Berlinerblått

Berlinerblått
Systematiskt namn	Järnhexacyanoferrat
Övriga namn	Ferriferrocyanid Pigment Blue 27 (PB27)
Kemisk formel	Fe4[Fe(CN)6]3
Molmassa	859,228 g/mol
Utseende	Mörkblått pulver
CAS-nummer	14038-43-8
Egenskaper
Densitet	1,9 g/cm³
Löslighet (vatten)	Olöslig
Smältpunkt	140 °C (sönderfaller)
Faror
Huvudfara	Irriterande
NFPA 704	0 2 0
LD50	> 8000 mg/kg
SI-enheter & STP används om ej annat angivits

Berlinerblått (efter tyskans Berliner Blau) är ett oorganiskt pigment som upptäcktes 1704 och började tillverkas i större skala i mitten av 1700-talet. Andra namn på berlinerblått är bl a hamburgerblått, pariserblått, järnblått och preussiskt blått. Namnen har ibland används för att beteckna olika varianter av pigmentet, men inte på något konsekvent sätt. Det mörkt blå pigmentet är syrabeständigt och ljusäkta men bryts ned av basiska ämnen och kan alltså inte användas i kalkfärg. I den internationella färgdatabasen Colour Index kallas det C.I. Pigment Blue 27 och har nummer C.I. 77510.

Framställning

^{[källa behövs]} Traditionellt framställs berlinerblått av kaliumferrocyanid (K₄Fe[CN]₆) och järn(III)klorid (FeCl₃).

${\rm {4\ FeCl_{3}+3\ K_{4}Fe(CN)_{6}\rightarrow Fe_{4}[Fe(CN)_{6}]_{3}+12\ KCl}}$

Numer sker industriell tillverkning via mellansteget berlinervitt (Fe[NH₄]₂Fe[CN]₆) som tillverkas av järn(II)sulfat (FeSO₄), natriumferrocyanid (Na₄Fe[CN]₆) och ammoniumsulfat ([NH₄]₂SO₄).

${\rm {FeSO_{4}+Na_{4}Fe(CN)_{6}+(NH_{4})_{2}SO_{4}\rightarrow }}$

${\rm {Fe(NH_{4})_{2}Fe(CN)_{6}+2\,Na_{2}SO_{4}}}$

Berlinervitt löses sedan i svavelsyra (H₃SO₄) och oxideras av natriumdikromat (Na₂Cr₂O₇) eller natriumklorat (NaClO₃).

${\rm {6\ Fe(NH_{4})_{2}Fe(CN)_{6}+3\ H_{2}SO_{4}+NaClO_{3}\rightarrow }}$

${\rm {6\ Fe(NH_{4})Fe(CN)_{6}+NaCl+3\ H_{2}O+3\ (NH_{4})_{2}SO_{4}}}$

Användning

Berlinerblått var det första blå pigmentet som var någorlunda hållbart till ett överkomligt pris och blev vanligt i 17- och 1800-talens allmogemåleri. Det rena pigmentet är blåsvart med dragning mot rött, medan en liten gnutta berlinerblått tillsammans med svart och vitt ger en karakteristisk "allmogeblå" eller "dalablå" kulör som drar mot grönt. Idag är det i stort sett ersatt av organiska blå pigment som ftaloblått.

Tidigare användes ämnet till färgning av textila material. Pigmentet används än idag som konstnärsfärg och kan användas till olje-, vatten- och tryckfärger för papper och blåtoning av trä. Ett exempel på ett konstverk där färgämnet kommit till användning är Hokusais vågen.^{[källa behövs]}

Historia

Berlinerblått upptäcktes av en slump av Heinrich Diesbach i Berlin i dåvarande Preussen år 1704. Exakt kemisk sammansättning beror på tillverkningsmetod eftersom det inte är säkert att alla kalium-joner byts ut mot järn-joner i tillverkningen. Trivialnamnet blåsyra för vätecyanid kommer från att det utsöndras från berlinerblått om det upphettas över 140 °C.^{[källa behövs]}

Färgämnet har kommit att spela en roll i samband med sentida förintelseförnekelse. Det har hävdats att ämnet borde bildas i samband med utnyttjande av cyanföreningen Zyklon B i gaskamrar men att det ej har kunnat återfinnas där. Frågan togs upp i samband med förtalsrättegången mot David Irving varvid kemisten Richard Green i sin egenskap av expertvittne visade att dessa påståenden ger en ofullständig bild av hur berlinerblått bildas och ej håller som bevis för att vätecyanid ej skulle ha förekommit i gaskamrarna.^{[källa behövs]}

En amerikansk musikgrupp med kopplingar till vit makt-rörelsen har tagit sitt namn Prussian Blue från färgämnet.

Se även

• Kategori:Färgämnen och pigment

Externa länkar

• ”Prussian blue”. Pigments through the Ages. WebExhibits. http://www.webexhibits.org/pigments/indiv/overview/prussblue.html.