Bandy

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Bandyspelare)
Hoppa till: navigering, sök
Bandy
Annandagsbandy i Elitserien, Bollnäs GoIF - Edsbyns IF den 26 december 2004.
Högsta förbund Federation of International Bandy (FIB)
Smeknamn "Leken med det lackröda nystanet"[1]
"Vinterns fotboll"[2]
Först utövad London, England, 1875 (första reguljära matchen)
Egenskaper
Kontaktsport Ja
Lagmedlemmar 11 på varje lag
Könsmixad Ja, separata tävlingar
Kategorisering Bollsport
Lagsport
Vintersport
Utrustning Boll
Klubba
Skridskor
Spelplats Utom- och inomhus, bandyplan
OS Uppvisningsgren 1952

Bandy är en bollsport, lagsport och vintersport. Bandy spelas på is mellan två elvamannalag med en massiv boll och klubbor, dock använder målvakterna inte klubba. Det gäller att med klubborna få in bollen i motståndarlagets målbur samt försöka hindra motståndarlaget att göra samma sak i det egna lagets målbur. Det lag som gjort flest mål då matchen är slut har vunnit. Oavgjorda matcher i utslagstävlingar avgörs med förlängning och straffslag. Om problem med sträng kyla eller om planen måste skottas ofta på grund av mycket snö brukar man komma överens om före matchstart att spela tre perioder om 30 minuter vardera, i mer extrema förhållanden har även 4x15 minuter tillämpats. I ungdomsmatcher är speltiden kortare, beroende på deltagarnas ålder.

På organiserad nivå är tiden rullande, det vill säga den stoppas aldrig, och delas upp på två halvlekar om 45 minuter vardera (på samma sätt som i fotboll; till skillnad från i ishockey, där man spelar effektiv tid).

Sporten har sin största popularitet i Sverige, Finland, Ryssland och Norge, även om intresset sakta börjat sprida sig över världen. Bandy för damer är inte något sent påfund utan bandyn har varit ett spel för alla från första början, även om det först under 1970-talet började utövas på större organiserade nivåer. Tidigare hade damer spelat i kjol. Säsongen 1970/1971 inrättade Sverige ett seriespel för damer som täckte hela landet, med två fyralagsgrupper och finalmatch mellan vinnarna, vilken fick svensk mästerskapsstatus säsongen 1972/1973.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Bandyns historia
Karta över de länder (gröna) som ingår i Federation of International Bandy.

Den moderna bandyn har sitt ursprung i de nordöstra delarna av England i Storbritannien i mitten av 1800-talet. Staden Bury on Fen antas vara sportens födelseort. 1875 spelas den första reguljära bandymatchen - "Hockey on ice" - i Crystal Palace i London. 1882 enades bandyklubbarna i Fen-distriktet om vissa gemensamma regler, och en officiell gemensam regelbok tillkom 1891 vid grundandet av National Bandy Association, Englands riksorganisation för bandy, och samma år spelas den första internationella bandymatchen mellan Bury on Fen och Haarlem i Nederländerna. Därefter spred sig sporten snabbt i övriga Europa. Då engelska turister besökte vinterkurorter som Davos och Sankt Moritz, spreds spelet och snart även till orter som Budapest och Wien. Snart kom spelet även till Norden[3] och introduceras i Sverige 1895 av greve Clarence von Rosen.[4]

När sporten var uppvisningssport vid vinter-OS 1952 blev Sovjetunionen, som hade en del egna regler, intresserat av ett utbyte med de nordiska länderna. De viktigaste regeländringarna som man kom överens om var att de nordiska kortare klubborna och större målen samt den sovjetiska sargen skulle gälla. 1955 bildades så det internationella förbundet och Sovjetunionen och Sverige möttes i Moskva i en match om slutade 3-3. Därefter vann Sovjetunionen alla matcher de möttes i under många år.

Bandy spelades ursprungligen antingen med boll, eller en trätrissa (ungefär en puck), men sedan 1905 används alltid boll.[5] Första SM-finalen spelades 1907 i Gävle mellan IFK Uppsala och IFK Gävle, och IFK Uppsala vann med 4-1. Under åren 1913-1965 (med några få undantag) spelades finalen på Stockholms stadion. Åren 1967-1989 spelades finalen på Söderstadion, 1990 på Rocklunda IP, världens första konstfrusna bana som användes för bandy då (Városliget i Budapest som numera används för bandy invigdes under 1920-talet), 1991-2012 var Studenternas IP i Uppsala spelplats för SM-finalen. Från och med säsongen 2012/2013 arrangeras SM-finalen i Friends Arena i Solna.

Regler[redigera | redigera wikitext]

En bandyplan.
Målvakten spelar utan klubba.

Ett antal kort av olika färger används av domaren för att markera straff som utdelas för olika förseelser.

Blått kort Vitt kort Blått kort delas ut för regelvidrigheter som spelförstörelse eller protester mot domare eller motståndare. Straffet löper i tio minuter. Ett vitt kort delas ut när straffet enbart löper i fem minuter.

Rött kort Rött kort delas ut vid regelvidrigheter som resulterar i matchstraff.

Planen[redigera | redigera wikitext]

Bandy spelas på en plan gjord av is, med en kortsida på 60-65 meter och en långsida på 90-110 meter. Mitt på plan löper en 5-8 cm tjock röd linje från långsida till långsida Mitt på mittlinjen märks planens mitt ut med en punkt på 15 cm i diameter och runt den en cirkel med fem meters radie. I alla fyra hörnen ritas en kvartscirkel ut med en radie på en meter. Några centimeter utanför varje hörn ställs en hörnflagga med en flagga i spetsen i klar färg.

Längs långsidorna löper en 15 cm hög, och fyra cm tjock sarg som löper ända ner till 1-3 meter från kortlinjen. Varje sargsektion är fyra meter lång. Fyra sargsektioner på fram- och baksida skall vara rödmålade, två stycken skall vara placerade på var sida om mittlinjen framför spelarbänkarna.

Framför varje mål märks ett straffområde ut med en halvcirkel på 17 meters radie från målets mitt. 12 meter framför målets mitt märks en straffpunkt ut med en punkt på 15 cm diameter. På straffområdeslinjen märks två punkter med 15 cm diameter 17 meter från straffområdes skärningspunkt med kortlinjen.

Målet är 2,1 meter högt och 3,5 meter brett. Två mål, ett mitt på vardera kortlinje, placeras mitt emot varandra på planen. Målen har ett djup på 1 meter upptill och 2 meter nertill. Ribban och stolparna skall var 5-8 cm tjocka och rödmålade. Stolpens baksida ska vara placerad mot kortlinjens bakre begränsningslinje.

Spelet[redigera | redigera wikitext]

Bollen[redigera | redigera wikitext]

Föremålen visar stegen vid tillverkningen av en gammaldags bandyboll. Längst till höger: en modern orange bandyboll gjord av gummi.

Bandybollen ska vara tillverkad i godkänt material och ha en lätt synlig färg (mörkröd, orange, rosa eller ceris). Bollen ska ha regelbunden studs och ska i Sverige vara godkänd av Svenska bandyförbundet.

Bollen finns huvudsakligen i två olika diametrar – den mindre på 60 mm och den större varianten på 62,4 mm. Även den så kallade ryska bollen på 63,8 mm är godkänd.[6] Bollen väger 60 gram och består i regel av en korkkula som är täckt av gummi eller gummiliknande plast i cerise färg.[7]

Klubban[redigera | redigera wikitext]

Klubban ska vara böjd och tillverkad i ett godkänt material. Klubban får inte någonstans överstiga sju cm tjocklek, med eller utan lindning, och får inte vara längre än 127 cm. Böjen på klubban får inte vara vinklad (hookad) eller i liknande färg med bollen. Klubban får inte innehålla metalldelar eller ha några vassa delar.

Bladet på klubban finns tillgängligt i fem olika dimensioner där böj 1 är minst och 5 är störst. Vanligast inom spel på elitnivå är böj 4.

Skridskon[redigera | redigera wikitext]

Alla spelare och funktionärer på isen ska bära skridskor. Dessa får inte ha några vassa kanter som kan vara farliga för andra spelare. Valsning av skridskon är inte tillåtet.

Utrustning[redigera | redigera wikitext]

Varje utespelare använder en bandyklubba gjord av trä eller komposit. Bladet på träklubbor har vanligen en glasfiberstrumpa utanpå träet. Klubban är bågformad och utplanad nedtill och har ett 1,2 m långt skaft.

Skridskor är nödvändiga för att kunna röra sig över planen. Till skillnad från ishockeyskridskor har bandyskridskor ingen plös bak och man åker oftast på hela skenan. Bandyskridskor skiljer sig från ishockeyskridskor också genom att bladet är något längre, vilket medger högre fart men å andra sidan kan inskränka möjligheten till snabba svängar något. Det passar bättre för bandyplanens storlek.

Man bör även använda hjälm, munskydd, benskydd, armskydd, halsskydd och suspensoar för att skydda sig. Fram till att det blev hjälmtvång i Sverige säsongen 1965/1966 var kepsen den självklara huvudbonaden för utövarna. Under 1950-talet kom dock ett inslag av toppluvor att konkurrera. Kepsen kunde vara stoppad med bolster för att förhindra allvarligare skallskador.

Träning[redigera | redigera wikitext]

Bandy kräver mycket god kondition. Därför är träningen mycket inriktad på konditionsträning och skridskoträning men är också inriktad på uppspelsövningar.

Ett klassiskt moment inom uppspelsövningarna i bandy är den så kallade överlämningen. Två spelare åker mot varandra, bollförande spelaren lite längre "upp" i banan, och bollen petas sedan till den mötande spelaren. Detta används oftast för att snabbt byta sida på spelet och på det sättet komma förbi motståndarnas defensiva uppställning.

Bandy i världen[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Bandy i världen

Bandy utvecklades i England och spelades i flera länder i Europa kring sekelskiftet 1900, men några decennier senare överlevde sporten mest bara i Norden och Sovjetunionen. I det senare landet utvecklades en del egna regler och bandyn ses sedan länge som en rysk nationalsport. De nordiska länderna möttes i landskamper.

Vid vinter-OS i Oslo 1952 bestämde sig norrmännen för att ha bandy som demonstrationssport och Finland, Norge och Sverige spelade mot varandra. Detta uppmärksammades av ryssarna, som föreslog landskampsutbyte med de nordiska länderna. Den 12 februari 1955 bildades det internationella bandyförbundet av de nationella förbunden i Finland, Norge, Sovjetunionen och Sverige och reglerna standardiserades. Förbundet arrangerar världsmästerskap i bandy, som har spelats sedan 1957. Sedan slutet av 1970-talet spelas bandy även på organiserad nivå i Kanada och USA, och sporten har senare även blivit större i bland annat Ungern och Vitryssland.

Norge gjorde debut i det andra världsmästerskapet 1961, USA 1985, Kanada, Nederländerna och Ungern 1991, Kazakstan 1995, Vitryssland 2001, Estland 2003, Mongoliet 2006 och Lettland 2007. Kirgizistan anmälde intresse för deltagande 2006 men drog sig ur, de deltog dock 2012 men har därefter uteblivit. Armenien och Litauen anmälde intresse för deltagande 2011 men deltog ej.[8] Japan deltar sedan 2012, Ukraina tillkom 2013 och 2014 gjorde Somalia och Tyskland debut. Intresse har även visats från Australien, Indien och Serbien.[9]

Seriespel bedrivs i flera länder. I Ryssland var grundserien tidigare indelad i östgrupp och västgrupp, men säsongen 2009-2010 spelades en rak serie. Sveriges högsta division var från premiärsäsongen 1931 indelat i norrgrupp och södergrupp, vissa säsonger även centralgrupp men sedan säsongen 2007/2008 spelar man för första gången med en rak och landsomfattande elitserie. I Norge är serien rak och landsomfattande. Även Finland har ett omfattande seriespel. Många av de bästa nordiska spelarna värvas numera till ryska lag, där stor, intresserad publik och förekomsten av rika sponsorer har drivit upp de högsta spelarlönerna till miljonbelopp.

Nationella bandyförbund finns i följande länder:

Argentina, Armenien, Australien, England, Estland, Finland, Indien, Irland, Italien, Kanada, Kazakstan, Kina, Kirgizistan, Lettland, Litauen, Mongoliet, Nederländerna, Norge, Polen, Ryssland, Schweiz, Serbien, Sverige, Tyskland, Ungern, Ukraina, USA och Vitryssland. Det finns också ett bandyförbund för Somalia, men även om det formellt tillhör den somaliska nationella idrottsrörelsen så bedriver det sin verksamhet i Sverige; det somaliska landslaget består av somalier som har utvandrat till Sverige och Kanada.

Brasilianska issportförbundet frågade i juli 2009 Internationella bandyförbundet vad som krävs för medlemskap.

Väder och vind[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Bandyhall
Vikingskipet i Hamar, Norge invigdes 1993.

För att kunna bedriva sporten under perfekta förhållanden, utan påverkan från vädrets makter, började man under 2000-talets första decennium bygga allt fler hallar för inomhusspel, precis som man gjorde inom ishockeyn under 1900-talet. Bland annat har spridningen av bandy till varmare breddgrader samt det uppmärksammade hotet om global uppvärmning och dess konsekvenser för vintersporten använts som argument då bandyn började "flytta inomhus". På ungdoms- och motionsnivå förutspås dock bandyn även i framtiden att på kallare breddgrader mestadels utövas utomhus.

I Sverige byggdes den första bandyhallen i Edsbyn. Senare har även flera andra orter byggt hallar, såsom Sandviken, Västerås, Örebro, Vänersborg, Trollhättan, Lidköping, Rättvik, Ale, Uppsala (träningshall), Vetlanda och Nässjö. Även andra orter är på gång att bygga hall. Nya multievenemangsarenor i storstadsområdena, såsom nationalarenan Friends Arena och Stockholmsarenan Tele2 Arena, kan med sina öppningsbara tak fungera som både ute- och innearenor för bandy.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Österberg, Olof B (3 februari 2008). ”Bandyn bör lägga ner alla planer på OS”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/sport/bandyn-bor-lagga-ner-alla-planer-pa-os_835455.svd. Läst 12 juni 2011. 
  2. ^ ”Bandy: Spelförlopp och regler”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/bandy/spelf%C3%B6rlopp-och-regler. Läst 20 februari 2012. 
  3. ^ Prinsessan på isen”. Populär historia (2). 2005. http://www.popularhistoria.se/o.o.i.s?id=43&vid=1076. Läst 21 mars 2014. 
  4. ^ Svenska Bandyförbundet
  5. ^ ”Nordiska spelen”. http://www.geocities.com/bandytips/Kalenderbiteri/Svetab/NS.html. Läst 1 september 2011. 
  6. ^ "Equipment". Worldbandy.com. Läst 30 september 2014.
  7. ^ "Bandyn mot tidernas PR-succé". Idrottensaffarer.se, 2013-01-25. Läst 30 september 2014.
  8. ^ [1]
  9. ^ [2]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]