Bank

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Bank (olika betydelser).
Interiör från Bank of England vid mitten av 1800-talet

En bank (av italienska banca "bänk") är en inrättning som framförallt ägnar sig åt inlåning och utlåning samt överföring av pengar. Ordet "bank" syftar i vardagligt tal oftast på ett bankkontor.

I Sverige är en bank ett institut med tillstånd från regeringen (s.k. oktroj) att ta emot inlåning på konton från allmänheten, delta i Riksbankens clearing samt låna pengar av Riksbanken genom repotransaktioner och placera pengar på räntebärande konton hos Riksbanken. I de flesta länder är bankernas verksamhet hårt reglerad. I Sverige är Finansinspektionen ansvarig tillsynsmyndighet över banksektorn.

Verksamhet[redigera | redigera wikitext]

En banks viktigaste verksamhet är vanligen att gå in som mellanhand (motpart) vid ekonomiska avtal och transaktioner. Därför bedriver nästan alla banker utlåning och inlåning. En annan viktig verksamhet som bankerna bedriver är betalningsförmedling, det vill säga förflyttning av pengar mellan människor och företag. Internt utgörs bankernas verksamhet till stor del av riskhantering och minimering av risker. Ofta handlar banker och företag med risker för att åstadkomma diversifiering och omfördelning av riskerna för den enskilde aktören.

Banken som mellanhand[redigera | redigera wikitext]

En av bankernas viktigaste roller i ekonomin är att agera mellanhand, intermediär, vid ekonomiska transaktioner och avtal. För att göra detta tar banken betalt för sina tjänster. Anledningen till att sparare och låntagare väljer att ta den kostnaden, när alternativet finns att mötas direkt på värdepappersmarknaden, är enligt ekonomerna främst tillgången på information.[1] Att låna ut sina pengar innebär alltid en större eller mindre risk för att låntagaren inte kommer att betala igen lånet. När det gäller att bedöma risken för detta har långivaren alltid ett underläge gentemot låntagaren – informationen är som man brukar säga asymmetrisk. Låntagaren vet ju alltid mer om sig själv, sina avsikter och om sin ekonomi än vad den presumtive långivaren vet. Om alla företag och hushåll skulle ta upp lån genom att ge ut egna värdepapper skulle det vara helt omöjligt för en enskild sparare att bedöma kreditvärdigheten hos alla dessa potentiella låntagare och göra rationella val. I praktiken är det därför bara de största företagen och institutionerna, vars verksamhet är välbekant och väldokumenterad, som kan finansiera sig på det sättet.[1]

Detta förstärks också av att det i praktiken finns ganska betydande fasta kostnader när det gäller att genomföra en värdepappersemission. Andra aktörer måste därför i huvudsak sköta sin lånefinansiering via banker och andra intermediärer.[1]

Grundprincip[redigera | redigera wikitext]

Bankverksamhetens kärna är att mot ränteersättning ta emot sparmedel i form av inlåning, som insättarna har rätt att ta ut när de önskar, och att använda dessa sparmedel för mer eller mindre långfristig utlåning – hur detta mer konkret ser ut avspeglas i bankernas balansräkningar. Utlåningen sker till en högre ränta än inlåningen, och skillnaden däremellan utgör bankernas räntenetto.[1]

Banken går alltså in som aktiv motpart till både sparare och låntagare och omvandlar tillgångar i form av kortfristig inlåning från spararna till långfristig utlåning till låntagarna. Det handlar med andra ord om något betydligt mer än en mäklarroll. Denna s.k. tillgångsomvandling inom ramen för den egna balansräkningen är allt annat än riskfri; blir uttagen plötsligt stora kan banken få problem med likviditeten eftersom man inte snabbt kan säga upp eller avyttra låneengagemangen. Drabbas banken av stora förluster i utlåningen blir effekten densamma. Den typen av riskexponeringar kan i vissa lägen bli omöjliga att hantera för ett enskilt institut och kan dessutom lätt spridas till andra institut. Detta sker främst via de ofta omfattande kreditexponeringar instituten har på varandra och genom att ett misstroende mot ett institut lätt kan ”smitta” även andra institut. Det är dessa latenta s.k. systemrisker som i stor utsträckning motiverar den särskilda reglering och tillsyn som omgärdar finansiella företag i allmänhet och banker i synnerhet. När det gäller inlåningssidan är detta, tillsammans med ambitionen att skydda insättarna/konsumenterna, motivet för olika former av insättningsgarantier eller inlåningsförsäkringar.[1]

Bankernas risktagande[redigera | redigera wikitext]

För att en bankverksamhet ska fungera måste banken på ett rationellt sätt kunna ta in och hantera ekonomisk information och ha kompetens att analysera den. Därmed kan man uppnå det som en enskild sparare inte kan uppnå, nämligen att bli tillräckligt väl informerad om ett stort antal lånekunder och om den ekonomiska utvecklingen i stort för att kunna överblicka och hålla förlusterna i utlåningen på en hanterbar nivå. Detta innebär inte bara att göra en bedömning och fatta ett kreditbeslut som svar på en låneansökan – det krävs också en löpande övervakning och uppföljning av låntagarens ekonomi även efter att en kredit har beviljats. Detta innebär flera svårigheter, bl. a därför att låntagaren kan ha anledning att framställa utvecklingen på ett sätt som för honom är mest gynnsamt i sin relation till banken, snarare än att ge en objektiv bild. Spararen, via sitt ombud banken, behöver alltså löpande utvärdera låntagaren. Banken har därmed även fått en uppgift som kontrollstation.[1]

Förtroendet för bankerna[redigera | redigera wikitext]

Vid sidan av att så långt möjligt undvika förluster i kreditgivningen, är den andra nyckelförutsättningen för en fungerande bankverksamhet att bygga upp och upprätthålla ett sådant förtroende hos insättarna att man inte riskerar plötsliga massuttag av sparmedel. En viktig komponent i en sådan förtroendeuppbyggnad är givetvis att man visar att man kan bemästra kreditriskerna i utlåningen på ett bra sätt. Om det finns många konkurrerande banker kommer den bank som kan ge den för kunderna bästa kombinationen av in- och utlåningsräntor att få ett övertag i konkurrensen. I princip är det också den banken som gör de bästa kreditbedömningarna och uppföljningarna, eftersom den banken får minst problem med kreditförluster. Därigenom kan spararna via sina bankinsättningar påverka vilka banker som i sin tur blir tongivande när det gäller fördelningen av kapital i ekonomin.

Betalningsförmedling[redigera | redigera wikitext]

En av bankernas grundläggande funktioner, och kanske den som är mest uppenbart nödvändig, är rollen som betalningsförmedlare. En utvecklad ekonomi utan ett fungerande generellt betalningsmedel, pengar, är närmast omöjligt att ens tänka sig. Pengar har i sin tur i princip två former: kontanter respektive tillgodohavanden på inlåningskonton. Genom att (främst) bankerna erbjuder en likvid inlåning kan dessa tillgångar användas för löpande betalningar. Den likvida bankinlåningen utgör således en fundamental förutsättning inte bara för finansiering utan också för betalningar. År 1997 skedde uppskattningsvis 90 procent av alla betalningar – sett i värdetemer – genom överföringar mellan bankkonton.[1] I den meningen kan man säga att de finansiella företagens roll i betalningssystemet växt över tiden.[1]

Samhällspåverkan[redigera | redigera wikitext]

Att betalningar kan genomföras säkert, snabbt och till låga kostnader är uppenbart önskvärt. Samtidigt är det en funktion som anses så självklar att den sällan är föremål för någon eftertanke. Betänker man hur mycket tid och möda som enskilda individer, butiker, banker m.fl. ägnar åt olika former av betalningshantering, inses även utan formella kalkyler att betalningsförmedling är en resurskrävande verksamhet. Graden av effektivitet har därför stor samhällsekonomisk betydelse. Betalningssystemet måste därutöver vara säkert. All slags penninghantering innebär välbekanta risker som stöld, rån, förfalskning och manipulation. Men en betalningstrafik baserad på överföringar av inlåningsmedel kräver också att de kontohållande institutionerna, dvs bankerna, är finansiellt stabila. Det kräver också att de tekniska systemen och de legala arrangemangen kring hanteringen är säkra och robusta. Skulle störningar eller oklarheter uppstå när det gäller dessa förutsättningar kan funktionsförmågan i betalningsystemet snabbt försämras och i värsta fall upphöra. Om en sådan s.k. systemrisk slår till påverkas alla delar av ekonomin, och med stora samhällsekonomiska skadeverkningar som följd.[1]

Riskhantering[redigera | redigera wikitext]

Nästan all ekonomisk verksamhet – och för den delen även annan verksamhet – innefattar ett visst mått av risktagande; investeringar, produktutveckling och marknadsföringssatsningar kan lyckas men kan också gå fel och resultera i förluster. Riskhantering är en tjänst som bankerna i olika former tillhandahåller övriga delar av ekonomin. Internt är en effektiv riskhantering kanske den viktigaste konkurrensfördelen hos en bank.[1]

Diversifiering[redigera | redigera wikitext]

Bankutlåning kan ses som en form av riskhantering - i stället för att en enskild sparare själv skall söka upp och kreditvärdera en eller flera presumtiva låntagare, lånar banken in pengarna och lånar sen ut dessa pengar, tillsammans med pengar som influtit från en mängd andra insättare, på ett sådant sätt att man dels gör en riskbedömning av den enskilda låntagaren på ett sannolikt mer kompetent sätt än kunden själv skulle kunna göra, dels lånar ut till olika låntagare på ett sätt som innebär att man sprider eller diversifierar riskerna. Ett visst kalkylerat mått av kreditförluster kan därför hanteras utan att hota bankens fortlevnad eller insättarnas medel. Det på senare år starkt ökade sparandet i olika värdepappersfonder som alternativ till att själv köpa aktier och bygga upp en egen portfölj bygger också i grunden på samma filosofi – riskerna kan enklare spridas inom en fond. Detsamma kan sägas om den riskhantering som försäkringsbolagen bedriver.[1]

De typer av risk som man kan bli av med genom diversifiering är sådana som är oberoende av varandra; tanken är att om låntagaren A går i konkurs och inte kan betala tillbaka sitt lån, ökar för den skull inte sannolikheten för att låntagaren B gör detsamma. Om försäkringstagaren X får sin bil stulen påverkas heller inte risken att försäkringstagaren Y skall råka ut för samma sak. Vissa risker kan dock inte elimineras på det sättet; en bank som enbart lånat ut till ett i och för sig stort antal svenska företag, är inte hjälpt av en sådan diversifiering om de svenska företagen över hela linjen drabbas av något som undergräver deras konkurrenskraft och kreditvärdighet. Om banken däremot har en internationell spridning på sina låneengagemang kan dock en sådan ”Sverige-risk” reduceras genom diversifiering. Den pågående finansiella globaliseringen kan visserligen kan ge upphov till risker, den innebär också möjligheter att reducera risker.[1]

Riskomfördelning[redigera | redigera wikitext]

Risker som man av olika skäl inte kan bli av med genom diversifiering kan däremot omfördelas och därmed göras hanterbara. Den omfördelningen sker genom handel med risker, där utgångspunkten är att olika aktörer har olika vilja och olika möjligheter att ta på sig mer eller mindre risk; det kan gälla risknivån generellt eller vissa specifika risker – exempelvis kan ett skogsindustriföretag vilja avyttra sin valutarisk, eftersom man torde ha sin främsta kompetens i att tillverka och sälja papper och massa snarare än att uppträda som aktör på valutamarknaden.[1]

Handel med risk sker framförallt i de olika s.k. derivatinstrument som handlas på derivatmarknaderna. Derivat är kontrakt vars värde baseras på prisutvecklingen av en underliggande tillgång, exempelvis något slag av värdepapper. Den enklaste formen av derivat är ett s.k. terminskontrakt; exempelvis utsätter sig ett företag som sålt en vara till USA och får betalt i dollar om tre månader för en valutarisk eftersom dollarkursen kan gå ner under dessa tre månader. Företaget kan då sälja sina dollar ”på termin” redan idag och då få en bestämd kurs för sina inkommande dollar när de ska växlas in. Ett annat alternativ är att företaget köper ett optionskontrakt. Då har företagen möjligheten att sälja till ett på förhand fastställd kurs, men har rätt av avstå från detta om kursutvecklingen går åt det positiva hållet, sett ur företagets synpunkt.[1]

En annan form av riskomfördelning är återförsäkring som utnyttjas av försäkringsbolagen och innebär förenklat uttryckt att försäkringsbolaget i sin tur försäkrar sig hos ett annat försäkringsbolag mot risken för alltför stora skadekostnader. Man kan utgå från att alla aktörer i ekonomin är riskundvikande i så måtto att man beredd att betala för att minska sin risk. Exempelvis kan man placera sitt sparande på ett sätt som gör att man får en lägre, men säkrare, avkastning än vad man skulle kunna få om man var mer chanstagande och valde en högre risknivå. Om finansiella risker inte kunde diversifieras eller omfördelas genom handel skulle ett antal riskfyllda men högavkastande affärs- eller investeringsprojekt inte kunna förverkligas. Exempel på sådant är utveckling och marknadsföring av ny teknik och nya produkter och nyföretagande överhuvudtaget. Samtidigt är det uppenbart nödvändigt för ekonomins långsiktiga utveckling att sådana satsningar kan genomföras. På det sättet bidrar alltså finanssektorn även i sin riskhanteringsfunktion till utvecklingen i den reala ekonomin.[1]

Typer av banker[redigera | redigera wikitext]

  • Centralbank: En statlig bank som garanterar tillgången på en statlig valuta. Den svenska centralbanken är Sveriges Riksbank, som funnits sedan 1668, och är den äldsta i världen följd av Bank of England.
  • Sparbank: En icke vinstinriktad bankform, liknande en stiftelse, vars syfte enligt den svenska Sparbankslagen anges som att "att befordra sparsamhet". Med smärre skillnader i juridiska konstruktioner finns sparbanker i ett stort antal länder. Flera svenska sparbanker ombildades på 1990-talet till bankaktiebolag (affärsbanker) ägda av sparbanksstiftelser, och är således idag sparbanker endast till namnet, inte juridiskt sett. Swedbank är ett resultat av sammanslagningen av flertalet av dessa banker, samt senare Föreningsbanken. Stiftelserna äger idag drygt 20% av FSB. [1]
  • Föreningsbank, andelsbank eller jordbrukskassa: En ekonomisk förening med bankverksamhet. Formen möjliggjordes genom ett riksdagsbeslut 1915 [2], varefter många mindre jordbrukskassor grundades för böndernas behov. I likhet med sparbanksrörelsen ökade centraliseringen gradvis för att under 90-talet bli en enda affärsbank, Föreningsbanken, som slutligen uppgick i Föreningssparbanken. I Finland är rörelsen fortfarande synnerligen aktiv, där under begreppet andelsbank.
  • Medlemsbank: Efterföljaren till föreningsbanken, styrd av Lagen om medlemsbanker (1995:1570). Det finns idag två i Sverige; JAK medlemsbank och Ekobanken. JAK är en räntefri bank, där lån ges i utbyte mot tidigare eller senare sparande i motsvarande grad, medan Ekobanken erbjuder detta som en av sina sparformer vid sidan av räntebaserat sparande. Gemensamt för de båda är deras fokus på lokal, småskalig ekonomi och ekologi.
  • Affärsbank: Ett aktiebolag med bankverksamhet, styrt av Lag om bank- och finansieringsrörelse (2004:297). Tidiga affärsbanker grundades först och främst för att täcka företagens behov av bankprodukter, men på senare tid har även föreningssparbankerna och de flesta sparbanker ombildats till aktiebolag. De största bankerna i Sverige är affärsbanker.
  • Pantbank, som driver utlåning i utbyte mot inlämning av föremål som pant.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o] Finansmarknadsutredningen (Fi 1997:14), Bengt Dennis och Hans Bäckström mfl. Sid. 87-95.