Bentonit

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Bentonit är ett geologiskt material som kan klassas både som jordart och sedimentär bergart, beroende på sedimentets litifieringsgrad. Bentonit har bildats genom sedimentation av vulkanisk aska, och har en hög halt av lermineralet montmorillonit som bildas vid nedbrytningen av vulkanisk aska. Bentoniten uppträder oftast som lerlager i sedimentära bergarter.

Det finns i huvudsak tre sorter av bentonit: naturlig natriumbentonit (Na-bentonit), naturlig kalciumbentonit (Ca-bentonit) och natriumaktiverad bentonit. Namnet bentonit kommer från Bentonformationen vid Rock Creek i Wyoming.

Fysiska egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Bentonitens främsta egenskap är dess uppsugningsförmåga, låga viskositet samt att den utvidgar sig mycket då den tar upp till exempel vatten. Natriumbentoniten har bättre utvidgningsegenskaper och lägre viskositet än kalciumbentonit. Genom att tillsätta kemikalier i kalciumbentonit kan man emellertid få den mer lik natriumbentonit: sådan bentonit kallas natriumaktiverad bentonit.

Användningsområden[redigera | redigera wikitext]

Förutom som bindemedel i sandformning används bentonit till tätning av tunnlar och i kattsand. Bentonitleran spelar även en stor roll i slutförvaret av använt kärnbränsle då den används som en buffert mellan berggrunden och de kapslar av koppar som det uttjänta kärnbränslet förvaras i.[1] Bentonitlera används också vid klarning av viner och som klumpförebyggande medel, då med E-nummer 558.

Eftersom bentonit bildas av askan vid ett vulkanutbrott och förekommer som distinkta lager i andra sedimentära bergarter, exempelvis kalksten, används bentonitlager ofta för regional och global korrelering.[förtydliga] Detta kan till exempel göras genom att man daterar bentoniten med hjälp av radiometriska dateringar. Bentonit används vid oljeborrning blandat med lera för att förhindra gasexplosioner. Detta sker genom att man blandar vatten, lera och bentonit och pumpar ner i borrhålet och fyller gasfickorna som absorberar gasen.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Vår metod för slutförvaring”. Svensk Kärnbränslehantering AB. 1 mars 2012. http://www.skb.se/Templates/Standard____14883.aspx. Läst 14 april 2013.