Barbro Alving

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Barbro Alving, 1951.

Barbro Alving, signaturen Bang, född 12 januari 1909 i Uppsala, död 22 januari 1987 i Stockholm,[1] var en svensk journalist.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Barbro Alving var dotter till författaren Fanny Alving och lektorn Hjalmar Alving. Hon fick själv ett barn, Maud Fanny, född 1938, med illustratören och tecknaren Birger Lundquist. Maud Fanny, eller Ruffa, som hon kallas av alla, var ett "kärleksbarn" som föddes utanför äktenskapet. Barbro Alving gifte sig aldrig; däremot bildade hon familj med Anna Sjöcrona (1896-1989)[2] när dottern Ruffa endast var något år. Tillsammans var de "en annorlunda familj" med dotterns egna ord.

Barbro Alving - som snart blev ett med sin signatur Bang - började sin journalistiska bana på Stockholms Dagblad 1928, blev sedan redaktionssekreterare på Idun 1928–1931 och var därefter fast anställd som medarbetare i Dagens Nyheter under tjugofem år (1934–1959).

Som tidningens reporter skrev den föga sportintresserade Bang om sina intryck från Olympiska spelen i Berlin sommaren 1936. DN sände samma år ut henne för att rapportera från spanska inbördeskriget och då med fokus på det av Francos flygvapen bombade Madrid. Liknande krigsreportage gjorde hon 1939 från det finska vinterkriget. Barbro Alving rapporterade också från det av Tyskland invaderade Norge våren 1940 samt från Ungern under revolten 1956 och Sovjetunionens (och Warszawapaktens) av denna föranledda invasion av landet. Hon gjorde under efterkrigstiden också reportageresor i USA, Vietnam, Afrika och olika platser i Fjärran Östern.

Hennes stil kännetecknades bland annat av ett framträdande berättarjag. Detta grepp är generellt ganska ovanligt inom journalistiken, dock lyckades Alving att med talang, självdistans, humor och en medvetenhet om samhälleliga normer balansera på rätt sida om vad som ansågs passande. Detta behandlas i en kandidatuppsats från Uppsala universitet som publicerades under våren 2011.[3]

Barbro Alving blev tidigt pacifist och deltog på 1950-talet aktivt i kampen mot att Sverige skulle skaffa sig kärnvapen, bekände sig som kristen och blev katolik. Den 23 mars 1955 dömdes Bang av Stockholms rådhusrätt till en månads fängelse för vägran att inställa sig till civilförsvarsövningar. Under tiden i fängelset skrev hon löpande artiklar för sin tidning om sitt liv som fånge på Långholmen. Artikelserien publicerades sedan som bok, Dagbok från Långholmen (1956). Det lär ha varit första gången som en person hade fått frihetsstraff för vägran att inställa sig till försvarets övningar utan att ha åberopat religiöst grundade samvetsbetänkligheter.[4] Hon var då sedan länge känd och uppskattad som en skicklig, träffsäker och humoristisk skribent, nu blev hon även känd för sitt civilkurage.

Barbro Alving kom i slutet av 1950-talet i konflikt med DN:s politiska ledning. Denna - med chefredaktören Herbert Tingsten i spetsen - ivrade för att Sverige skulle gå med i Atlantpakten och skaffa sig kärnvapen. Bang var av annan mening och det blev konflikt. Trött på kontroversen gick hon villigt med på att sluta på DN och istället börja som kolumnist på den likaså av familjen Bonnier ägda Vecko-Journalen.

Bang inspirerades som journalist, feminist och pacifist av Elin Wägner. Efter Wägners död 1949 sammanställde hon ett omfattande biografiskt material om henne, vilket senare användes för en biografi, skriven av Ulla Isaksson och Erik Hjalmar Linder.

I många år skrev Barbro Alving under signaturen "Käringen mot strömmen" kolumner i Vecko-Journalen.[5]. Under loppet av runt fyrtio år utgavs kåserierna också i bokform.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Fram till mitten av 60-talet utgavs kåserisamlingarna under pseudonymen Käringen mot strömmen.

  • Ode till Whitlocks lärarkår eller sanningen om barnets århundrade 1943
  • Gurli Hertzman-Ericson 1944
  • Tack för ordet! 1946 (kåserisamling)
  • En enda stor familj 1947 (kåserisamling)
  • Hemma bäst 1948 (kåserisamling)
  • Just det 1949 (kåserisamling)
  • Femte resan 1950 (kåserisamling)
  • Slarvigt men mänskligt 1951 (kåserisamling)
  • Människan vill inte bli omkörd 1952 (kåserisamling)
  • Hemmakväll 1953 (kåserisamling)
  • Ordning på torpet 1954 (kåserisamling)
  • ...och den fula flugan flög 1955 (kåserisamling)
  • Dagbok från Långholmen 1956
  • Metod i galenskapen 1957 (kåserisamling)
  • Här nere på jorden 1958 (kåserisamling)
  • Mänskligt att döma 1959 (kåserisamling)
  • För många brudar 1960 (kåserisamling)
  • Bang i bygget! 1961 (kåserisamling)
  • Älskar att resa 1962
  • Trivselvänligt 1962 (kåserisamling)
  • Där skon klämmer 1963 (kåserisamling)
  • Sol över torpet 1963 (kåserisamling)
  • Det kom aldrig i tidningen 1963
  • Alltid händer det något 1965 (kåserisamling)
  • Yr i mössan 1966 (kåserisamling)
  • I dagens läge 1967 (kåserisamling)
  • Tro mig eller inte 1968 (kåserisamling)
  • Vi vid gräsrötterna 1970 (kåserisamling)
  • Bang talar ut 1972
  • Kunde vara värre 1973
  • Käringens bästa 1975
  • Bang 1982, 1983, 1984, 1985, 1986, 1987
  • Personligt 1990
  • Käringen mot strömmen 1992
  • Tankar på en lantkyrkogård 1994

Filmmanus i urval[redigera | redigera wikitext]

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Övrigt[redigera | redigera wikitext]

Den feministiska kulturtidskriften Bang är uppkallad efter henne.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sveriges dödbok 1901–2009, DVD-ROM, Version 5.00, Sveriges Släktforskarförbund (2010): Alving, Barbro
  2. ^ http://www.tidningenkulturen.se/kritik-mainmenu-52/litteratur-mainmenu-35/4179-litteratur-barbro-alving-och-ruffa-alving--bang-om-bang
  3. ^ http://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?searchId=1&pid=diva2:408012
  4. ^ Svenska Dagbladets årsbok : 1955, red. Erik Rudberg, Edvin Hellbom, Stockholm 1956 s. 6
  5. ^ "Barbro Alving". NE.se. Läst 2012-03-31.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]