Baltijsk

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Koordinater: 54°39′0″N 19°55′0″Ö / 54.65000°N 19.91667°Ö / 54.65000; 19.91667
Baltijsk
Pillau
Stad
Fyr och staty med Peter den store i Baltijsk.
Fyr och staty med Peter den store i Baltijsk.
Coat of Arms of Baltiysk (Kaliningrad oblast).png
Stadsvapen.
Land  Ryssland
Federalt distrikt Nordväst
Oblast Kaliningrad
Koordinater 54°39′0″N 19°55′0″Ö / 54.65000°N 19.91667°Ö / 54.65000; 19.91667
Folkmängd 32 778 (2013)[1]
Baltijsk läge i Kaliningrad oblast.
Red pog.svg
Baltijsk läge i Kaliningrad oblast.
Webbplats: http://балтийск39.рф/
Satellitfoto som utvisar Baltijsksundet på Kuriska näset.
Sjökort över Pillau från 1880.
Flyktingar i hamnen i januari 1945.

Baltijsk (ryska: Балтийск; polska: Piława ; tyska: Pillau; litauiska: Piliava, Piluva) är en stad i Kaliningrad oblast, Ryssland. Baltijsk är den västligast belägna staden i Ryssland och ligger vid Baltijsksundet på Wisła-näset vid Östersjön omkring 40 km väster om Kaliningrad och utgör dess yttre hamn. Folkmängden uppgick till 32 778 invånare i början av 2013.[1] Fram till 1945 hörde staden till tyska Ostpreussen. Här fanns ett svenskt vicekonsulat 1864-1938.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Första gången en bosättning med namnet Pillau nämns är 1430. Svåra stormar åren 1479 och 1510 skapade en segelbar ränna genom Kuriska näset. Det möjliggjorde för orten att så småningom utveckla sig till en viktig hamnstad.

Fästningen Pillau[redigera | redigera wikitext]

Pillau, som då tillhörde Brandenburg, var den plats där Gustav II Adolf landsteg 1626 inför sina operationer mot Preussen i Andra polska kriget. Då fanns här ingen stad. 1626-29 fungerade Pillau som operationsbas, och efter stilleståndet i Altmark 1629 fungerade Pillau som uppbördcentrum för skatten från de preussiska städerna Sverige erhållit. Staden uppstod runt de befästningar som Sverige anlade här 1629-35. 1635 återlämnades staden till Brandenburg.[2] Friedrich Wilhelm av Brandenburg byggde därefter ut Pillau till en brandenburgisk flottbas. Det ledde till en befolkningsökning då lotsar, köpmän och tidigare officerare bosatte sig utanför fästningen. Träkyrkan ersattes 1660 med en stenkyrka.

Friedrich Wilhelm I av Preussen gav Pillau stadsrättigheter den 18 januari 1725. År 1758 till 1762 var staden och fästningen ockuperade av Ryssland. Franska trupper belägrade utan framgång staden 1807 och i freden i Tilsit förblev den preussisk. 1813 förhindrades ett försök av Ryssland att inta staden.

Industrialisering[redigera | redigera wikitext]

I mitten av 1800-talet gav industrialiseringen staden ett nytt uppsving. Pillaus rederier hade 1848 åtta handelsfartyg.[3] 1865 öppnades en järnvägsförbindelse med Königsberg och hamnen utvidgades liksom flottbasen, genom bygget av en stor kasern. I början av 1900-talet färdigställdes en kanal som möjliggjorde fartygstrafik även vintertid genom Kuriska näset och Königsberg fick därmed förbindelse med Östersjön hela året. 1902 införlivades Alt-Pillau och själva fästningen med staden, som därmed fick över 7000 invånare. 1937 tillkom ytterligare områden så att staden vid andra världskrigets utbrott hade 12000 invånare.

Andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

Flottbasen fick stor betydelse under kriget. Redan 1933 var Pillau hemmahamn för en minsveparflottilj och 1939 tillkom en bas för marinflyget samt året därpå en utbildningsanläggning för u-båtsvapnet. Hamnbassängen utvidgades för att kunna ta emot krigsfartyg. Mot krigsslutet passerade mängder av flyktingar hamnen för avtransport med båt. Den 5 februari 1945 ledde sovjetiska bombanfall till stora skador.

Sovjetunionen[redigera | redigera wikitext]

Pillau var den sista staden i tyska Ostprussen som erövrades av Röda armén. Det skedde den 25 april 1945. Därefter tillhörde staden tillsammans med norra Ostpreussen Sovjetunionen enligt Potsdamöverenskommelsen. Pillau döptes den 27 november 1946 om till Baltijsk, som betyder baltisk stad. Invånarantalet minskade mellan 1944 och 1947 till nära nog noll, eftersom den tyska befolkningen tvingades att flytta. Staden befolkades åter långsamt genom inflyttning från området kring Volga i centrala Ryssland och från Vitryssland. Fram till Sovjetunionens upplösning utgjorde Baltijsk ett särskilt hemligt och avspärrat område, tros att det redan låg i det avspärrade Kaliningrad oblast.

Ryska federationen[redigera | redigera wikitext]

Staden blev långsamt mera tillgänglig efter att Kaliningrad oblast öppnats för omvärlden. Helt tillgängligt är stadsområdet emellertid fortfarande inte. En rysk-ortodox kyrka har öppnats och statyer med Peter den store och Elisabet av Ryssland har rests.

Befolkningsutveckling[redigera | redigera wikitext]

År Invånarantal¹
1875 3 196
1890 3 303
1933 7 577
1939 10 980[4]
1959 17 378[4]
1979 23 568[4]
1989 27 070[4]
2002 33 252[5]
2010 32 697[6]

¹Resultat från officiella folkräkningar.

Kommunikationer[redigera | redigera wikitext]

Vid Baltijsk byggs en viktig färjeterminal, där invånare i Ryssland visumfritt kan färdas till och från Kaliningrad-exklaven. På 48 timmar når färjan Ust-Luga vid Sankt Petersburg. Man planerar även av trafikera med snabbfärjor som skulle klara en färdtid på 15 timmar. Till Kaliningrad finns tåg och landsväg.

Kända personer med anknytning till orten[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Численность постоянного населения субъектов Российской Федерации по муниципальным образованиям на 1 января 2013 года. (komprimerad fil, .rar) Invånarantal i Rysslands administrativa enheter 1 januari 2013. Läst 15 augusti 2013.
  2. ^ Svensk uppslagsbok, Malmö 1932
  3. ^ Übersicht der Preußischen Handelsmarine (E. Wendt & Co., Hrsg.), Stettin 1848, S. 16.
  4. ^ [a b c d] Tim Bespyatov, Population Statistics of Eastern Europe; Russia Läst 11 december 2011.
  5. ^ Vserossijskaja perepis naselenija 2002 goda (excelfil) Invånarantal i Rysslands administrativa enheter vid folkräkningen den 9 oktober 2002. Läst 11 december 2011.
  6. ^ Tjislennost naselenija rossii, federalnych okrugov, subjektov rossijskoj federatsii, gorodskich okrugov, munitsipalnych rajonov, gorodskich i selskich poselenij (excelfil) Invånarantal i Rysslands administrativa enheter vid folkräkningen den 14 oktober 2010 (slutgiltiga resultat). Läst 11 oktober 2012.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Гостюхин, Александр Федорович (Hrsg.): Пиллау – Балтийск. Прошлое и настоящее. Калиниград [2000].
  • Blocksdorf, Helmut: Pillau – Chronik eines Untergangs. Die Flucht aus Ostpreußen. Hamburg 2000. ISBN 3-8132-0722-6
  • Haberland, Konrad; Lomber, Wilhelm; Arendt, Alexander: Pillau einst und jetzt. 1725–1925. Festschrift. Pillau 1925.
  • Zu den Vorgängen 1812/13: Häusser, Ludwig: Deutsche Geschichte vom Tode Friedrich des Großen bis zur Gründung des Deutschen Bundes, Meersburg, Naunhof, Leipzig 1933, Vierter Band, S. 35/36.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]