Beiraantilop

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Beiraantilop
Status i världen: Sårbar[1]
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Partåiga hovdjur
Artiodactyla
Underordning Idisslare
Ruminantia
Familj Slidhornsdjur
Bovidae
Underfamilj Gasellantiloper
Antilopinae
Släkte Dorcatragus
Art Beiraantilop
D. megalotis
Vetenskapligt namn
§ Dorcatragus megalotis
Auktor Menges, 1894
Hitta fler artiklar om djur med

Beiraantilop (Dorcatragus megalotis) är en sällsynt antilopart som tillhör gasellantiloperna och den är ensam i sitt släkte. Man hittar den främst i Somalia och Etiopien.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Beiraantilopen är stor för att tillhöra dvärgantiloperna och den påminner i kroppen om en gasell. Deras päls är grå och den har prickar på ryggen och sidorna. Den är ett mörkt färgat gasellband, ljusgul mage, stora öron och en lång vit svans. Det är bara hanen som har horn och de kan bli upp emot 12 centimeter långa. En beiraantilop kan ha en mankhöjd mellan 50 till 60 centimeter och den kan väga 15 till 25 kilogram.

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Socialt beteende[redigera | redigera wikitext]

Beiran trivs bäst i halvöknar och stenig terräng, deras klövar har anpassats till deras miljö, klövarna är mjuka för att få ett bra fäste på stenar och klippor. Deras föda som de söker under dagen består av gräs, örter och löv.

De är djur som inte förflyttar sig långa sträckor utan håller si i ungefär samma område hela tiden. De lever i små hjordar på runt 4 till 7 djur.

Fortplantning[redigera | redigera wikitext]

Beiraantilopen är ett djur som inte har studerats så noga så det enda man vet om deras fortplantning är att honorna brukar föda en kalv i april. Deras livslängd är också okänd och likaså antalet djur som det finns totalt.. Men man bedömer att beiran är på gränsen till utrotning eller att den redan är utrotad. Om det finns några beiraantiloper kvar, finns de antagligen på otillgängliga platser där det vistas ytterst få människor.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Giuseppe Ardito (1983). Djurens underbara värld, Band 6. Höganäs: Bokorama. ISBN 91-7024-054-X 
  • David W. MacDonald, red (1984). Jordens djur, Band 4 – Hovdjuren. Stockholm: Bonnier Fakta. ISBN 91-34-50353-6 
  • Kai Curry-Lindahl (1984). Afrikas däggdjur. Stockholm: Norstedt. ISBN 91-1-834122-5 

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Dorcatragus megalotisIUCN:s rödlista, auktor: Heckel, J.-O. et. al. (2008), besökt 23 februari 2009.