Bahytt

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Bahytter i en hattaffär i Paris 1822.
Satirteckning från 1810 av "Kyss-mig-om-du-kan"-bahytten.
Modeillustration ur Konst och Nyhetsmagasin för medborgare af alla klasser 1821
Bahytt.

Bahytt är en form av huvudbonad, en damnackhatt med hakband, som växte fram under tidig empir på 1790-talet och var modern fram till 1860-talets mitt. Därefter övergick dammodet alltmer till hattar och endast äldre damer fortsatte att bära bahytter.

Hattmodellen[redigera | redigera wikitext]

Bahytten kan sägas vara en utveckling av den vida bondeinspirerade stråhatt som var modern under hela 1700-talet och kallades bergère.[1][2] Den bakre kanten av stråhatten klipptes bort och kvar blev endast en skärm som hölls ihop av band som knöts under hakan. Formen var i sig inte ny, den påminner om den bindmössa eller hätta som förekommit i dammodet under lång tid. Det nya var att denna form nu försetts med en skärm som ramade in ansiktet. Bahytten var till en början oftast konstruerad av strå eller träflis och det finaste strået kom från Livorno i Italien.[3] Det klövs, behandlades ibland med svavelångor för att förbättra stråets färg, flätades och såldes sedan i rullar till stråhattmakare som sydde ihop flätorna till hattformen, formade den på hattstock varefter bahytten slutligen dekorerades med band och blommor. Enklare bahytter var av träflis, hattformen kläddes då vanligen med tyg. Det var inte ovanligt att kvinnor dekorerade sina egna bahytter.

Användning[redigera | redigera wikitext]

I slutet av 1790-talet placerades de första bahytterna högt uppe på det lockade och friserade håret.[4] När empirmodet senare föreskrev låga och enkla frisyrer i klassisk stil, och kortare hår à la circassienne eller à la titus, anpassades bahytten efter detta.[5] Under de första åren in på 1800-talet var bahytterna relativt tättslutande kring ansiktet och hade en skärm som gick i linje med den kupiga hattkullen som en skopa. Med tiden förlängdes brättet till en överdriven form som begränsade bärarens synfält likt skygglappar och gav upphov till karikatyrillustrationer. "Kyss-mig-om-du-kan" kallades denna modell skämtsamt.

Utveckling av hattmodellen[redigera | redigera wikitext]

Omkring 1812 höjdes kullen för att inrymma en högre placerad håruppsättning.[6] Från 1818 kallar vi empirstilen i Sverige för Karl Johanstilen eftersom kungen satte stor prägel och skapade en egen stil. Nu blev de bredbrättade bahytterna mycket höga för att rymma konstfulla lockar och håruppsättningar med sin högsta höjd omkring 1825.[7] Vid denna tid kan man också se en historiserande influens som var en följd av att romantiken var i antågande. Bahyttens brätte, som nu behövde stadgas med metalltråd eller rottingspröt, kunde ges en lätt hjärtform som påminde om de engelska drottningarnas hättor från slutet av 1500-talet. Det höga och breda bahyttmodet fortsatte på 1830-talet i enlighet med vad de nya frisyrerna, med mycket höjd och lockar, krävde. Nu började brättena även vinklas uppåt så att mer av ansiktet syntes. Bahytterna kunde tillverkas av siden eller stråfläta och dekorerades fantasifullt med blommor, band, slöjor och plymer. På 1840-talet sjönk frisyrerna ner en bit från hjässan igen vilket åter gav upphov till en mindre och mer tättslutande bahytt med allt mindre brätten. I nacken fanns ofta ett nackkrås, en så kallad bavolet, en volang som skulle skydda mot solen. På 1850-talet hade frisyrerna blivit lägre, plattare och sjunkit ännu längre ner i nacken, och bahytten var åter i ett enda stycke utan hattkulle. Brättet ramade in ansiktet utan att skymma det som det gjort under empiren. Man kan säga att hatten minskade medan krinolinen blev allt större. Dekorationerna fanns nu inte bara på utsidan, utan även inuti bahytten runt ansiktet, gärna som en krans av blommor eller veckade band. Den runda form bahyttens brätten haft under början av 1850-talet, med dekorationer främst på sidorna eller i en krans runt ansiktet, ersattes närmare 1860-talet med en mer toppig brättesform. Bahytten gled bakåt i nacken och blomsterdekorationer inuti brättet hamnade oftare på hjässan. Under 1860-talet gav bahyttmodet efter hand vika för en mindre så kallad kapotthatt. På engelska kallas denna huvudbonad alltjämt bonnet in på 1880-talet.

Galleri[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Resare, Ann (1993). Klädd i hatt. Stockholm: Nordiska Museets Förlag. Sid. 9 
  2. ^ Dyer, Serena (2011) (på Engelska). Bergère, Poke and Cottage - Understanding Early Nineteenth-Century Headwear. Storbrittannien: Codnor Books. Sid. 3-12 
  3. ^ Dyer, Serena (2011) (på Engelska). Bergère, Poke and Cottage - Understanding Early Nineteenth-Century Headwear. Conor Books. Sid. 13-19 
  4. ^ Resare, Ann (1993). Klädd i hatt. Stockholm: Nordiska Museets Förlag. Sid. 10 
  5. ^ Resare, Ann (1993). Klädd i hatt. Stockholm: Nordiska Museets Förlag. Sid. 10-11 
  6. ^ Resare, Ann (1993). Klädd i hatt. Stockholm: Nordiska Museets Förlag. Sid. 13 
  7. ^ Resare, Ann (1993). Klädd i hatt. Stockholm: Nordiska Museets Förlag. Sid. 14