Berengaria I av Kastilien

Berengaria I av Kastilien, född 1179 eller 1180 i Segovia, död 8 november 1246 i Burgos, var en monark (drottning) av Kastilien.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Berengaria var den äldsta dottern till kung Alfons VIII av Kastilien och Eleonora av England. Som sina föräldrars enda levande barn var hon tronarvinge och därför ett eftertraktat parti på den dynastiska äktenskapsmarknaden.

Äktenskap[redigera | redigera wikitext]

År 1187 trolovades hon med hertig Konrad av Rothenburg, son till kejsar Fredrik I Barbarossa. År 1188 undertecknades äktenskapskontraktet, och Konrad reste till Kastilien. Äktenskapet fullbordades inte, delvis på grund av Berengarias ålder, och delvis på grund av hennes brors födsel år 1189, vilket fråntog henne tronföljdsplatsen och gjorde äktenskapet värdelöst för kejsaren. Berengaria ansökte om en annullering av äktenskapet, och Konrad avled år 1196. År 1198 gifte sig Berengaria med kung Alfons IX av León, med vilken hon fick fem barn.

1204 annullerade påven Innocent III hennes äktenskap på grund av otillåten släktskap, trots att paret hade fått dispens från en tidigare påve, Celestine III. Parets ansökan om dispens avslogs, men de lyckades få barnen förklarade för legitima.

Regent[redigera | redigera wikitext]

Berengaria återvände till Kastilien, där hon ägnade sig åt sina barn. Vid hennes fars död år 1214 blev Berengarias bror Henrik monark. Henrik var tio år gammal, och regeringen sköttes därför av en förmyndare. Den första förmyndaren var modern Eleonora, men efter hennes död 24 dagar senare övertogs regentskapet av Berengaria. Efter en tid av strider mellan adliga fraktioner tvingades dock Berengaria avstå regentskapet åt greve Álvaro Núñez de Lara för att säkra freden. I februari 1216 förenade sig adeln med Berengarias stöd mot Núñez de Lara.

Monark[redigera | redigera wikitext]

Den 6 juni 1217 avled kung Henrik i en olyckshändelse då han fick en nedfallande takbräda i huvudet under en lek. Álvaro Núñez de Lara försökte utan framgång dölja hans död. Då nyheten nådde Berengaria ärvde hon tronen och utropades till regerande drottning av Kastilien. Hennes tillträde var komplicerat då det rådde oklarhet om hon eller hennes syster borde anses som den legitima monarken.^[1] Den 31 augusti samma år abdikerade hon frivilligt till förmån för sin son Ferdinand som därmed blev Ferdinand III av Kastilien.

Kungamoder och regent[redigera | redigera wikitext]

Berengaria hade ingen önskan att regera som monark, men hon ville gärna agera politisk rådgivare, något hon också gjorde under sin sons regeringstid, då hon hade stort inflytande över statsangelägenheterna. År 1218 förhindrade hon den konflikt greve Núñez de Lara försökte skapa mellan Kastilien och León genom att skapa ett fredsfördrag mellan länderna. Hon arrangerade sonens politiska äktenskap år 1219, vilket skapade kontakter som gjorde det möjligt för Kastilien att ingripa i Europas affärer. 1222 slöt hon fred med familjen de Lara genom ett äktenskapsfördrag. År 1224 förhindrade hon ett äktenskap som kunde ha berövat hennes son arvsrätten till faderns rike, León.

Berengarias största bedrift anses ha utspelat sig år 1230, då hennes förre make avled och lämnade sin tron i arv till sin dotter i första äktenskapet och förbigick sin son Ferdinand, som han hade fått med Berengaria. Berengaria slöt då fördraget i las Tercerías, där hennes före detta styvdöttrar avsade sig sin arvsrätt till Leóns tron till förmån för Ferdinand i utbyte mot materiell kompensation. Hon arrangerade även sin sons andra äktenskap och valde ut Kastiliens nästa drottning.

Berengaria var utövande regent och i praktiken regerande drottning i Kastilien och León under sin sons ständiga frånvaro i söder under Reconquistan. Hennes uppgift, som hon såg det, var att hålla hans rygg fri. Hon beskrivs som dygdig, beskyddade kloster och övervakade reparationen av katedraler och uppmuntrade författare. Hon mötte sin son en sista gång år 1245, efter vilket han återvände till fronten och hon till regeringsärendena i Kastilien, där hon dog året därpå.