Backsvala

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Backsvala
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Digesvale.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Tättingar
Passeriformes
Familj Svalor
Hirundinidae
Släkte Riparia
Art Backsvala
R. riparia
Vetenskapligt namn
§ Riparia riparia
Auktor Linné, 1758
Backsvalans karakteristiska bohålor i en sandbrink.
Backsvalans karakteristiska bohålor i en sandbrink.
Hitta fler artiklar om fåglar med

Backsvala (Riparia riparia) är en kolonihäckande brungrå och vit svala som häckar över stora delar av norra halvklotet och som övervintrar i tropiska områden på södra halvklotet.

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Backsvalan är cirka 12–13 cm lång,[2] har ett vingspann på mellan 27–29 cm och väger cirka 14 gram. Dess svarta platta näbb är proportionellt bred och kort, anpassade för att fånga små flygande insekter i flykten. Stjärtens sidopennor är korta, varför stjärten är grundare kluven än hos många andra svalor i dess häckningsområde. De bruna tårna och tarserna är nästan nakna. Ovansidan‚ och ett brett tydligt tvärband över bröstet är matt gråbruna, undersidan är vit‚ medan vingar och stjärt är svartbruna. Juvenilen har ljusare bräm på ovansidans fjädrar och en gråbeige haka till skillnad från de adultas vita.[2][3]

Dess bruna ovansida, vita strupe och tydliga bröstband, tillsammans med dess litenhet skiljer den ifrån den ifrån de flesta svalarter i dess utbredningsområde, som hussvala (Delichon urbicum), klippsvala (Petrochelidon pyrrhonota) och andra arter inom släktet Riparia. I vinterkvarter kan den förväxlas med, framför allt sittande, större backsvala (R. cincta) som förekommer söder om Sahara, men i flykten skiljer den sig tydligt från backsvalan genom vita undre vingtäckare och helt okluven stjärt.[2][3]

Backsvalan har ett raspande tonlöst lockläte som den yttrar hela tiden då den flyger och som ofta framförs i ökad takt när den är i närheten av trängseln kring kolonin. Den har även ett ljusare varningsläte som ljuder när falk, kråkfågel eller annan möjlig predator behöver jagas iväg med gemensamma krafter.[2]

Utbredning och taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Backsvalan beskrevs taxonomiskt första gången 1758 av Carl von Linné i hans Systema naturae under det vetenskapliga namnet Hirundo riparia. Beskrivningen består av den korta texten H[irundo] cinerea, gula abdomineque albis—"en askgrå svala, med vit strupe och buk"—och typlokal angavs enbart som "Europa".[4]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Backsvala är en flyttfågel som häckar över stora delar av norra halvklotet, i Europa, delar av norra Asien och Nordamerika. Den har sina vinterkvarter i varmare tropiska delar på södra halvklotet i södra Afrika, Sydamerika och Sydostasien.[5]

Underarter[redigera | redigera wikitext]

Vissa auktoriteter delar in backsvalan i fyra underarter medan andra delar upp den i så många som åtta. Clements et al. 2009 delar upp den i fem underarter:[6]

  • R. r. riparia - Nordamerika, Europa samt västra och centrala Asien.
  • R. r. innominata - sydöstra Kazakstan.
  • R. r. ijimae - östra Asien.
  • R. r. shelleyi - Egypten.
  • R. r. eilata - okänt häckningsområde; har endast setts under flyttningen i Israel.

Clements et al. behandlar taxonet diluta som den goda arten blek backsvala.

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige häckar de oregelbundet med ganska allmänt över hela Sverige och de flyttar till sina övervintringsområden i tropiska Afrika under augusti och september. De anländer igen till Sverige under maj månad.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Backsvalor flyger ut ur sina bohålor. Infälld bild på bohålor i backsvalekoloni.
Ägg av backsvala.

Backsvalan är en obligat kolonihäckare som vanligtvis förekommer vid större vatten, som floder, sjöar och havsvikar, både vid häckningsplatsen och i vinterkvarteret. Den anländer till sina häckningslokaler som första art inom familjen svalor, de första redan i slutet av mars, ofta precis innan ladusvalan. De lämnar även sina häckningsplatser tidigt och enstaka individer kan flytta söderut från sina nordligaste häckningsområden nästan när som helst. Flertalet påbörjar flyttningen i augusti och flertalet har lämnat häckningsområdena i slutet av september.

När de anländer om våren ansamlas de först vid ett större vatten och födosöker. Först senare uppsöker de sin häckningskoloni som alltid är placerad i en sandig eller grusig brant, som en flodbank eller ett grustag. Till skillnad från andra svalor uppsöker den inte bebyggelse. Kolonierna består av allt från ett dussintal till flera hundratals par som häckar tätt ihop. Kolonierna återanvänds ofta år efter år. Boet placeras i slutet av en utgrävd tunnel som sträcker sig vågrätt 10 cm till 120 cm in i marken. Redet består av hopskrapade strån och fjädrar som placeras i en kammare i slutet av tunneln. Den lägger i genomsnitt 4-6 ägg, men kullar med 2-7 ägg har observerats, som ruvas av båda föräldrar i 14-15 dagar. Efter kläckningen tar båda föräldrar hand om ungarna tills de är flygga efter 18-26 dagar.[5] De sydligare häckarna lägger ofta två kullar per häckningssäsong.

Den fångar all sin föda i flykten och lever av små flygande insekter där merparten har ett vattenlevande förstadie, men i vinterkvarter även av termiter.[3]

Backsvalan och människan[redigera | redigera wikitext]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Arten har tidigare även kallats för jordsvala och strandsvala. Dess vetenskapliga namn härstammar från latinets ripa som betyder "flodbank".[4]

Status[redigera | redigera wikitext]

Backsvalan är över stora delar av sitt utbredningsområde en ganska vanlig fågel och kategoriseras som livskraftig (LC) av IUCN.[1] Lokalt är den dock hotad och exempelvis kategoriseras den som nära hotad (NT) i Sverige.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] BirdLife International 2012 Riparia riparia Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 <www.iucnredlist.org>. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ [a b c d] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 258-259. ISBN 978-91-7424-039-9 
  3. ^ [a b c] Tarbotan, W., et al. (1994) Birds of Southern Africa, Struik Winchster, Kapstaden, sid:286-287, ISBN 0-947430-50-4
  4. ^ [a b] Carl von Linné (1758): 101.4. Hirundo riparia. Från: Systema naturae per regna tria naturae, secundum classes, ordines, genera, species, cum characteribus, differentiis, synonymis, locis (10e utg., vol. 1): 192. Laurentius Salvius, Holmius, Stockholm. PDF fulltext
  5. ^ [a b] Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  6. ^ Clements et al. (2009) Clements Checklist version 6.4, <www.birds.cornell.edu>, läst

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]