Barnsängsfeber

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Barnsängsfeber
Klassifikation och externa resurser
Streptococcus pyogenes orsakar de flesta fallen barnsängsfeber.
ICD-10 O85
ICD-9 672
MeSH engelsk

Barnsängsfeber är en svår febersjukdom som angriper barnsängskvinnor, i synnerhet under de första dagarna efter förlossningen. På samma sätt som den närsläktade blodförgiftningen (sepsis) uppträder denna sjukdom under betydligt skiftande former och växlande symtom. Liksom blodförgiftning tar sin utgång från någon yttre skada, så angriper barnsängsfebern de skador, som vid förlossningen uppkommer i kvinnans bäckenorgan. Smittan får sitt fäste i dessa, utvecklar sig hastigt samt förgiftar organismen, vilket kan leda till att kvinnan dör, och detta ofta inom några få dagar.

Sjukdomen kan orsakas av att ämnen, som befinner sig i förruttnelse, överförs på en nyligen förlöst kvinna medelst den undersökandes fingrar, medelst instrument, gångkläder, sängkläder och så vidare. Den kan även framkallas genom blodlevrar, rester av moderkakan och dylikt, som stannat i livmodern och där börjat undergå förruttnelse (då så kallad självinfektion äger rum). Pyemin, en form av blodförgiftning, var i äldre tid ganska vanlig på lasarett och barnbördshus, där ansamlingar av smittämnen fanns. Barnsängsfebern var känd redan under antiken, men fick efter upprättandet av nämnda typer av inrättningar större spridning och kom att orsaka otaliga dödsfall. År 1664 iakttogs barnsängsfebern på sjukhuset Hôtel Dieu i Paris, och därefter hemsökte den gång på gång, i större eller mindre epidemier, nästan all världens och även åtskilliga gånger Sveriges barnbördshus.

Man lärde emellertid med tiden känna sjukdomens spridningssätt. På flera ställen, särskilt i England, lade man märke till att barnsängsfeber ofta angrep ett antal barnaföderskor, som betjänats av samma barnmorska eller samme läkare. Ungraren Ignaz Semmelweiss kom att få särskild betydelse för om barnsängsfeberns bekämpande. Han hävdade 1847 att sjukdomen berodde på en förgiftning med likgift och framhöll det farliga i att läkare eller studerande sysselsatte sig med anatomiska dissektioner eller liköppningar under den tid de hade sin verksamhet på förlossningsaklinikerna. Han kunde även med statistiskt material bevisa att smittämnena från en patient överfördes med de undersökandes fingrar till friska barnaföderskor och kom slutligen till ungefär samma uppfattning om sjukdomens natur som man hyser i vår tid.

Sjukdomens tillbakagång[redigera | redigera wikitext]

Genom införandet av en noggrann renlighet, betecknad som antiseptik och aseptik, kom antalet dödsfall i barnsängsfeber att minska kraftigt. Nedanstående tabell visar den procentuella andelen döda i sjukdomen bland 1 000 barnaföderskor i Sverige under senare delen av 1800-talet (uppgifterna publicerades av Wilhelm Wretlind i tidskriften "Jordemodern" i februari 1904):

År På landsbygden I städerna På barnbördshusen
1861–1865 0,08 0,81 5,61
1866–1870 0,12 0,78 3,86
1871–1875 0,22 0,73 3,22
1876–1880 0,20 0,51 1,22
1881–1885 0,18 0,34 0,26
1886–1890 0,16 0,23 0,10
1891–1895 0,17 0,20 0,13
1896–1900 0,11 0,12 0,07

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]