Bengt Ohlsson
- Denna artikel handlar om författaren. För riksspelmannen, se artikeln Bengt Ohlson (riksspelman). För ishockeytränaren, se Bengt Ohlson (ishockeytränare).
Bengt Ohlsson, född 7 juli 1963, uppvuxen och bosatt i Stockholm, är författare och krönikör.
Innehåll |
[redigera] Karriär
Ohlsson debuterade 1984 med romanen Dö som en man, sa jag som blev mycket uppmärksammad och mottogs väl av kritikerkåren. Han skrev romanen under sitt sista år i gymnasiet. Nästa roman, "Rida på en gris", kom ut året därpå, fick usla recensioner och har av upphovsmannen själv kallats hans sämsta. I de efterföljande böckerna kom han att uppehålla sig vid det mänskliga psykets mörkare sidor. I novellsamlingen "Solo" från 1992 finns en modern variant av Oidipusmyten samt en novell om en svensk man som köper sig en thailändsk fru. "Den där lilla stunden av närhet" från 1994 handlar om en våldtäktsman som härjar på Södermalm i Stockholm, och "Vägs ände", som kom ut 1999, var så våldsam att Bonniers inte ville ge ut den. Ohlssons författarskap fick en nytändning i och med romanen Se till mig som liten är, av många utnämnd till den nya generationsromanen. För sin Gregorius, en sorts vidareutveckling av romanfiguren Gregorius i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, tilldelades han 2004 Augustpriset. Därefter har han skrivit tre romaner med kvinnliga huvudpersoner. "Hennes mjukaste röst" handlar om en medelålders kvinna i den kanadensiska provinsen Nova Scotia, "Syster" om en tioårig flicka som kastas mellan motstridiga känslor när hennes storasyster försvinner spårlöst och "Kolka" följer en lettisk tonårsflicka som tvingas flytta till England eftersom hennes pappa ska gifta om sig med en engelsk överklasskvinna. Hösten 2011 kom "Rekviem för John Cummings", en roman om punkgitarristen Johnny Ramone.
Han skriver krönikor i Amelia samt DN På stan. Bengt Ohlssons krönikor är skrivna på ett humoristiskt, ofta raljerande sätt, och behandlar såväl samhällsfrågor som vardagslivet. Språket i krönikorna är ofta mycket vardagligt och skiljer sig avsevärt från språket i hans romaner. Ohlsson har varit knuten till Dagens Nyheter sedan han som tjugoåring fick ett sommarvikariat som korrekturläsare på tidningen. Samma år utlyste tidningen en tjänst som rockkritiker. Ohlsson sökte tjänsten och fick den. 1988 sade han upp sig och började istället skriva krönikor i På Stan. För sina krönikor nominerades han till Stora Journalistpriset 2004, i kategorin "Årets berättare". Ett urval av dem finns samlade i böckerna "Det måste vara något fel på mig" (1996) samt "benke@swipnet.se" (2005).
Han har också skrivit pjäser. Den första, "Nigger", regisserades av författaren Stig Larsson för Kanal 1 Drama. Pjäsen innebar scendebut för skådespelaren Mikael Persbrandt. Ohlsson har också skrivit en musikal om Stig Dagerman för Göteborgs stadsteater och en pjäs om Estoniakatastrofen ("Klassning"). År 2000 skrev han "Kode" utifrån förundersökningen och domen mot de skinnhuvuden som misshandlade fjortonårige John Hron till döds vid Ingetorpssjön i Kode. Hans hittills största framgång är relationskomedin "Rendezvous i Rio", som gick för utsålda hus på Stockholms stadsteater i slutet av 90-talet.
[redigera] Privatliv
Bengt Ohlsson är gift med författaren Helena von Zweigbergk, som han också har en son med.
[redigera] Bibliografi, i urval
- 1984 – Dö som en man, sa jag
- 1985 – Rida på en gris
- 1988 – Jazz är farligt
- 1992 – Solo
- 1994 – Den där lilla stunden av närhet
- 1999 – Vägs ände
- 2000 – Se till mig som liten är
- 2004 – Gregorius
- 2005 – benke@swipnet.se (samlade krönikor)
- 2007 – Hennes mjukaste röst
- 2009 – Syster
- 2010 – Kolka
- 2011 – Rekviem för John Cummings
