Basilica di Santa Maria Gloriosa dei Frari

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Basilica di Santa Maria Gloriosa dei Frari
Kyrka
Frarikyrkan med Kampanilen sett från Campo dei Frari
Frarikyrkan med Kampanilen sett från Campo dei Frari
Land  Italien
Ort Venedig
Trossamfund Romersk-katolska kyrkan
Stift Venedig

Basilica di Santa Maria Gloriosa dei Frari, på italienska vanligtvis kallad i Frari och på svenska Frarikyrkan, är en av Venedigs största kyrkor och får lov att kallas "mindre" basilika. Kyrkan ligger vid Campo dei Frari i hjärtat av sestiere[1] San Polo, och är tillägnad Jungfru Marie upptagande till himmelen, Assumptio Mariae.

I kyrkans inre finns ett stort antal ovärderliga konstverk varför kyrkan också välkomnar och får inkomster från turister. I anslutning till kyrkan finns ett klosterkomplex så lokaler finns för församlingens medlemmar för att fira dagliga mässor och vid större högtider hålls kyrkan stängd för turister så att mässan kan firas i basilikan. Kyrkan används också för konsertverksamhet under delar av året.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Frarikyrkan, absid.

Runt 1250 ville franciskanermunkar bygga ett kloster på platsen och sökte och fick tillstånd av dogen Jacopo Tiepolo att påbörja bygget. Området fick dräneras då det var mycket sankt men kyrkan och tillhörande kloster byggdes ganska snabbt upp. Snart visade det sig dock att kyrkan var för liten för de många besökarna så kyrkan byggdes till och förlängdes mot den närliggande kanalen. Efter åttio år hade också denna kyrkobyggnad blivit för liten och den fick då byggas till ytterligare och förändringar i byggnadsstrukturen fick göras för att få plats på området. Ansvarig för bygget var Jacopo Celega och vid hans död tog sonen Pier Paolo över.

År 1338 stod basilikan klar att användas (även om kyrkan senare tillbyggts), en mäktig gotisk tegelkyrka, en av tre i Venedig, med tre skepp och tvärskepp samt sju absider och kampanilen, den näst högsta i staden, färdigställdes 1396 av Pier Paolo Celega. En åttonde absid uppfördes 1420 som innehåller San Marcokapellet. Biskopen av Vicenza Pietro Miani lät 1432 bygga ett kapell vid foten av kampanilen där han senare fick sitt sista vilorum. Familjen Pesaro uppförde 1478 en nionde pentagonal absid innehållande sakristia och kapell och gravplatser för familjen.

Fasaden var färdig 1440 medan högaltaret inte blev klart förrän 1516, kyrkan konsekrerades (invigdes) ändå den 27 maj 1492 och erhöll namnet Santa Maria Gloriosa dei Frari. Efter konsekrationen ansvarade arkitekten Mauro Codussi för basilikans interiör.[2] Unikt för kyrkan är dess korskrank i trä som bibehållits till skillnad mot många andra kyrkor. Kyrkan plundrades också när Napoleon I intog Venedig 1810, franciskanerna kördes iväg för att inte återkomma förrän 1922 och flera kyrkor stängdes i Venedig under Napoleontiden. Kyrkan restaurerades 1903-1912.

Konstverk[redigera | redigera wikitext]

Bellini Triptyk.
Donatellos Johannes Döparen.
Högaltaret med Tizians Assumptio Mariae.

Konstverken i basilikan omspänner stilar från gotisk och bysantinsk tid samt en mycket omfattande repertoar av verk från ungrenässans. I mindre omfattning finns verk fram till vår tid, då ofta inspirerade av den äldre stilen för att försiktigt smälta in i densamma. Nedan presenteras ett urval av konstnärer och deras verk i basilikan från storhetstiden 1300-tal till 1500-tal.

Benedetto Pésaros grav ovanför dörren till sakristian
Alvise Pasqualinos grav på västra väggen
Jungfru Marie himmelsfärd, altartavlan i högaltaret, Venedigs största altartavla (se bild till höger)
"Pesaros" Madonna, mittskeppets norra vägg
Den uppståndne Kristus
Hieronymus, på mittskeppets södra vägg
Den tronande Markus, norra tvärskeppet, hörnkapellet
Madonnan och barnet med helgon, altartavla i kapellet, tredje södra koret

Gravmonument[redigera | redigera wikitext]

Canovas gravmonument från 1820-talet utfört av hans elever i nyklassicistisk stil

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sestiere, ung. sjättedel, Venedig är indelat i sex stadsdelar, sestieri
  2. ^ Goy, Richard (1997). Venice - the city and its architecture. London: Phaidon. Sid. 181. ISBN 0714838640 

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Koordinater: 45°26′12″N 12°19′35″E / 45.436805°N 12.326446°Ö / 45.436805; 12.326446