Belägringen av Sveaborg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Belägringen av Sveaborg
Del av finska kriget
LA2-stridfin-map-sveaborg.png
Ägde rum 2 mars3 maj 1808
Plats Sveaborg, nära Helsingfors
Resultat Svensk kapitulation
Stridande
Naval Ensign of Sweden.svg Sverige  Tsarryssland
Befälhavare/ledare
Naval Ensign of Sweden.svg Carl Olof Cronstedt Tsarryssland Fredrik Vilhelm von Buxhoevden
Styrka
6 750 man 6 500 man

Belägringen av Sveaborg var en krigsoperation under det finska kriget. Belägringen pågick från den 2 mars till den 3 maj 1808.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Sveaborg ingick i den svenska krigsplanläggningen inför ett förväntat ryskt anfall. Fästningen var tänkt att binda ryska trupper till Helsingforsområdet samtidigt som armén skulle dra sig tillbaka till norra Finland för att invänta förstärkningar från Sverige. När Gustav IV Adolfs order om att förbereda sig för krig den 14 februari 1808 ankom till kommendanten på Sveaborg, viceamiralen Carl Olof Cronstedt, vidtog denne genast nödvändiga åtgärder för att sätta fästningen i försvarbart skick, till sin assistans hade han, den då 71-årige fortifikationsbefälhavaren överste Wärnhjelm och artilleribefälhavaren major Hjärne. Fredsgarnisonen ökades till 6 750 man stridande och den 2 mars stod 734 kanoner till valls, och därutöver fanns många kastpjäser. Garnisonen arbetade oförtrutet för att rusta fortifikationen och fylla förråden inför en eventuell belägring.

Den 1 mars skrev Cronstedt till kungen, att Med proviant är fästningen försedd till öppet vatten, krut felar i händelse långvarig canonade komer att uthärdas. Jag har ej öfver 40 skott per canon (i vilken mån krutmängden vid kapitulationen var tillräcklig råder det delade åsikter om än idag). Han lovade emellertid att i det längsta uthärda.

Belägringen inleds[redigera | redigera wikitext]

På morgonen 2 mars anföll ryssarna den svenska förvakten nära Helsingfors och drev densamma utan svårighet tillbaka in i fästningen. General Buxhoevden, som vid middagstiden anlände till staden, kvarlämnade där endast en observationskår på 2 000 man samt fortsatte själv med återstoden av de ryska trupperna norrut. Den lilla observationskåren lämnades förvånansvärt nog i fred och började 15 mars få förstärkning, varefter belägringsbatterier och fästningens inneslutning påbörjades; men först i april räknade ryssarna inemot 6 500 man med 59 artilleripjäser. Hittills hade Cronstedt förhållit sig passiv, om man undantar ett starkt kanonerande på enstaka patruller. Sedan Buxhoevden återkommit till Helsingfors och funnit, att varken stormning eller formlig belägring borde i första skedet försökas, beslöt han blockera och bombardera fästningen. Första beskjutningen ägde rum 19 och 20 mars, men utan betydande resultat.

Förhandlingar[redigera | redigera wikitext]

Buxhoevden började då den 21:a de förhandlingar, som snart skulle visa sig ödesdigra för fästningen. Han begärde att Cronstedt skulle sluta skjuta mot Helsingfors (som han så väl behövde för inkvartering) och erbjöd sig å sin sida att inte anlägga batterier i linje med staden. Förslaget antogs. De ryska förhandlarna uppmanade sedan Cronstedt att dagtinga, men denne svarade, med krigsrådets stöd, att han skulle försvara sig till sista man. På en ny uppmaning den 25:e svarades också nekande, varför bombarderingen den 28:e återupptogs, men fortfarande utan nämnvärt resultat.

Den 2 april började dock ryssarnas förhandlare uppträda mera hotande, och Cronstedt förklarade sig då villig att gå med på stillestånd till 13 maj och då dagtinga, om inte ansenlig förstärkning till dess ankommit; men ryssarna fordrade nu som villkor för stillestånd överlämnandet till dem av Långörn, Väster- och Öster-Svartö med därvarande artilleri. Cronstedt sammankallade då krigsrådet, som meddelades, att ryssarna föreslagit stillestånd till 3 maj mot villkor att få besätta en del holmar; han hoppades dock få tiden utsträckt till den 13 och inte behöva avlämna mer än Långörn; och härmed synes krigsrådet ha låtit sig nöja.

Kapitulationen[redigera | redigera wikitext]

De fortsatta underhandlingarna resulterade i att Cronstedt undertecknande konventionen den 6 april, varvid inget avseende fästes vid, att ryssarna nu förbehållit sig få behålla Långörn även efter stilleståndets utlöpande. Särskilt överste Fredrik Adolf Jägerhorn och fru Reutersköld, verkat ha gått ryssarnas ärenden och bidragit till att övertyga Cronstedt jämte fästningens krigsråd att fortsatt strid var lönlöst. De två kurirer, som Cronstedt 7 april avsände till kungen med rapport om konventionen och som av ryssarna tvingades ta norra vägen, framkom ej förrän samma dag som Sveaborg uppgavs. Konventionens uppläsande för manskapet väckte viss överraskning, bestörtning och harm. 3 maj uppmanades Cronstedt att ge sig, och han befallde då genast alla försvarsverks utrymmande. Finnarna fick därefter återvända till sina hemorter, men svenskarna blev krigsfångar.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.