroende av markägarens godtycke, men disponerade i regel över ett litet potatisland, och kanske en jordlott, som jordägaren lånat ut. Till hushållet hörde ofta mindre djur, som katter, grisar, getter och höns.

Så gott som alltid var de som bodde på detta vis mycket fattiga, och försörjde sig på tillfälliga arbeten, hemslöjd eller andra uppdrag. Stugan var befriad från skatt. Undantagsvis fanns backstugusittare med relativt god standard. En del hantverkare fann i den enkla byggnaden en billig bostad, utan att för den skull vara fattiga.

På 1600- och 1700-talet bodde de allra fattigaste, och ibland de utstötta och föraktade, i backstugorna. ”Statusen” förbättrades något under 1800-talet, då daglönare började flytta in i de enkla bostäderna. I och med laga skiftet, 1827, ökade antalet backstugusittare. Anledningen var att gårdarna flyttade ut från byarna och gjorde anspråk på de jordar som disponerats av torparna. Torparna hade då ingen annan råd än att bli daglönare (tillfälliga arbeten). I slutet av 1800-talet fanns det lika många backstugusittare som torpare i Sverige.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]