Bankrånet i Tiflis 1907

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Jerevantorget någon gång under 1870-talet.

Bankrånet i Tiflis 1907, även känt som exproprieringen vid Jerevantorget,[1] var ett väpnat rån av en penningtransport i den georgiska staden Tiflis (Georgiens nuvarande huvudstad, Tbilisi), utfört av bolsjevikiska revolutionärer. Rånet ägde rum den 26 juni 1907[a]Jerevantorget (numera Frihetstorget). Bankens diligens attackerades under en penningtransport mellan postkontoret och Ryska imperiets statsbank. Rånarna använde bomber och skjutvapen för att attackera diligensen och omringa säkerhetsvakterna, vilket resulterade i att fyrtio människor dog och femtio skadades i folkträngseln, enligt officiella siffror från arkiven. Rånarna undkom med 341 000 rubel (omkring 25 miljoner svenska kronor eller 3 miljoner euro i 2008-års penningvärde).

Rånet planerades och/eller utfördes av ett flertal ledande bolsjeviker, inklusive Vladimir Lenin, Josef Stalin, Maksim Litvinov, Leonid Krasin, Aleksandr Bogdanov och Kamo, i syfte att finansiera sina revolutionära aktiviteter. Den negativa publicitet som följde på händelsen användes senare mot Lenin och Stalin som båda försökte undvika att förknippas med rånet.

Jerevantorget döptes under Sovjettiden om till Lenintorget och en staty av Lenin restes där. Kamo, som var rånarligans ledare, fick under Sovjetunionens tidiga dagar ett monument och sin grav placerade i närheten av torget. Dessa avlägsnades senare.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Rysslands socialdemokratiska arbetareparti (RSDAP), Sovjetunionens kommunistiska partis föregångare, bildades 1898. Partiets politiska målsättning var, i enlighet med marxistisk teori, att förändra det ekonomiska och politiska systemet genom en socialistisk revolution. Utöver sina politiska aktiviteter ägnade sig RSDAP och andra revolutionära grupper (som anarkister och socialistrevolutionärer) åt en rad militanta operationer, som expropriering, som i deras fall innebar väpnade rån av statliga eller privata tillgångar. Rånen utfördes för att finansiera den revolutionära verksamheten.[2][3]

Polisfotografi av Lenin från december 1895

År 1903 splittrades RSDAP i två grupperingar, bolsjevikerna och mensjevikerna.[4] I maj-juni 1907 höll RSDAP sin femte kongress i London, och förhoppningarna var stora på att överbrygga meningsskiljaktigheterna mellan dessa två fraktioner.[5][6] En viktig skiljefråga var just synen på militanta aktiviteter, i synnerhet exproprieringarna.[6] De mest militanta bolsjevikerna, ledda av Lenin, som närvarade på kongressen ansåg att man skulle fortsätta med rånen, medan mensjevikerna förespråkade ett mer fredligt och gradvist tillvägagångssätt. Kongressen röstade igenom en resolution om att fördöma deltagande i eller stöttande av militanta aktiviteter, inklusive exproprieringar som sågs som "desorganiserande och demoraliserande", och efterlyste att all partimilis skulle upplösas.[5][6] Resolutionen röstades igenom med 65 procent för och 6 procent emot (övriga deltagare lade ned sina röster). Samtliga mensjeviker, och vissa bolsjeviker, stödde resolutionen.[5]

Trots att partiet hade ett förbud mot separata kommittéer valde bolsjevikerna under partiets femte kongress ett eget styrande organ, som de höll hemligt från resten av partiet.[4][5] Detta organ styrdes av en "finansgrupp" som bestod av Lenin Leonid Krasin och Aleksandr Bogdanov. Utöver de reguljära partiaktiviteterna hade finansgruppen redan planerat ett antal exproprieringar i olika delar av Ryssland före kongressen. Rånet i Tiflis var redan bestämt och ägde rum bara några veckor efter att kongressen var över.[5] [7][8]

Förberedelse[redigera | redigera wikitext]

I april 1907 höll ledande bolsjeviker ett möte i Berlin där de planerade ett rån för att finansiera nya vapeninköp. Bland deltagarna återfanns Lenin, Krasin, Bogdanov, Maksim Litvinov och Stalin.[b] De bestämde att Stalin, som då gick under smeknamnet Koba, och hans kamrat Kamo (Simon Ter-Petrossian) skulle organisera ett bankrån i Tiflis. Både Stalin och Kamo var av georgiskt ursprung.[9]

Simon Ter-Petrossian, mer känd som Kamo, 1922.

Stalin var 29 år gammal och bodde i Tiflis med sin fru Jekaterina och nyfödda son Jakov.[10] Stalin hade erfarenhet av bankrån och hade blivit känd som den främsta finansiären av ledningens verksamhet.[1][4] Kamo, som var flera år yngre än Stalin, var känd för att vara särskilt hänsynslös; han ska senare i livet ha skurit ut en mans hjärta ur bröstet.[11] Kamo drev vid denna tid en kriminell organisation vid namn "Arbetslaget" eller "Militärstyrkan" (engelska: "the Outfit").[12] Enligt Stalin var han en "mästare på förklädnader"[11] och Lenin kallade honom sin "kaukasiska bandit".[11] Stalin och Kamo hade växt upp tillsammans och det var Stalin som hade fått Kamo att bli marxist.[11]

Efter mötet i april reste Stalin och Litvinov till Tiflis för att informera Kamo om planerna och börja organisera attacken.[9][13] Enligt Roman Brackmans The Secret File of Joseph Stalin: A Hidden Life var Stalin vid denna tidpunkt informatör åt den ryska säkerhetstjänsten (Ochrana). Brackman hävdar att Stalin informerade sin kontakt, officeren Mukhtarov, om rånplanerna och lovade att återkomma med mer information.[9]

Väl tillbaka i Tiflis började Stalin planera rånet.[9] Han lyckades komma i kontakt med två personer med information om bankens rutiner: en kontorist vid namn Gigo Kasradze och en gammal skolkamrat till Stalin vid namn Voznesensky, som jobbade på postkontoret.[14][15] Voznesensky uppgav senare att han hyste stor respekt för Stalins romantiska poesi och att det var anledningen till att han hjälpte honom.[14][15] Voznesensky hade tillgång till diligensens hemliga schema.[13] Han underrättade Stalin om att en stor penningtransport skulle äga rum med en hästdragen vagn till Tiflisbanken den 26 juni 1907.[14][15]

Under förberedelserna hjälpte Krasin till med att tillverka bomber som skulle användas för att attackera fordonet.[1] Kamos gäng smugglade in bomberna i Tiflis inuti en soffa.[16] Bara ett par veckor före rånet råkade Kamo detonera en av Krasins bomber när han skulle installera tändanordningen.[17] Kamo skadade sitt öga svårt och fick ett permanent ärr.[18][19] Han blev sängliggande under en månad och var ännu inte helt återhämtad vid tiden för rånet.[11][19]

De ryska myndigheterna blev varse om att en större aktion planerades av revolutionärer i Tiflis, men de kände inte till några detaljer. De ökade dock säkerhetsnivån på torget.[12]

Dagen för rånet[redigera | redigera wikitext]

Bomber funna i ett bolsjevikiskt laboratorium i Finland.

Dagen för rånet, den 26 juni 1907, träffades de 20 organisatörerna i närheten av Jerevantorget för att skrida till verket. Efter mötet begav sig var och en till sina angivna platser och inväntade diligensen.[20] Polisen, som precis innan rånet ägde rum hade blivit informerade om att någonting skulle hända, vaktade torgets varje gathörn.[12] För att hantera den ökade säkerheten anvisades varje gängmedlem en polis att hålla ögonen på, och andra medlemmar höll utkik ovanför huvudgatan.[11][12]

De flesta gängmedlemmarna var klädda som bönder och väntade i gathörnen med revolvrar och granater.[11] Till skillnad från de övriga var Kamo utklädd till kavallerikapten och anlände till torget i en hästdragen phaetong, en slags öppen vagn.[11][21]

Gruppen förberedde rånet genom att ta över värdshuset Tilipuchuri som vette mot torget. Ett vittne till rånet, David Sagirashvili, berättade senare att han hade promenerat på torget när en vän vid namn Bachua Kupriashvili, som senare visade sig vara en av rånarna, bjöd in honom till värdshuset och bad honom att stanna. Väl inomhus insåg Sagirashvili att beväpnade män hindrade folk från att lämna byggnaden. När männen hörde en signal som betydde att bankdiligensen närmade sig lämnade de hastigt byggnaden med dragna pistoler.[11]

Tiflis lokala bank var en del av det ryska imperiets statsbank och skötte värdetransporterna mellan postkontoret och banken med en hästdragen diligens.[22][23] Inuti diligensen fanns pengarna, två vakter med gevär, bankens kassör och revisor.[1][16][21] Bakom diligensen färdades en phaetong fylld med vakter, och vakter till häst red framför, bakom och bredvid transporten.[16][21]

Attacken[redigera | redigera wikitext]

Bild av en typisk phaetong, som användes under rånet.

Diligensen anlände till torget runt halv elva på förmiddagen. När Kupriashvili bedömde att den var tillräckligt nära gav han en signal till rånarna att attackera.[1][16] När signalen gavs kastade rånarna sina granater mot transporten.[16][24] Explosionerna dödade både hästarna och vakterna. Rånarna började därefter skjuta mot vakterna runt transporten och poliserna runtom på torget.[16]

Vittnen rapporterade om att bomber kastades från alla håll och kanter.[16][25] Den georgiska tidningen Isari skrev att Ingen kunde avgöra om det fruktansvärda skjutandet var kanonskott eller bombexplosioner ... Ljudet orsakade panik överallt ... nästan över hela staden, folk började springa. Vagnar och kärror galloperade iväg ...[16] Bombexplosionerna var så starka att de enligt uppgifter välte skorstenar och krossade alla glasfönster i närheten.[26][27] Stalins fru Jekaterina Svanidze stod på balkongen vid deras hem i närheten av balkongen med sin familj och sitt barn. När de hörde explosionerna sprang de skräckslagna in i huset.[26]

Även om explosionerna hade dödat många av vakterna och hästerna levde fortfarande en skadad häst som var bunden till vagnen.[21][26] Det blödande djuret skenade iväg från platsen med transporten bakom sig.[21][26] Tre av rånarna, Kupriashvili, Datiko Chibriashvili och Kamo, jagade efter.[14] Kupriashvili kastade en granat mot det flyende ekipaget, och explosionen sprängde bort hästens ben och dödade den.[14] Kupriashvili själv kastades i luften av smällen och han föll medvetslös ner mot marken.[14] Efter att han vaknat upp lyckades han smyga bort från torget innan säkerhetsstyrkorna anlände.[28] Efter att transporten stannat gick Datiko Chibriashvili in för att ta säckarna med pengar medan Kamo, skjutandes omkring sig, red mot transporten.[14][21][29] Väl framme hjälptes Chibriashvili och en annan rånare åt att kasta över de stulna pengarna till Kamos phaeton.[29] I kaoset lämnade rånarna oavsiktligt 20 000 rubel i vagnen.[28] Efter rånet försökte en överlevande diligensförare stoppa på sig en del av pengarna. Han arresterades senare för stöld.[28]

Flykt och efterspel[redigera | redigera wikitext]

Efter att ha säkrat pengarna red Kamo i snabb fart ut från torget och stötte på den vice polischefen i en hästvagn. Istället för att vända om låtsades Kamo vara en del av säkerhetsstyrkorna och skrek till polisen att "pengarna är säkra. Spring till torget."[29] Polischefen lydde den till synes kavallerikaptenen, och insåg inte förrän långt senare att han hade blivit lurad.[29]

Kamo begav sig därefter till gängets huvudkvarter där han bytte kläder.[29] Rånarna skingrade sig snabbt och ingen greps på bar gärning av myndigheterna.[21][28] Eliso Kupriashvili lyckades till och med lämna torget, stjäla en läraruniform han hittade i närheten och sedan återvända till torget för att beskåda scenen.[28] Torget var ett blodbad.[30] Femtio personer låg skadade på torget bredvid döda hästar och människor.[21][25][30] Myndigheterna uppgav att endast tre personer omkommit men dokument ur säkerhetstjänstens arkiv avslöjade senare att antalet döda egentligen var fyrtio.[30]

Banken var osäker på hur mycket pengar den egentligen hade förlorat från rånet, men uppskattade att omkring 341 000 rubel hade stulits.[21][30] Mikhail Bochoridze och hans fru Maro sydde in pengarna i en madrass som gömdes på en soffa där Stalin arbetade. Av de 341 000 rublerna bestod omkring 91 000 av små ospårbara sedlar, men omkring 250 000 rubel bestod av stora 500-rubelsedlar med serienummer som polisen kände till.[21][30] Detta gjorde det svårt att växla dem obemärkt.[21][30]

Stalins roll[redigera | redigera wikitext]

Informationskortet för "I. V. Stalin", från tsarens säkerhetstjänst i St:Petersburg 1911.

Exakt vad Stalin gjorde under dagen för rånet är omdiskuterat.[14] Efter rånet uppkom rykten om att Stalin kastade den första granaten från taket på ett närliggande hus.[16] En källa, P. A. Pavlenko, hävdade att Stalin attackerade själva transporten och sårades av bombsplitter.[14] Kamo uppges ha sagt att Stalin inte alls deltog i rånet utan betraktade det hela från håll.[21][29] En annan källa som anges i en polisrapport hävdar att Stalin observerade det hänsynslösa blodbadet, medan han rökte en cigarett på gårdsplanet till ett hus.[29] Ytterligare en källa hävdar att Stalin befann sig på järnvägsstationen under rånet och inte ens var på torget.[29] Stalins svägerska uppgav att Stalin samma natt kom hem och berättade för familjen om framgången med rånet.[30]

Stalins roll under rånet ifrågasattes senare av några av hans revolutionära kamrater, inklusive Leo Trotskij och Boris Nicolaevskij. I sin bok Stalin – An Appraisal of the Man and his Influence, analyserade Trotskij de många publikationer som beskriver rånet i Tiflis och andra militanta bolsjevikiska aktiviteter under samma tid, och drog slutsatsen att det var andra som slogs; Stalin övervakade dem på avstånd.[2] Enligt Nicolaevskij var det i allmänhet så att [d]en roll som Stalin spelade i Kamos grupp överdrevs senare.[31] Kun upptäckte dock senare officiella arkivdokument som tydligt visar att från sena 1904 eller tidiga 1905 deltog Stalin i planerandet av expropriationer och att [d]et är nu säkert att [Stalin] kontrollerade planerna hos den grupp som senare utförde rånet i Tiflis.[31]

Flytten av pengarna och Kamos arrestering[redigera | redigera wikitext]

Pengarna från rånet förvarades ursprungligen hos Stalins vänner Mika och Maro Bochoridze, vars hus låg i Tiflis.[29] Där syddes pengarna in i madresser för att kunna flyttas och förvaras enkelt, utan att väcka några misstankar.[32] Madrassen med de gömda rublerna blev först flyttad till ett annat gömställe och senare till direktören på Tiflis meteorologiska observatories soffa..[21][30] Stalin hade tidigare arbetat på observatoriet vilket kan ha varit anledningen till att pengarna gömdes där.[21][30] Vissa källor hävdade till och med att Stalin själv hjälpte till att flytta pengarna till observatoriet.[30] Direktören hävdade att han aldrig vetat att de stulna pengarna förvarats under hans eget tak.[30] En stor del av pengarna flyttades så småningom av Kamo till Lenin i Finland som då var en del av det ryska imperiet. Kamo bodde hos Lenin i dennes datja resten av sommaren. Senare, på hösten, lämnade Kamo Finland för att köpa vapen för framtida aktiviteter; han reste till Paris, och sen till Belgien för att där inhandla vapen och ammunition. Därefter åkte han till Bulgarien för att köpa 200 sprängkapslar.[18] Efter sina affärer i Bulgarien reste Kamo till Berlin för att leverera ett brev från Lenin till den framstående bolsjevikisk läkaren Yakov Zhitomirsky, där Lenin frågar om medicinsk hjälp för att vårda Kamos skadade öga.[18] Lenin hade hoppats på att kunna hjälpa mannen som så framgångsrikt utfört rånet, men hade oavsiktligt skickat Kamo till en dubbelagent.[18]Zhitomirsky hade i hemlighet arbetat som agent åt den ryska regeringen och meddelade snabbt Ochrana om hans möte med Kamo.[18] Ochrana bad sedan polisen i Berlin att arrestera Kamo.[18] När polisen grep Kamo fann de ett förfalskat österrikiskt pass och en portfölj med 200 sprängkapslar, som Kamo planerade att använda i ett annat stort bankrån.[33]

Inlösning av de märkta sedlarna[redigera | redigera wikitext]

Maxim Litvinov år 1920

När Lenin fick reda på att Kamo blivit arresterad i Berlin blev han rädd för att han också skulle bli arresterad och planerade att fly från Finland med sin fru.[34] För att kunna lämna Finland utan att följas, gick Lenin 5 km över isen på en frusen sjö, nattetid, för att åka med en ångbåt vid en närliggande ö.[35] På sin vandring över isen drunknade nästan Lenin och hans två följeslagare, när isen började ge vika under dem tänkte Lenin: "Åh, vilket dumt sätt att dö på."[35] Lenin lyckades dock ta sig levande därifrån och flydde med sin fru till Schweiz.[34][35]De omärkta sedlarna från rånet var lätta att växla, men serienumren på 500-rubelsedlarna kände de ryska myndigheterna till, vilket gjorde sedlarna omöjliga att växla i ryska banker.[21] I slutet av 1907 bestämde sig Lenin för att växla de återstående 500-rubelsedlarna utomlands.[34]När förberedelsen av växlingen skedde fick Krasin sin förfalskare att försöka ändra några av serienumren.[36] Tvåhundra av dessa sedlar transporterades utomlands av Martyn Lyadov, som hade dem fastsydda i sin väst (vilket Lenin och Bogdanovs fruar hade gjort i Lenins högkvaret i Kuokkala).[5] Lenins plan var att låta flera olika personer växla in 500-sedlarna samtidigt på ett antal olika banker runtom i Europa, i januari 1908..[34] Zhitomirsky fick reda på Lenins plan och rapporterade det till Ochrana.[34] Ochrana kontaktade polisen runt om i Europa och bad dem att arrestera de som försökte växla in sedlarna.[34]

I januari 1908 blev ett flertal personer arresterade när de försökte växla in sedlarna.[37][38][39] The New York Times rapporterade om att en kvinna som försökt växla en märkt 500-rubelsedel försökte svälja bevismaterialet efter att kassören tillkallat polis, men polisen tog tag i hennes hals innan hon hann svälja.[39] Av de arresterade var Maxim Litvinov den mest välkände. Han arresterades med tolv 500-rubelsedlar på sig när han försökte gå ombord på ett tåg tillsammans med sin älskarinna i Gare du Nord i Paris.[40][41] Litvinov hade tänkt att bege sig till London för att växla sedlarna.[40] Ryssland krävde att Litvinov skulle överlämnas; det franska justitiedepartementet valde emellertid istället att utvisa honom och hans älskarinna från landet.[40] Den ryska regeringen blev starkt upprörd av Frankrikes agerande.[40] Frankrikes officiella förklaring var att Rysslands begäran om utlämnad kom för sent, men vissa kommentatorer har spekulerat i om den franska regeringen handlade under press från franska socialister.[40]

Nadezjda Krupskaja, Lenins fru, skriver om dessa händelser i sina memoarer:

De från Tiflis införskaffade pengarna överlämnades till bolsjevikerna för revolutionära ändamål. Men pengarna kunde inte användas. De var alla 500-rubelsedlar, och dessa måste växlas. Detta kunde inte göras i Ryssland, då bankerna alltid hade listor för sedlarnas nummer i dylika fall... Pengarna behövdes verkligen.

Så en grupp kamrater gjorde ett försök att växla sedlarna samtidigt i olika städer utomlands, bara några dagar efter vår ankomst hade Zhitomirsky varnat polisen om försöket att växla sedlarna, och de som var inblandade blev arresterade. En medlem av gruppen från Zürich, en lett, blev gripen i Stockholm, och Olga Ravich, en medlem från Genève, som nyligen hade återvänt från Ryssland, blev gripen i München med Bogdassarian och Khojamirian. I Genève blev N. A. Semashko gripen efter att ett vykort, adresserat till en av de gripna männen, levererats till hans hus.[42]


Brackman hävdar att trots gripanden, fortsatte Lenin sina försöka att växla 500-rubelsedlarna och lyckades växla några av dem för 10,000 rubler från en okänd kvinna i Moskva.[38] Enligt Nicolaevsky slutade dock Lenin försöka att växla sedlarna efter gripanden i januari 1908. Bogdanov och Krasin gjorde dock flera försök till.[5] Enligt Nicolaevsky försökte Bogdanov (och misslyckades) med att växla sedlarna i Nordamerika, medan Krasin lyckades ändra några av serienumren och klarade av att växla in flera sedlar till.[5] Kort därefter brände Lenins kamrater alla de återstående sedlarna.[5][43]

Rättegången mot Kamo[redigera | redigera wikitext]

"[R]esignerad inför döden, helt lugn. Min grav borde egentligen redan vara täckt av hög gräsväxt. Man måste dö någon gång. Men jag kommer att prova min lycka på nytt. Prova vilken flykt som helst. Kanske kommer vi ännu en gång skratta åt våra fiender...Jag är klädd i järn. Gör vad ni vill. Jag är redo för vad som helst."

– Lapp som Kamo gav till en medfånge i väntan på sitt dödsstraff 1912.[44]

Efter att Kamo arresterats i Berlin och väntade på rättegången fick han ett meddelande från Krasin genom sin advokat Oscar Kohn. Krasin skrev att Kamo skulle låtsas vara sinnesförvirrad för att förklaras olämplig för rättegång.[45] För att göra detta trovärdigt vägrade Kamo äta, slet sönder sina kläder, slet bort sitt hår, gjorde ett självmordsförsök genom hängning, skar upp sina handleder och åt sin egen avföring.[46][47][48] För att säkerställa att Kamo inte spelade stack tyska läkare nålar under hans naglar, stack honom med en lång nål i ryggen och brände honom med heta järn, men han avslöjade sig inte.[47][49] Efter dessa tester skrev den ansvarige läkaren i juni 1909 att "det inte finns någon grund för påståendet att [Kamo] låtsas vara sinnesförvirrad. Han är utan tvekan mentalt sjuk, är oförmögen att framträda i en rättegång och sitta i fängelse. Det är extremt osannolikt att han någonsin kommer att återhämta sig."[50]

År 1909 utlämnades Kamo till ett ryskt fängelse där han fortsatte att spela sinnesförvirrad.[37][51] I april 1910 var det dags för rättegången.[52] Under rättegången fortsatte skådespelet. Kamo ignorerade förhandlingarna och började istället mata en fågel som han hade smugglat med sig in i salen.[52] Rättegången sköts upp i avvaktan på ytterligare en psykologisk undersökning.[52][53] Slutsatsen blev att han varit frisk under rånet, men därefter blivit psykiskt sjuk och därför borde hållas inspärrad till dess att han tillfrisknat.[54]

Efter över tre år av spelad sinnesförvirring lyckades Kamo i augusti 1911 fly från mentalsjukhuset i Tiflis genom att såga igenom fönstergallret och klättra ner för ett egenkonstruerat rep.[37][51][55]

Under en diskussion om den spelade sinnesförvirringen kommenterade Kamo:

Vad ska jag säga? De slängde omkring mig, slog mig över benen och sådant. En av männen tvingade mig att se mig själv i spegeln. Där såg inte min egen spegelbild, snarare en slags mager, apliknande man, ohygglig och hemsk, gnisslandes tänder. Då tänkte jag 'Jag kanske faktiskt har blivit galen!' Det var fruktansvärt, men jag sträckte på mig och spottade på spegeln. Jag tror att de gillade det...Jag tänkte väldigt ofta:'Kommer jag överleva eller bli galen på riktigt?' Det var inte bra. Jag trodde inte på mig själv förstår du...[Myndigheterna] kan förstås sina saker, sin vetenskap. Men de känner inte det kaukasiska folket. Kanske är alla kaukasier galna vad dem anbelangar. Nå, vem kommer att göra vem galen? Ingenting utvecklades. De höll sig till sina vapen och jag till mina. De torterade aldrig mig i Tiflis. De trodde uppenbarligen att tyskar inte kan begå misstag.[56]

Efter den lyckade flykten träffade Kamo Lenin i Paris.[43] Han blev nedslagen av nyheterna om splittringen mellan Lenin, Bogdanov och Krasin.[43] Han berättade för Lenin om sin arrestering och tiden av simulerat vansinne i fängelset.[43] Efter att ha lämnat Paris träffade Kamo Krasin och började planera ett nytt väpnat rån.[37] Han arresterades emellertid innan rånet kunde genomföras. Han ställdes på nytt till rätta för bankrånet i Tiflis.[44][37][57] Han försökte inte spela sinnesförvirrad igen, men låtsades som att han inte mindes någonting av tiden i fängelse i Tiflis.[57] Rättegången var kortvarig och Kamo dömdes till fyra dödsstraff.[58]

Kamo hade dock återigen turen på sin sida och fick sitt straff omvandlat till ett långt fängelsestraff vid Romanovdynastins 300-årsjubileum.[37][59] Han släpptes från fängelset efter Februarirevolutionen 1917.[37][60]

Efterspel[redigera | redigera wikitext]

Frihetstorget i Tbilisi (Tiflis vid tiden för rånet) år 2007.

Även om ingen av de huvudansvariga organisatörerna förutom Kamo ställdes till rätta, så blev rånet så ökänt att det hade en kännbar påverkan på både RSDAP och den bolsjevikiska fraktionen.[61]

Det var ursprungligen osäkert vem som låg bakom räden, men efter arresteringen av Kamo, Litvinov och andra blev den bolsjevikiska kopplingen uppenbar.[5] Efter att det uppdagats att bolsjevikerna var involverade i rånet kände sig mensjevikerna förrådda. Det framkom att den bolsjevikiska ledningen agerade oberoende av partiets centrala ledning och på ett sätt som direkt stred mot kongressbeslut.[5] Mensjevikernas ledare Georgij Plechanov ville se en uteslutning av bolsjevikerna. Hans partikamrat Julius Martov beskrev den bolsjevikiska ledningen som ett mellanting mellan ett hemligt sällskap och ett kriminellt gäng.[5] Partiets Tiflis-kommitté uteslöt flera medlemmar, inklusive Stalin, med anledning av rånet. Andra partimedlemmar inledde undersökningar av Lenin och andra som misstänktes ha med rånet att göra.[61][62] Bolsjevikerna obstruerade och fördröjde dock undersökningarna.[5]

Rånet ledde till att bolsjevikerna blev mindre populära i Georgien och bolsjevikerna i Tiflis stod snart utan effektivt ledarskap. Efter rånet och sin frus död 1907 blev Stalins besök till Tiflis allt färre. Andra ledande bolsjeviker som Mikhail Tskhakaya och Filipp Makharadze följde samma mönster och besökte i stort sett inte Georgien efter 1907. En annan viktig bolsjevikisk figur i Tiflis, Stepan Shahumyan, flyttade till Baku. Allt detta innebar att deras socialdemokratiska rivaler i Georgien fann sig utan opposition. Mensjevikerna skulle senare komma att styra den kortlivade demokratiska republiken Georgien från 1918 till 1921.[63]

Förutom att medlemmar lämnade partiet bidrog rånet också till att bolsjevikerna tappade i popularitet i europeiska socialdemokratiska kretsar.[5] Lenin försökte tvätta bort kopplingarna mellan honom själv och rånet, vilket kan ha varit en anledning till splittringen mellan honom och Bogdanov och Krasin.[5] Stalin distanserade också sig själv från Kamos gäng och talade aldrig offentligt om sin roll i rånet.[61][64]

Efter ryska revolutionen 1917 fick många av bolsjevikerna stor politisk makt i det nya Sovjetunionen. Lenin blev Sovjetunionens första ledare. Vid hans död 1924 övertog Stalin den rollen fram till att han dog 1953. Maksim Litvinov blev sovjetisk diplomat och arbetade vid det sovjetiska utrikesministeriet från 1930 till 1939. Leonid Krasin lämnade först politiken efter splittringen med Lenin 1909, men återanslöt sig till bolsjevikerna efter revolutionen och blev landets handelsrepresentant i London och kommissionär för utrikeshandeln fram till sin död 1926.[5]

Alexander Bogdanov och Kamo blev inte lika framgångsrika. Bogdanov uteslöts ur partiet 1909, officiellt på grund av filosofiska meningsskiljaktigheter. Efter revolutionen blev han Proletkults ledande ideolog, en organisation som syftade till att skapa en ny proletär kultur. Kamo började jobba på tullkontoret. Enligt vissa källor var han för instabil för att kunna jobba hos säkerhetstjänsten.[37] Kamo dog i en trafikolycka 1922 när en lastbil krockade med hans cykel.[37] Det finns inga bevis för det, men vissa har spekulerat i att Stalin beordrade att Kamo skulle dödas.[65][66]

Jerevantorget döptes senare om till Lenintorget av sovjetiska myndigheter 1921 och en stor Lenin-staty restes på platsen 1956.[67][68] Kamo begravdes och fick ett monument upprest till sin ära vid Pusjkinträdgården, i närheten av Jerevantorget.[61][69] Monumentet, som skapades av skulptören Iakob Nikoladze, avlägsnades senare under Stalins styre och hans kvarlevor förflyttades till en annan plats.[66] Lenins staty revs ner i augusti 1991 under Sovjetunionens sista månader. Den ersattes av ett frihetsmonument år 2006. Torget döptes också om till Frihetstorget 1991.[67][70]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  • a Vissa källor uppger att rånet ägde rum den 13 juni 1907[9][27] medan andra skriver den 26 juni 1907.[25][71] Detta beror på att vissa källor använder den julianska kalendern medan andra använder den gregorianska. Den ryska staten använde den julianska kalendern fram till februari 1918 då man bytte till den gregorianska genom att hoppa över tretton dagar så att den 1 februari 1918 följdes av den 15 februari samma år.[72] Datumen i den här artikeln utgår från den gregorianska kalendern.
  • b Stalins ursprungliga gregorianska namn var "Ioseb Besarionis dze Jughashvili", men vid tiden för rånet var han känd under sitt nom de guerre "Koba". Han antog under sitt liv ett antal olika smeknamn och alias. Namnet Stalin började han använda någon gång efter 1912. Det betyder "stål" på ryska. I den här artikeln används det mest välkända namnet Josef Stalin.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia
  1. ^ [a b c d e] Kun 2003, s. 75
  2. ^ [a b] Trotsky 2009, Chapter IV: The period of reaction
  3. ^ Geifman 1993
  4. ^ [a b c] Sebag-Montefiore 2008, s. 3–4
  5. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p] Nicolaevsky 1995
  6. ^ [a b c] Souvarine 2005, s. 94
  7. ^ Souvarine 2005, s. 91–92, 94
  8. ^ Ulam 1998, s. 262–263
  9. ^ [a b c d e] Brackman 2000, s. 58
  10. ^ Sebag-Montefiore 2008, s. 4–5
  11. ^ [a b c d e f g h i] Sebag-Montefiore 2008, s. 6–7
  12. ^ [a b c d] Sebag-Montefiore 2008, s. 4
  13. ^ [a b] Sebag-Montefiore 2008, s. 165
  14. ^ [a b c d e f g h i] Sebag-Montefiore 2008, s. 11
  15. ^ [a b c] Kun 2003, s. 77–78
  16. ^ [a b c d e f g h i] Sebag-Montefiore 2008, s. 8
  17. ^ Sebag-Montefiore 2008, s. 178
  18. ^ [a b c d e f] Brackman 2000, s. 60
  19. ^ [a b] Shub 1960, s. 231
  20. ^ Sebag-Montefiore 2008, s. 5
  21. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o] Brackman 2000, s. 59
  22. ^ Brackman 2000, s. 58–59
  23. ^ Sebag-Montefiore 2008, s. 127
  24. ^ Kun 2003, s. 76
  25. ^ [a b c] Bomb Kills Many; $170,000 Captured”. The New York Times (The New York Times). 1907-06-27. http://query.nytimes.com/gst/abstract.html?res=9802E6DF1F30E233A25754C2A9609C946697D6CF&scp=5&sq=Tiflis+Bombs&st=p. Läst 30 november 2010. 
  26. ^ [a b c d] Sebag-Montefiore 2008, s. 9
  27. ^ [a b] Shub 1960, s. 227
  28. ^ [a b c d e] Sebag-Montefiore 2008, s. 13
  29. ^ [a b c d e f g h i] Sebag-Montefiore 2008, s. 12
  30. ^ [a b c d e f g h i j k] Sebag-Montefiore 2008, s. 14
  31. ^ [a b] Kun 2003, s. 73–75
  32. ^ Sebag-Montefiore 2008, s. 14, 87
  33. ^ Brackman 2000, s. 61
  34. ^ [a b c d e f] Brackman 2000, s. 62
  35. ^ [a b c] Krupskaya 1970, Chapter:Again Abroad – End of 1907
  36. ^ Sebag-Montefiore 2008, s. 181
  37. ^ [a b c d e f g h i] Ulam 1998, s. 279–280
  38. ^ [a b] Brackman 2000, s. 64
  39. ^ [a b] Held As Tiflis Robbers”. The New York Times (The New York Times). 1908-01-19. http://query.nytimes.com/mem/archive-free/pdf?res=9C05E4DC1F3EE233A2575AC1A9679C946997D6CF. Läst 30 november 2010. 
  40. ^ [a b c d e] Brackman 2000, s. 63–64
  41. ^ Alleged Nihilists Arrested In Paris; Russian Students, Man and Woman, Suspected of Many Political Crimes. LIVED IN LATIN QUARTER Their Rooms Rendezvous for Revolutionists – Believed That They Planned Assassinations”. The New York Times (The New York Times). 1908-02-08. http://query.nytimes.com/mem/archive-free/pdf?res=9B0CEFD9173EE233A25751C0A9649C946997D6CF. Läst 2 december 2010. 
  42. ^ Krupskaya 1970, Chapter:Years of Reaction – Geneva – 1908
  43. ^ [a b c d] Krupskaya 1970, Chapter:Paris – 1909–1910
  44. ^ [a b] Souvarine 2005, s. 103
  45. ^ Souvarine 2005, s. 101
  46. ^ Brackman 2000, s. 55
  47. ^ [a b] Souvarine 2005, s. 101–102
  48. ^ Shub 1960, s. 234
  49. ^ Shub 1960, s. 236–37
  50. ^ Shub 1960, s. 237
  51. ^ [a b] Souvarine 2005, s. 102
  52. ^ [a b c] Shub 1960, s. 238
  53. ^ Brackman 2000, s. 57–58
  54. ^ Shub 1960, s. 239
  55. ^ Brackman 2000, s. 67
  56. ^ Shub 1960, s. 246−247
  57. ^ [a b] Shub 1960, s. 244
  58. ^ Shub 1960, s. 244–245
  59. ^ Shub 1960, s. 245
  60. ^ Shub 1960, s. 246
  61. ^ [a b c d] Sebag-Montefiore 2008, s. 15
  62. ^ Souvarine 2005, s. 99
  63. ^ Stephen F. Jones 2005, s. 220–221
  64. ^ Kun 2003, s. 77
  65. ^ Brackman 2000, s. 33
  66. ^ [a b] Sebag-Montefiore 2008, s. 370
  67. ^ [a b] Burford 2008, s. 113
  68. ^ Communist Purge of Security Chiefs Continues”. The Sydney Morning Herald (The Sydney Morning Herald): s. 1. 1953-07-17. http://news.google.com/newspapers?id=26sTAAAAIBAJ&sjid=eboDAAAAIBAJ&pg=4606,2178922&dq=tiflis+lenin-square&hl=en. Läst 2 december 2010. 
  69. ^ USSR information bulletin”. USSR information bulletin "6" (52–67): sid. 15. 1946. http://books.google.com/books?id=j0PTAAAAMAAJ&q=kamo+%22pushkin+square%22&dq=kamo+%22pushkin+square%22&hl=en&ei=Kuj3TL62B8GclgeZn-mKAg&sa=X&oi=book_result&ct=result&resnum=6&ved=0CDoQ6AEwBQ. Läst 2010-12-03. 
  70. ^ Remnick, David (1990-07-05). ”The Day Lenin Fell On His Face; In Moscow, the Icons Of Communism Are Toppling”. The Washington Post (The Washington Post). http://pqasb.pqarchiver.com/washingtonpost/access/72613246.html?dids=72613246:72613246&FMT=ABS&FMTS=ABS:FT&type=current&date=Sep+05%2C+1990&author=David+Remnick&pub=The+Washington+Post+(pre-1997+Fulltext)&desc=The+Day+Lenin+Fell+On+His+Face%3B+In+Moscow%2C+the+Icons+Of+Communism+Are+Toppling&pqatl=google. Läst 2 december 2010. 
  71. ^ Sebag-Montefiore 2008, s. 3
  72. ^ Christian 1997, s. 6

Litteratur[redigera | redigera wikitext]