Baudot-koden

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Internationella telegrafalfabetet ITA2[1]
Signalmönster:
1 = signal, 0 = icke-signal
Bokstavsskift Sifferskift
00000 Ingenting Ingenting
00100 Blanksteg Blanksteg
11101 Q 1
11001 W 2
10000 E 3
01010 R 4
00001 T 5
10101 Y 6
11100 U 7
01100 I 8
00011 O 9
01101 P 0
11000 A -
10100 S KLOCKA
10010 D $
10110 F  !
01011 G &
00101 H #
11010 J '
11110 K (
01001 L )
10001 Z "
10111 X /
01110 C  :
01111 V  ;
10011 B  ?
00110 N ,
00111 M .
00010 Vagnretur Vagnretur
01000 Ny rad Ny rad
11011 Sifferskift
11111 Bokstavsskift

Baudot-koden är ett fjärrskrivaralfabet, konstruerat 1870 (Franskt patent 1874) av Émile Baudot. Avsikten är att underlätta telegrafi så att telegrafisten slipper signalera Morsekod. Istället matar telegrafisten in meddelandet via ett tangentbord av något slag. Mottagning av fjärrskrift kan likaledes automatiseras så att bokstavstecknen erhålls direkt tolkade ur koden.

Koden består av 5 positioner, som var och en kan anta värdena "0" eller "1".

Baudots alfabet var ursprungligen avpassat för en pianoliknande tastatur med 5 tangenter där signalisten spelade "ackord" för varje tecken. Baudots arbete baserade sig på en äldre konstruktion av Carl Friedrich Gauss och Wilhelm Weber. En effekt av anpassningen till ackordspel var att Baudot tagit hänsyn till ergonomi så att bokstäverna skulle vara "spelbara" utan uttröttning. [2]

Baudots kod antogs som Internationellt telegrafialfabete Nr 1. (ITA1)

Det är vanligt att referera till alla 5-bitars fjärrskrivaralfabet som "Baudot". Detta är emellertid felaktigt. Redan 1901 modifierade Donald Murray koden. Murray hade introducerat ett skrivmaskinstangentbord och således kopplat loss fingersättningen från bitmasken i tecknen, varför han valde att optimera om koden så att alla bitar användes lika ofta, i genomsnitt. På så sätt jämnades förslitningen av apparaterna ut. Murray introducerade också två nya tecken; nyrad och vagnretur. Murrays kod användes av tidiga fjärrskrivare av märket Creed. Murrays kod antogs också av Western Union i USA, men med ett par små ändringar; man lade till ett mellanslag skiljt från "inget tecken"-koden 00000, samt BELL (10100), som ringde en klocka hos mottagaren. Båda dessa finns kvar tillsammans med distinktionen mellan nyrad (LF) och vagnretur (CR) i dagens teckenuppsättningar.

Omkring 1930 antog CCITT, föregångaren till ITU-T, Western Unions kod med några smärre modifikationer som Internationellt Telegrafialfabete Nr. 2 (ITA2)[3]

ITA2 används fortfarande, till exempel i RTTY och i en del texttelefoner för hörselskadade.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ dataIP Limited. ”The "Baudot" Code”. http://www.dataip.co.uk/Reference/BaudotTable.php. Läst 9 oktober 2010. 
  2. ^ Beauchamp, K.G. (2001). History of Telegraphy: Its Technology and Application. IET. sid. 394–395. ISBN 0852967926 
  3. ^ Smith, Gil (2001). ”Teletype Communication Codes”. Baudot.net. http://www.baudot.net/docs/smith--teletype-codes.pdf. Läst 11 juli 2008.