Benved

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Benved
Illustration Euonymus europaea0.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Växter
Plantae
Division Fröväxter
Spermatophyta
Underdivision Gömfröväxter
Angiospermae
Klass Trikolpater
Eudicotyledonae
Ordning Benvedsordningen
Celastrales
Familj Benvedsväxter
Celastraceae
Släkte Benved
Euonymus
Art Benved
E. europaeus
Vetenskapligt namn
§ Euonymus europaeus
Auktor L.
Hitta fler artiklar om växter med

Benved (Euonymus europaeus) är en i Sverige ganska sällsynt förekommande växt i Skåne, Blekinge, Halland, södra Småland och på Öland och Gotland. Växten är vanlig i stora delar av Europa och förekommer sparsamt på sina håll i Nordamerika, men är inte ursprunglig där.

Dialektalt kallas växten på Gotland Bainvid.[1] Andra namn är korsbär, alster och spelbom. (Spelbom antas vara en förvrängning av ett av växtens många tyska namn, Spindelbaum.)

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Benved växer ofta som en buske, men kan bli några meter hög och blir då närmast ett litet träd. Den växer i den smalstammiga undervegetationen i lövskogar och skogsbryn tillsammans med andra buskar.

Blommorna och bladen är oansenliga, men de rosenröda frukterna, som sitter kvar långt in på vintern, har gjort denna benved ganska vanlig som prydnadsväxt i trädgårdar och parker. Namnet "benved", som används även om andra småträd, till exempel skogsolvon (Viburnum opulus), skogstry (Lonicera xylosteum) och skogskornell (Cornus sanguinea), syftar på den gulaktiga, hårda och fina veden.

Blomman har en stor nektaralstrande skiva innanför ståndarna och runt pistillens stift. Denna utgör blommans översta stamdel (blomaxeln) och dess starka utvidgning på bredden och ombildning till en tjock skiva gör att fruktämnet ibland tvingas ner under hyllet och ståndarfästet (undersittande fruktämne).

Fruktens rosenröda färg utgör en tydlig signal för djur. Fröna sitter kvar även när fröhusets rum står vidöppna. Omkring fröet sitter en köttig, orangegul mantel, det så kallade fröhöljet (arillus).

Lövens höstfärg är ofta i en röd färgskala.

Benvedens kvistar skiljer sig från andra träd och buskar genom de smala korkartade listerna i kvistarna som ger dem ett fyrkantigt utseende.

Giftighet[redigera | redigera wikitext]

För människan smakar bäret inte gott och kan vara farligt att förtära, men det avskräcker inte fåglar. När dessa biter sönder fröhöljet, blir det egentliga fröet fritt och faller till marken. Även andra växtdelar kan ge människor problem vid förtäring[2], men giftigheten i bladen avtar efter blomningen.

Exempel på farliga ämnen i benved
Frön Barken Bladen
Evonin Bitterämnen  Triterpen
Koffein Garvämnen
Steroidglykosid   (cardenolid) Phlobaphen
Teobromin

Problemen vid förtäring är vanligen av övergående natur (kräkningar, magsmärtor, diarré.) Allvarliga fall är sällsynta, men oregelbunden hjärtverksamhet och kramper kan förekomma. Om mer än 5 frön förtärts bör Giftinformationscentralen (telefon 112) kontaktas. Dödsfall hos vuxen har inträffat efter 36 frön.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Den hårda veden kan användas som vackert snickarvirke, men på grund av de klena dimensionerna duger det bara till småsaker. I Storbritannien, där trädet kallas för spindle tree användes virket förr till alla möjliga föremål såsom stickor (att sticka plagg med), provstickor vid matlagning, pinnar i ryggen till pinnstolar samt till tvärslåar, pipskaft till lerpipor och tunna, svarvade utsmyckningar på diverse möbler samt till framställning av träkol.

En annan användning är vid växtfärgning, där benved kan ge ylle gula och gröna nyanser.

Medicinsk användning[redigera | redigera wikitext]

Inom folkmedicinen används benved för utvärtes bruk där frukterna används för ingnidning mot skabb. De torkade, pulveriserade löven, eller en dekokt av bladen, användes till att behandla hundskabb samt i salva mot ohyra. [3]

Invärtes är substrat av benved kraftigt laxerande, kräkningsframkallande och galldrivande. [3]


Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Benved i Johan Ernst Rietz, Svenskt dialektlexikon (1862–1867)
  2. ^ Wigander, Millan (1976). Farliga växter. Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag. Sid. 54, 88. ISBN 91-20-04445-3 
  3. ^ [a b] Örtmedicin och växtmagi, Reader’s Digest AB, 1983

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]