Belägringen av Dubrovnik

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Belägringen av Dubrovnik
Del av Kroatiska självständighetskriget
Balkans War 1991, Dubrovnik - Flickr - Peter Denton 丕特 . 天登 (3).jpg
Förödelsen vid huvudgatan Stradun 1991.
Ägde rum 1 oktober, 199126 maj, 1992
Plats Dubrovnik med omgivningar, Kroatien
Utfall Kroatisk seger
Stridande
 Kroatien  Jugoslavien
Befälhavare/ledare
Kroatien Anton Tus
Kroatien Janko Bobetko
Kroatien Nojko Marinović
Jugoslavien Veljko Kadijević
Jugoslavien Pavle Strugar
Jugoslavien Miodrag Jokić
Jugoslavien Milan Zec
Styrka
1 230 soldater Omkring 30 000 soldater
Förluster
Omkring 100 döda soldater
94 civila
150 döda soldater
Artilleribeskjutning av Gamla staden i Dubrovnik.
Officiell stadskarta som visar nedslagplatser i Gamla staden från serbisk och montenegrinsk artilleribeskjutning.

Belägringen av Dubrovnik (kroatiska: Opsada Dubrovnika, serbiska: Блокада Дубровника/Blokada Dubrovnika) är en term som används för slaget om och belägringen av staden Dubrovnik och dess omgivningar i södra Kroatien 1991-1992. Belägringen av Dubrovnik var en del av det kroatiska självständighetskriget och utfördes av jugoslaviska armén, då bestående av serbiska och montenegrinska enheter, med syfte att erövra staden och dess omgivningar för att annektera det till Serbien och Montenegro.[1]

Under den 8 månader långa belägringen attackerades staden från land, luft och till sjöss. Staden skars av från övriga Kroatien och den på Unescos världsarvslista upptagna Gamla staden och dess historiska byggnader och anläggningar skadades svårt i attackerna. Enligt en FN-rapport flydde uppemot 15 000 människor från staden, varav 7 000 evakuerades sjövägen, och staden var under två månader helt utan elektricitet eller tillgång till färskt dricksvatten.[2] 94 civila[3] förlorade livet i belägringen och de materiella skadorna uppgick till flera miljoner amerikanska dollar.

Under belägringen begick den serbiska och montenegrinska sidan krigsförbrytelser och för detta åtalades fyra montenegrinska och serbiska militära ledare vid den Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien. 2000 bad den dåvarande montenegrinske presidenten Milo Đukanović Kroatien officiellt om ursäkt för Montenegros inblandning i belägringen.[4]

Händelseförlopp[redigera | redigera wikitext]

Inledande attacker[redigera | redigera wikitext]

Den inledande attacken mot Dubrovnik inleddes den 1 oktober 1991 då den jugoslaviska armén, marinen och flygvapnet invaderade Dubrovnik-området. De militära enheterna utgick från Montenegro och Bosnien men även från delar av Kroatien som sedan tidigare stod under den jugoslaviska arméns kontroll. Armén intog högt belägna positioner runt om staden, bland annat berget Srđ, samtidigt som marinen inledde en sjöblockad. Mat-, vatten- och elförsörjningen ströps i ett tidigt skede av belägringen. Den inledande attacken omfattade tung artilleribeskjutning från land och beskjutning från luften och till sjöss.

Den kroatiska militära närvaron i området var i det närmaste obefintlig då attacken inleddes vilket berodde på flera faktorer. De kroatiska myndigheterna hade gjort bedömningen att det inte förelåg någon större risk för att fiendestyrkor skulle försöka inta staden. Den kroatiska sidan hade fått försäkringar från Belgrad om att serbiska och montenegrinska styrkor inte ämnade inta Dubrovnik. Den serbiska populationen i området uppgick till omkring 6,8 procent.[2]

Belägringen[redigera | redigera wikitext]

I november organiserades en humanitär aktion för att undsätta lokalbefolkningen. En konvoj bestående av färjan Slavija samt fyrtiotalet mindre båtar anlade Dubrovnik för att hämta upp flyende. Libertas-konvojen (Frihetskonvojen) hade innan den anlöpte Dubrovnik stoppats av en jugoslavisk fregatt mellan öarna Brač och Šolta. Efter flera timmars förhandlingar tilläts konvojen fortsätta mot Dubrovnik. På färjan Slavija fanns bland annat den dåvarande jugoslaviska presidenten, kroaten Stjepan Mesić.

Den tyngsta beskjutning av staden skedde den 6 december 1991. Anfallet började 05:48 och fortgick till 11:30. Tretton civila dödades vilket var det största antalet civila dödsoffer på en enda dag under belägringen.[5]

Kroatisk motoffensiv[redigera | redigera wikitext]

I april 1991 uppnådde den kroatiska och serbiska/montenegrinska sidan ett avtal om eldupphör. Den jugoslaviska armén lämnade formellt Kroatien i april 1991 och drog sig tillbaka till Bosnien och Hercegovina. Dubrovnik-området var dock ett undantag. Här fanns inte tillräckligt med lokala serbiska formationer som kunde ta över varpå den jugoslaviska arméns närvaro dröjde sig kvar. I april 1991 bröt Bosnienkriget ut och eftersom de serbiska arméenheterna som deltagit i belägringen av Dubrovnik till största del ursprungligen var stationerade i Trebinje i Bosnien återkalldes de till Bosnien för att delta i stridigheterna där. En mindre styrka lämnades kvar. Den förändrande situationen utnyttjades av den kroatiska armén. Under ledning av den kroatiska generalen Janko Bobetko hävdes belägringen den 26 maj 1991. Under tiden genomfördes de militära operationerna Schakal och Tiger och i slutet av juli 1991 hade de serbiska och montenegrinska arméenheterna helt drivits ut ur området.

Materiella skador[redigera | redigera wikitext]

Under belägringen av Dubrovnik attackerades och skadades en stor del av de historiska byggnaderna i Gamla staden. Civila byggnader, däribland religiösa objekt såsom kyrkor och gravplatser, besköts med tungt artilleri. Efter belägringen slog Institutet för skydd av kulturella monument och Unesco fast att av Gamla stadens 824 byggnader hade 563 (63,33 procent) skadats av projektiler. Nio byggnader hade totalförstörts i bränder. 1993 uppskattade Institutet för Dubrovniks restauration (Zavod za obnovu Dubrovnika) och Unesco att de materiella skadorna uppgick till 9 657 578 USD. I slutet av 1999 hade 7 000 000 USD redan lagts på Gamla stadens restaurering.[1] Idag (2013) syns få spår av den tidigare förödelsen.

Medial bevakning[redigera | redigera wikitext]

Beskjutningen av den Unesco-skyddade Gamla staden väckte omedelbart internationellt intresse sedan bilder tagna av västerländska journalister kablades ut i världen.[6] Den massmediala bevakningen och oron över de materiella skadorna istället för det mänskliga lidandet har i efterhand kritiserats. I synnerhet eftersom de inledningsvis tog fokus från de bittra och inledningsvis samtidigt pågående striderna vid Vukovar.[6]

Brott mot krigets lagar[redigera | redigera wikitext]

Den 2 oktober 2001 åtalades fyra serbiska och montenegrinska militära ledare för krigsbrott begångna under belägringen av Dubrovnik. De åtalade var Pavle Strugar, Miodrag Jokić, Milan Zec och Vladimir Kovačević.[1]

  • Pavle Strugar, montenegrinsk general, dömdes till 8 års fängelse.[7]
  • Miodrag Jokić, montenegrinsk general av serbisk börd, dömdes till 7 års fängelse.[8]
  • Åtalet mot Milan Zec drogs tillbaka av rätten.[9]
  • Vladimir Kovačević, serbisk kommendörkapten, åtalades för krigsförbrytelser samtidigt med Strugar men sedan rätten konstaterat att han lider av sinnessjukdom överfördes hans fall till de serbiska myndigheterna.[10]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] ICTY.org (engelska)
  2. ^ [a b] Slutrapport från FN:s expertråd inrättat i enlighet med säkerhetsrådets resolution 780 (1992) (engelska)
  3. ^ Hrvatski-vojnik.hr
  4. ^ BBC News (engelska)
  5. ^ Storyful.com
  6. ^ [a b] Joseph Pearson, 'Dubrovnik’s Artistic Patrimony, and its Role in War Reporting (1991)' in European History Quarterly, Vol. 40, No. 2, 197–216 (2010) (engelska)
  7. ^ ICTY.org (engelska)
  8. ^ ICTY.org (engelska)
  9. ^ ICTY.org (engelska)
  10. ^ ICTY.org (engelska)