Beldings sisel

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Beldings sisel
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
2009-Beldings-Ground-Squirrel.jpg
Systematik
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Infraklass Högre däggdjur
Eutheria
Ordning Gnagare
Rodentia
Familj Ekorrar
Sciuridae
Släkte Urocitellus
Art Beldings sisel
Urocitellus beldingi
Vetenskapligt namn
§ Urocitellus beldingi
Auktor Merriam, 1888
Synonymer
Spermophilus beldingi Merriam, 1888[2]
Två Beldings sislar som äter
Två Beldings sislar som äter
Hitta fler artiklar om djur med

Beldings sisel[3] (Urocitellus beldingi[4]) är en däggdjursart som beskrevs av Clinton Hart Merriam 1888. Spermophilus beldingi ingår i släktet Urocitellus och familjen ekorrar.[4][5] IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig.[1]

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

En tämligen liten sisel med korta ben, små öron, en kroppslängd mellan 23 och 30 cm inklusive den 4 till 8 cm långa svansen[6] och en vikt mellan 300 och 415 g för hanar, 230 till 400 g för honor.[7] Pälsfärgen är rödbrun på ryggen, rödaktig på den buskiga svansens ovansida och brunaktigt grå i övrigt, med mera brunt på sidorna.[6]

Underarter[redigera | redigera wikitext]

Arten delas upp i följande underarter:[4]

  • U. beldingi beldingi (Merriam, 1888)
  • U. beldingi creber (Hall, 1940)
  • U. beldingi oregonus (Merriam, 1898)

Arten har tidigare förts till släktet Spermophilus, men efter DNA-studer som visat att arterna i detta släkte var parafyletiska med avseende på präriehundar och murmeldjur, varför det har delats upp i 8 släkten, bland annat Urocitellus.[8][9]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Arten vistas i bergstrakter med öppen vegetation likt gräsmarker, öppna skogar, buskmarker och jordbruksmark.[1]

Arten är dagaktiv och tillbringar natten i underjordiska bon; antingen mindre, med en enda ingång, eller större bon med flera ingångar. Stapelfödan består av olika gräs, inte minst säd, nötter, blommor, frön, gröna växtdelar, rötter, lökar och svampar. Den kan emellertid även ta animalisk föda som insekter, smådäggdjur, fågelägg och as. Själv utgör arten föda för prärievargar, grävlingar och vesslor.[6]

Siseln sover vintersömn länge, vanligen från slutet av september till maj eller juni.[1] Övervintringen är krävande för arten; upp till 2/3 av ungarna och 1/3 av de vuxna klarar inte vintern.[6]

Fortplantning[redigera | redigera wikitext]

Honorna blir könsmogna efter omkring ett år, hanarna efter 1 1/2.[6] Hanarna utkämpar blodiga slagsmål om honorna, något som leder till att medellivslängden för hanarna endast är 3 till 4 år mot honornas 4 till 6.[10] De 4 till 12 (vanligen 8) ungarna föds tidigt på hösten i vintervistet efter en dräktighetsperiod på 23 till 28 dygn.[1] De outvecklade ungarna väger inte mer än 5–8 g vid födseln, och diar i omkring en månad.[6]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Beldings sisel förekommer i västra USA i delstaterna Oregon, Idaho, Utah, Nevada och Kalifornien.[1]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f] Linzey, A.V. & NatureServe (Hammerson, G.) 2008 Spermophilus beldingi Från: IUCN 2012. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2012.2 <www.iucnredlist.org>. Läst 6 juni 2014.
  2. ^ Roskov Y., Kunze T., Orrell T., Abucay L., Paglinawan L., Culham A., Bailly N., Kirk P., Bourgoin T., Baillargeon G., Decock W., De Wever A. & Didžiulis V. (red.) (2014). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2014 Annual Checklist.”. Species 2000: Naturalis, Leiden, Nederländerna. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2014/search/all/key/spermophilus+beldingi/match/1. Läst 2 juni 2014. 
  3. ^ David W. MacDonald, Peter Forbes, Bill MacKeith (1996) [1984]. Bonniers stora verk om jordens djur: Gnagarna. Bonnier Lexikon. sid. 28. ISBN 91-632-0079-1 
  4. ^ [a b c] Roskov Y., Kunze T., Orrell T., Abucay L., Paglinawan L., Culham A., Bailly N., Kirk P., Bourgoin T., Baillargeon G., Decock W., De Wever A. & Didžiulis V. (red.) (2014). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2014 Annual Checklist.”. Species 2000: Naturalis, Leiden, Nederländerna. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2014/search/all/key/urocitellus+beldingi/match/1. Läst 2 juni 2014. 
  5. ^ ITIS: The Integrated Taxonomic Information System. Orrell T. (custodian), 2011-04-26
  6. ^ [a b c d e f] Lindsay DuVall (1999). Spermophilus beldingi Belding's ground squirrel” (på engelska). Animal Diversity Web (University of Michigan). http://animaldiversity.ummz.umich.edu/accounts/Spermophilus_beldingi/. Läst 2 juni 2014. 
  7. ^ Urocitellus beldingi Belding's Ground Squirrel” (på engelska). Smithsonian National Museum of Natural History. http://www.mnh.si.edu/mna/image_info.cfm?species_id=354. Läst 2 juni 2014. 
  8. ^ Helgen, Kristofer M.; Cole, F. Russel; Helgen, Lauren E.; and Wilson, Don E. (på engelska)Journal of Mammalogy "90" (2): sid. 270–305. doi:10.1644/07-MAMM-A-309.1. url=http://www.mammalsociety.org/uploads/Helgen%20et%20al%202009.pdf. Läst 9 juni 2014. 
  9. ^ Matthew D. Herron, Todd A. Castoe, Christopher L. Parkinson (2004). ”Sciurid phylogeny and the paraphyly of Holarctic ground squirrels (Spermophilus)” (på engelska). Molecular Phylogenetics and Evolution "31" (3). doi:10.1016/j.ympev.2003.09.015. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/15120398. Läst 9 juni 2014. 
  10. ^ Urocitellus beldingi Belding's Ground Squirrel” (på engelska). Encyclopedia of Life. http://eol.org/pages/327991/hierarchy_entries/56386577/overview. Läst 2 juni 2014. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]