Berlins historia

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Berlins stora vapen 1839
Berlins flagga 1861-1911
Berlins flagga från 1911

Berlin blev det återförenade Tysklands huvudstad 1990,[1] sedan Östtyskland hade upplösts och de östra förbundsländerna anslutit sig till Förbundsrepubliken Tyskland. Under sin historia har staden haft ett skiftande och dramatiskt öde.

Från de tidiga bosättningarna i området på 600-talet efter Kristus har staden växt till en betydande storstad. Från handelsstad på 1200-talet blev den huvud- och residensstad på 1400-talet, då under ätten Hohenzollern som skulle komma att regera staden under 500 år, först som markgrevar av Brandenburg, sedan som kungar av Preussen och slutligen som tyska kejsare. En blomstringstid för staden inleddes i början av 1700-talet under Fredrik I:s styre. Andra viktiga årtal i stadens historia är 1806, då Napoleon I intog staden, 1871, när kejsardömet Tyskland utropades och Berlin blev kejserlig huvudstad, 1918, när monarkin föll och Tyskland blev republik, 1933, när Hitler tar makten, 1945, när det Tredje riket kapitulerade och stora delar av Berlin förstörts i striderna, 1948, när en sovjetisk blockad inleddes, men luftbron räddade Västberlins försörjning, samt 1989–90, när Berlinmuren föll och Berlin blev det återförenade Tysklands huvudstad.

Idag är Berlin Tysklands största stad med en befolkning som överskrider 3,5 miljoner.[2] Inräknat hela storstadsregionen med Brandenburgförorterna är befolkningen omkring 4,35 miljoner.[3].

Germaner, slaver och grundandet av Mark Brandenburg[redigera | redigera wikitext]

Slaviska områden vid år 1150

Under 300- och 400-talen efter Kristus skedde en avfolkning i området för dagens Berlin, då de germaner som bott runt Havel och Spree gav sig av mot Schwaben och övre Rhendalen. De gamla bosättningarna övertogs så småningom av slaver, som på 500-talet befolkat närliggande Lausitz och under 600-talet slog sig ned i Berlinområdet, det vill säga Havel-Spree-området. Hevellerna bebodde mellersta Havelområdet, med huvudort vid borgen Brandenburg, nuvarande Brandenburg an der Havel, och bland andra en ort vid nuvarande Spandau, där Spree möter Havel.[4] Sprevanerna slog sig ned en bit österut, uppströms Spree, med huvudort vid dagens Köpenick.[4] Spandau och Köpenick förbands av en handelsväg längs med Spree, och här, vid ett vadställe över floden, kom ursprunget till dagens Berlin att anläggas.

Den slaviska tiden gick mot sitt slut i och med att Albrekt Björnen, av huset Askanien, 1157 erövrat borgen Brandenburg från den konkurrerande slaviske härskaren Jaxa av Köpenick, sedan den siste hevelliske kungen, Pribislav av Hevellerna, dött 1150 utan arvingar. Markgrevskapet Brandenburg grundades samma år och döptes efter sin första huvudstad, Brandenburg an der Havel. Under 1100-talet och 1200-talet flyttades gränsen för Mark Brandenburg gradvis österut under den så kallade Ostsiedlung-perioden, då många städer, biskopsstift och kloster i området grundades av bosättare från Tyskland. Under de första markgrevarnas tid spelade Cisterciensorden, framförallt Lehninklostret, en stor roll i nybyggandet, även i det kommande Berlin. Sprevanernas furstendöme varade dock några årtionden längre än hevellernas, men hamnade i slutet av 1100-talet pommerskt inflytande innan det gick under i strider mot kurfursten av Meissen i samband med de många strider som då pågick om makten i området.[4] Men efter 1245 var även det området en del av Mark Brandenburg.[4]

Berlin skapas[redigera | redigera wikitext]

Berlin och Cölln omkring 1270
Berlin omkring 1688

På den sumpiga Urstromstals torra områden mellan platåerna Teltow och Barnim bosattes ett vadställe över floden Spree. På den högra stranden uppstod Alt-Berlin och på en ö i Spree uppstod Cölln. Här hade länge gått en handelsväg under den slaviska tiden, mellan Köpenick och Spandau, men om Cölln och Berlin grundades av slaver, eller först under den tyska expansionen, vet man inte säkert. År 1378 rasade en storbrand i Cölln, och 1380 drabbades Berlin av en liknande storbrand där bland annat rådhuset och nästan alla kyrkor brann ner. Detta medförde att det idag finns väldigt få dokument kvar som rör dessa städers äldsta historia och tillblivelse.[5]

Arkeologiska utgrävningar har visat att bebyggelse funnits på platsen för både Berlin och Cölln redan på 1100-talet.[6] Skrifterna med de idag äldsta kända omnämnandena av Cölln är dock från 28 oktober 1237 och för Berlin från 26 januari 1244; dessa finns bevarade på Dommuseum i Brandenburg an der Havel. Berlin omnämns som stad från 1251, Cölln från 1261.[7] Det finns något äldre skriftliga omnämnanden av Spandau, 1197, och Köpenick 1209.

År 1307 bildade de två städerna Cölln och Berlin en union, dubbelstaden Berlin-Cölln. Den inre administrationen var fortfarande åtskild, men man hade ett gemensamt rådhus och utåt företräddes dubbelstaden som en enhet.[8] Därmed kunde man bättre hävda sig ekonomiskt gentemot städerna Spandau och Köpenick, och inte minst gentemot markgreven.

Under Mark Brandenburgs första tid kom markgrevarna ur husen Askanien (1157–1320), Wittelsbach (1323–1373) och Luxemburg (1373–1415).

År 1356 blev Brandenburg kurfurstendöme genom kejsaren Karl IV:s Gyllene bulla.

År 1360 blev Berlin-Cölln medlem i Hansan som företrädare för Mittelmarks städer.[8] Staden fick dock begränsat inflytande och dess medverkan kom senare att blockeras av kurfursten. Medlemskapet varade ändå till 1518.

Kurfurstens huvudstad[redigera | redigera wikitext]

År 1415 blev Fredrik I kurfurste av Mark Brandenburg. Han var den förste på denna post ur huset Hohenzollern, som kom att regera i Berlin under fem sekel; först som markgrevar av Brandenburg, sedan som kungar i och av Preussen och slutligen som tyska kejsare.

Dubbelstaden Berlin-Cölln fördjupade 1432 sitt samarbete och slog ihop även den interna förvaltningen.[7][9] Detta ogillades starkt av den nye kurfursten sedan 1440, Fredrik II, även kallad "Eisenzahn" ("Järntand"). Denne bröt 1442 upp Berlin-Cölln i två städer igen. Till dessas förtret såg han nu dessutom till att förlägga bygget av ett slott på Cöllns ägor, det blivande stadsslottet. Slottets grundsten lades 1443 och skulle i sin första version bli mer något av en borg eller fästning. De växande protesterna mot Fredrik II omtalas som "Berliner Unwillen", "den berlinska oviljan", och kulminerade i början av 1448 med att Berlin-Cöllns stadsbor satte slottsbygget under vatten.[10][11] Protesten var inte framgångsrik och befolkningens politiska och ekonomiska friheter inskränktes ytterligare av kurfursten.

År 1451 stod så stadsslottet färdigt och kom att brukas alltmer av kurfursten. Från det att Albrekt Akilles övertog kurfurstetiteln 1470 var dubbelstaden Berlin-Cölln ständig huvud- och residensstad,[7] i praktiken åtminstone sedan förordningen Dispositio Achillea trätt i kraft.[12] När sedan Johan Cicero övertog styret så bekräftade han denna linje och förklarade dessutom Berlin-Cöllns stadsslott som ständigt residens för de hohenzollernska kurfurstarna.[13] Denna utveckling var dock inte helt uppskattad av folket i huvudstaden. Under huset Hohenzollern var staden tvungen att ge upp statusen som fri hansastad. De ekonomiska aktiviteterna byttes från handel till produktion av lyxvaror för hovadeln.

Befolkningstalen steg nu emellertid snabbt och skulle omkring år 1600 nå 12 000 invånare. Detta ledde också till problem med ökad fattigdom, och därmed till att minoriteter lätt blev offer för syndabockstänkande. Judar var en särskilt utsatt grupp; under 1300-talet hade de fått skulden för digerdöden. År 1510 blev 100 judar i Berlin-Cölln beskyllda för att han stulit och vanvördat hostia, varpå 38 brändes på bål, 2 blev halshuggna efter att ha konverterat till kristendomen, och alla andra judar blev utvisade. När deras oskuld bevisats 30 år senare fick de mot en betalning åter bosätta sig i Berlin, bara för att 1573 åter bli bannlysta från staden.

År 1539 inledde Joachim II, kurfurste av Brandenburg och hertig av Preussen, reformationen i Brandenburg och beslagtog kyrkans besittningar inom ramen för sekulariseringen. Pengarna han tillskansade sig använde han för sina storprojekt som byggandet av Kurfürstendamm mellan jaktslottet i Grunewald och Berlins slott. Under 1600-talets första hälft förde det Trettioåriga kriget med sig hemska följder för Berlin: en tredjedel av husen förstördes och befolkningen halverades.

Fredrik Vilhelm av Brandenburg, känd som den store kurfursten (der Große Kurfürst), tog 1640 över regeringsuppgifterna från sin far. Han inledde en politik av immigration och religiös tolerans. Under de följande åren byggdes staden ut med förstäderna Friedrichswerder, Dorotheenstadt och Friedrichstadt. År 1671 blev Berlin nytt hem för 50 judiska familjer från Österrike. De franska hugenotterna bjöds till Brandenburg av Fredrik Vilhelm av Brandenburg genom Potsdamediktet 1685. Över 15 000 fransmän kom varav 6 000 slog sig ner i Berlin. Omkring 1700 var 20 procent av Berlins invånare fransmän och deras kulturella inflytande var stort. Detta har präglat staden starkt och det finns till exempel fortfarande flera ord från franskan i den berlinska dialekten. Många invandrare kom från Böhmen, Polen och Salzburg. Som reaktion på erfarenheterna under trettioåriga kriget och inte minst svenska styrkors härjningar i området, påbörjade Fredrik Vilhelm en militär upprustning med en stående armé, vilket lade grunden till den framtida militära stormakten.[14]

Det preussiska kungariket[redigera | redigera wikitext]

Fredrik III krönte sig själv till Fredrik I av Preussen och gjorde Berlin till Preussens huvudstad.
Revolutionärer jublar efter barrikadslagsmålen på Breite Straße 18 mars 1848.

År 1701 lät Friedrich III kröna sig till Fredrik I, Kung i Preussen (inte av Preussen, då han inte kontrollerade hela Preussen). Fredrik I var i första hand mån om statens representativa del. Han lät bygga Charlottenburgs slott i västra Berlin och Berlins slott blev fram till 1707 utbyggt till ett praktresidens. Friedrich I lät 18 januari 1709 förena de ditintills självständiga städerna Berlin, Cölln, Friedrichswerder, Dorotheenstadt och Friedrichstadt till Königliche Haupt- und Residenzstadt Berlin från och med 1 januari 1710. Snart skapades nya förstäder utanför stadsportarna. Friedrich Wilhelm I, Kung i Preussen som var vid makten från 1713 var en sparsam man som byggde upp Preussen till en betydande militär makt.

År 1709 hade Berlin 55 000 invånare varav 5 000 var i armén, 1755 var det 100 000 invånare varav 26 000 soldater. Friedrich Wilhelm lät även bygga Berliner Zollmauer (Berliner Zoll- und Akzisemauer) runt staden, en tullmur med 14 portar, som också hade till uppgift att hindra deserterande soldater att fly staden.[14] 1740 kom Fredrik II av Preussen till makten, känd under namnet Fredrik den store (Friedrich der Große). Friedrich II kallades även Philosoph auf dem Thron då han bland annat förde korrespondens med Voltaire. Under hans tid blev Berlin ett centrum för upplysningen. Den tidens mest kände filosofen i Berlin var Moses Mendelssohn. Under efterföljaren Fredrik Vilhelm II av Preussen följde stagnation. Friedrich Wilhelm II var en motståndare till upplysningen, praktiserade censur och satte in repressalier. Under hans tid uppfördes stadsmuren på nytt i sten. I slutet av 1700-talet gav han uppdraget att bygga ett nytt Brandenburger Tor - idag stadens kända varumärke. Det är den enda av tullmurens portar som står kvar idag.

År 1806 intog Napoleon Bonaparte Berlin. Allmänna demokratiska reformer infördes och Berlin fick en egen förvaltning. 1809 ägde de första valen till Berlins stadsparlament rum, dock bara med rösträtt för manliga godsägare ur borgerskapet. Den förste överborgmästaren i Berlin tillträdde efter valet.

År 1810 grundades Berlins universitet, dagens Humboldt-Universität zu Berlin med Johann Gottlieb Fichte som dess första rektor. 1810–11 kom också Berlins första dagstidning ut, Berliner Abendblätter ("Berlinska aftonblad"), som gavs ut av Heinrich von Kleist. Från 1812 fick judarna yrkesfrihet. Fransmännens nederlag 1814 betydde också slutet för reformerna.

Industriella revolutionen i Berlin[redigera | redigera wikitext]

Under 1800-talets andra hälft började den industriella revolutionen och invånarantalet steg raskt från 200 000 till 400 000, vilket gjorde Berlin till Europas fjärde största stad. Preussens första järnväg startade mellan Berlin och Potsdam 1838 (Berlin-Potsdamer Eisenbahn). Potsdamer Bahnhof markerade början till järnvägsstaden Berlin som snabbt växte fram. Liksom i andra europeiska städer var 1848 revolutionens år. Fredrik Vilhelm IV av Preussen kunde slog ner revolutionen som i Berlin kallades Barrikadenaufstand. Följden blev att Berlins självförvaltning återigen inskränktes så tillvida att den inkomstgräns som berättigade till deltagande i valen höjdes. Detta förde med sig att bara fem procent av befolkningen var valberättigade, ett system som fanns kvar fram till 1918.

År 1861 blev Wilhelm I kung och i början av hans regeringstid fanns hopp om en liberalisering. Wilhelm I utnämnde liberala ministrar och lät bygga Rotes Rathaus. År 1861utvidgades Berlin genom inkorporeringar av Wedding och Moabit och förstäderna i Tempelhof och Schöneberg. Stadens fortsatta stora befolkningstillväxt ledde till stora problem. 1862 trädde Hobrechtplanen i kraft som skulle samordna bebyggandet av Berlin och dess omland. James Hobrechts arbete lade grunden för det moderna Berlin som växte fram under 1800-talets senare hälft och början av 1900-talet. Byggandet av vattenförsörjning och kanalisation under ledning av James Hobrecht och Rudolf Virchow skapade förutsättningar för det moderna Berlin och förbättrades invånarnas hälsa avsevärt.

Kejsardömet Tyskland[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Kejsardömet Tyskland
Spittelmarkt i Berlin 1912.

Under Preussens ledning kom det efter det Tysk-franska kriget till den lilltyska lösningen: 1871 grundades Deutsches Reich - Kejsardömet Tyskland, Wilhelm I blev kejsare, Otto von Bismarck rikskansler och Berlin rikets huvudstad. Berlin hade under tiden blivit en industristad med 800 000 invånare. Infrastrukturen hängde inte med i stadens tillväxt. År 1873 påbörjades slutligen med byggandet av en kanal som stod klar 1893. Efter Grundartidens (Gründerzeit) ekonomiska boom följde en ekonomisk kris under 1870-talets andra hälft. Stadens utveckling var liksom tidigare ett omstritt ämne.

År 1884 påbörjades byggandet av riksdagshuset, Reichstag, som stod klart tio år senare 5 december 1894 och som idag är säte för den tyska förbundsdagen. År 1896 påbörjades konstruktionen av Berlins tunnelbana på grund av den kraftigt tilltagande trafiken och byggandet av järnvägens förortsbanor. 1902 började tunnelbanetrafiken som i olika omgångar byggdes ut kommande decennier. Billiga arbetarbostäder, så kallade Mietskaserne uppfördes i områden runt om stadens centrum (Kreuzberg, Prenzlauer Berg, Friedrichshain och Wedding) i vad man kallade Wilhelminischer Ring.

Berlin hade kring sekelskiftet 1 900 storföretag inom verkstadsindustrin som Siemensverken (med Osram), AEG och Borsig som präglade staden och stadsdelar på olika sätt. Inom läkemedelsindustrin fanns Schering. I sydvästra Berlin byggdes stora och vida villakolonier för det välbeställda borgarskapet och nya villakvarter följde i västra Berlin i slutet av 1800-talet. 1909 öppnades Tysklands första motorflygplats i Johannisthal.

Berlin växte i rasande fart och för att koordinera de olika delarna och infrastrukturen skapades 1911 stadsförbundet Zweckverband Groß-Berlin som var en föregångare till det Stor-Berlin som skapades 1920. Organisationen låg bland annat bakom Dauerwaldfördraget. Första världskriget ledde till hungersnöd i Berlin. Vintern 1916–17 var 150 000 människor hänvisade till hungershjälp och strejker bröt ut.

Weimarrepubliken[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Weimarrepubliken

När kriget tog slut 1918 abdikerade Vilhelm II av Tyskland. Socialisten Philipp Scheidemann och kommunisten Karl Liebknecht ropade båda ut republiken efter Tyska novemberrevolutionen. Under de kommande månaderna ägde många gatuslagsmål rum i Berlin mellan de olika fraktionerna. I slutet av december grundades Tysklands kommunistiska parti (KPD) i Berlin. I januari 1919 försökte partiet att ta makten genom Spartakistupproret. Revolten misslyckades och 15 januari dödade högerinriktade trupper, frikårer, de kommunistiska ledarna Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht. I mars 1920 försökte Wolfgang Kapp, grundare av högerpartiet Deutsche Vaterlandspartei, att största regeringen genom Kappkuppen. Garnisontrupperna i Berlin anslöt sig till Kapp och regeringsbyggnaderna ockuperades (Weimarrepublikens regering hade redan lämnat Berlin). Kuppen förhindrades genom en generalstrejk.

Stor-Berlin[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Stor-Berlin
Staden Berlin före och efter 1920.
Det rosa området visar egentligen dagens Berlin, men skiljer sig inte mycket från Stor-Berlin 1920

Den 1 oktober 1920 bildades Stor-Berlin (Groß-Berlin). Det gamla Berlin slogs samman med sju andra städer (Charlottenburg, Köpenick, Lichtenberg, Neukölln, Schöneberg, Spandau och Wilmersdorf), 59 byar och 27 godsområden till ett område. Stor-Berlin hade då 3 804 048 invånare. 1924 öppnades flygplatsen Tempelhof och samma år ägde den första Internationale Funkausstellung Berlin rum på mässområdet. Berlin var Tysklands näst största insjöhamn. De från 1924 elektrifierade stads-, ring och förortsbanorna slogs 1930 samman under namnet S-Bahn - Berlins pendeltåg. Denna infrastruktur krävdes för över fyra miljoner berlinare. 1926 invigdes Funkturm i samband med upptakten av det tredje Internationale Funkausstellung Berlin.

Politiska och ekonomiska kriser[redigera | redigera wikitext]

1922 mördades utrikesministern Walther Rathenau i Berlin. Staden var chockad och en halv miljon människor kom till begravningen. Den ekonomiska situationen var svår. Tyskland hade genom Versaillesfreden stora krigsskadestånd att betala. Ruhr-ockupationen förvärrade situationen och bidrog starkt till 1923 års hyperinflation. Löntagare, pensionärer och människor som sparat på banken drabbades särskilt hårt.

Berlins gyllene 20-tal[redigera | redigera wikitext]

Die Straße, 1913
Ernst Ludwig Kirchner

Från 1924 förbättrades situationen genom Dawesplanens överenskommelse med segrarmakterna. Berlins storhetstid, de så kallade Goldenen Zwanziger, tog sin början. Berlin blev vid denna tid kontinentens största industristad samtidigt som den utvecklades till europeisk metropol. Berlin utmärkte sig för sitt nöjesliv med kabaréer och nattlivet längs med Kurfürstendamm. Det var också en plats för progressiva strömningar inom konsten och det övriga samhällslivet.

Berlin blev Europas kulturella centrum med personer som arkitekten Walter Gropius, fysikern Albert Einstein, målaren George Grosz, författare som Arnold Zweig, Bertolt Brecht och Kurt Tucholsky och skådespelare och regissörer som Marlene Dietrich, Friedrich Wilhelm Murnau och Fritz Lang. Även Greta Garbo verkade i Berlin i början av sin filmkarriär. Ufas filmstad i Babelsberg utvecklades till ett europeiskt Hollywood med storfilmer som Metropolis och M - eine Stadt sucht den Mörder. Filmer som Dr. Mabuse (1922), Die Nibelungen (1924) och Faust (1926) gjorde Ufa till direkt konkurrent till Hollywood. Nattlivet har fått sitt mest kända eftermäle i filmen Cabaret som också visar nazismens intåg i det tyska samhällslivet.

Berlins uppgång slutade 1929 med den stora depressionen, som i början av 1930-talet nog drabbade Tyskland hårdare än något annat land i Europa. Landet drabbades inte bara av ekonomiskt utan även politiskt sammanbrott. Motsättningarna blev allt extremare och våldsammare, vilket också fick många att tappa tilltron till den fortfarande unga demokratin. I november 1929 vann Adolf Hitler och Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP) de första platserna i stadens parlament. 20 juli 1932 blev den preussiska regeringen under Otto Braun avsatt; vid detta Preußenschlag sattes en rikskommissarie in och Tysklands största fristat styrdes nu av riksregeringen. Republikens sammanbrott närmade sig under inflytandet av extrema krafter från höger och vänster. 30 januari 1933 utnämndes Hitler till rikskansler.

1930-1933 utförde Verein für Raumschiffahrt de första försöken med Flüssigkeitsraketen, raketer med flytande bränsle, på raketflygplatsen Raketenflugplatz Berlin i Tegel. I gruppen ingick Wernher von Braun.

Tredje riket[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Tredje riket
Adolf Hitler och von Papen i samband med 1 maj 1933 i Lustgarten i Berlin.

Berlin var aldrig centrum för den nationalsocialistiska rörelsen som hade sina rötter i Bayern. Berlin var som huvudstad i Weimarrepubliken, det som nazisterna bekämpade men blev sedan det Tredje rikets huvudstad. 27 februari 1933 brann riksdagshuset. Detta användes av NSDAP för att sätta grundrättigheterna i Weimarrepublikens författning ur kraft.

Omkring 1933 levde omkring 160 000 judar i Berlin: en tredjedel av alla tyska judar, fyra procent av stadens befolkning. En tredjedel var fattiga immigranter från Östeuropa som huvudsakligen levde i Scheunenviertel i närheten av Alexanderplatz. Judarna förföljdes från första början av nazistregimen. I mars tvingades alla judiska läkare att lämna sjukhuset Charité. Under den första veckan i april startade de nazistiska makthavarna den så kallade "Judenboykott" då man höll borta den övriga befolkningen från att handlar i judiska affärer.

9-10 november 1938 skedde Kristallnatten då synagogor sattes i brand, judiska affärer och våningar förstördes och många judar greps. Omkring 1939 levde fortfarande omkring 75 000 judar i Berlin. 18 oktober 1941 gick den första av totalt 63 transporter från Bahnhof Berlin-Grunewald med judar till Litzmannstadt (Łódź)- förintelsen började. 50 000 judar fördes till koncentrationsläger där de flesta mördades. 1 200 judar överlevde i Berlin där de höll sig gömda. Beslutet om förintelsen beslutades under Wannseekonferensen i Wannsee i Berlins västra utkant.

30 km nordväst om Berlin i närheten av Oranienburg fanns koncentrationslägret Sachsenhausen där huvudsakligen politiska motståndare och sovjetiska krigsfångar hölls tillfånga. Tiotusentals dog i lägret. Sachsenhausen hade underläger i närheten av industrier där fångarna tvingades arbeta. Flera av dessa läger befann sig i Berlin.

Sommarspelen 1936[redigera | redigera wikitext]

Den olympiska elden vid Berlins domkyrka i Lustgarten.

1936 anordnades de Olympiska sommarspelen 1936 i Berlin som nazisterna använde till propaganda. För att inte skada bilden av Tredje riket som en vanlig stat för omvärlden minskade man den annars uppenbara diskrimineringen och förföljelsen av den judiska befolkningen och andra folkgrupper. Till exempel tog man under en period bort skyltar med texten Für Juden verboten. I Berlin byggdes i samband med spelen Berlins Olympiastadion i Charlottenburg och väster om Berlin Olympiabyn.

1937 firade Berlins 700 år men nazistregimen deltog i mindre omfattning i firandet.

Welthauptstadt Germania[redigera | redigera wikitext]

Under denna period kommer också nazisternas planer att bygga om och ut Berlin till Welthauptstadt Germania. Arkitekten Albert Speers planer förutsåg gigantiska axlar genom centrala Berlin vid vilka monumentalbyggnader skulle stå. Projektet förverkligades inte men delar och spår av det finns kvar i dagens Berlin.

Staden skulle genomkorsas av två axlar, en nord-sydlig och en öst-västlig. De två axlarna skulle korsa varandra i mitten. Vid varje ände av axlarna skulle det ligga en flygplats. En motorväg skulle omge staden, som även skulle genomskäras av ringlinjer. Tillfartsvägar skulle stråla ut från centrum till motorvägen. Järnvägsnätet skulle byggas om och stadens många stationer skulle ersättas med två centralstationer, Südbahnhof och Nordbahnhof. Som en del av nord-syd-axeln skulle det byggas en stor paradgata, Große Straße, med Paris Champs-Élysées som förebild.

Andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

Potsdamer Platz den 9 juli 1945. Berlin var en av flera städer i Tyskland som skadades svårt under andra världskrigets bombningar.
Flygning över det förstörda Berlin, juli 1945

1939 började andra världskriget som Berlin till en början klarade sig undan i stor utsträckning. De första brittiska flygangreppen skedde redan 1940 men då första skadorna var relativt små då Berlin nästan låg utanför bombplanens räckvidd. I samband med USA:s inträde i kriget blev storleken på skadorna betydligt större. Medan britterna fortsatte sina bombningar under natten flög amerikanarna dagtid så att bombningar skedde under hela dygnet. Bara under 18 mars 1945 släpptes 1 250 amerikanska bomber över staden. 20 000 berlinarna dog och över 1,5 miljoner blev hemlösa som en följd av bombningarna. Delar av innerstaden blev totalförstörda. De yttre områdena hade mindre skador. I genomsnitt var en femtedel (50 % i innerstaden) av Berlins byggnader förstörda.

Infrastrukturen förstördes till stora delar: försörjningen var fram till krigsslutet katastrofal. Totalt föll 450 000 ton bomber över Berlin. Hitler tog livet av sig i führerbunkern under Rikskansliet 30 april 1945. 2 maj kapitulerade staden till den röda armén som marscherade in i staden efter de sista gatustriderna. Den tyska kapitulationen på östfronten skrevs under i Karlshorst i sydöstra Berlin (idag finns här Deutsch-Russisches Museum Berlin-Karlshorst). Vid krigsslutet låg Berlin i aska: 28,5 kvadratkilometer låg i ruiner, 600 000 våningar var totalförstörda, 100 000 skadade, vartannat varuhus en ruin. En miljon av Berlins invånare var sedan krigsstarten 1939 stupade, tillfångatagna eller hade flytt.

Den delade staden[redigera | redigera wikitext]

Efter 1945 ledde den politiska utvecklingen till Berlins delning i Västberlin och Östberlin, en delning som varade fram till Berlinmurens fall 1989 och Tysklands återförening 1990.

Sektorsstaden Berlin[redigera | redigera wikitext]

Sektorerna i Berlin.
5 juni 1945: De allierade segrarmakternas överbefälhavare möts i Berlin (fr.v.): Bernard L. Montgomery, Dwight D. Eisenhower, Jean de Lattre de Tassigny och Georgij Zjukov.

På Jaltakonferensen 2-11 februari 1945 beslutade de allierade att dela in Tyskland i fyra ockupationssektorer och Berlin i fyra sektorer. Varje del skulle kontrolleras av den av de allierade: Storbritannien, Frankrike, USA och Sovjetunionen. Därmed drog sig de sovjetiska styrkorna tillbaka från de västliga sektorerna som de ockuperat sedan Berlins befrielse. Tanken var att staden skulle styras gemensamt av de fyra segrarmakterna genom den Allierade kommendanturen, men snart skärptes de politiska konflikterna mellan västmakterna och Sovjetunionen. Sovjetunionen fann framförallt grundandet av Bizonen och Trizonen och det påföljande grundandet av Förbundsrepubliken Tyskland, den ensidiga valutareformen i väst med följden att värdelösa riksmarkssedlar översvämmande den sovjetiska zonen som brott mot fyrmaktsavtalet. De var dock en logisk följd av östzonens nej till att delta i Marshallplanen. Ett deltagande hade inneburit ett lösgörande från Sovjetunionen och hade varit oacceptabelt för Sovjet. Östdelen fick fortsatta att betala krigsskadestånd till Sovjetunionen medan den västtyska och västberlinska ekonomin stärktes och liberaliserades genom Marshallplanen.

20 oktober 1946 hölls det första valet till Storberlins församling i alla fyra ockupationssektorer (Stadtverordnetenversammlung von Groß-Berlin). När Förbundsrepubliken grundades 23 maj 1949 av de tre västliga ockupationszonerna listades även Stor-Berlin som delstat i artikel 23 i Grundgesetz. Det förhöll sig på ett liknande sätt i Östtyskland som grundades 7 oktober 1949. Den dåtida författningen i Östtyskland beskriver Tyskland som "en odelbar republik" där det bara finns ett tyskt medborgarskap och vars huvudstad är Berlin. Utan tvekan var det hela Stor-Berlin som åsyftades som ur det östtyska perspektivet låg på den sovjetiska ockupationszonens område och vars västliga sektorer bara förvaltades av västmakterna. Därmed gjorde både nygrundade stater anspråk på hela Stor-Berlin utan att någon av dem innan den 3 oktober 1990 någonsin hade kontroll över mer än varsin del av Berlin.

Delningen[redigera | redigera wikitext]

Den 5 december 1948 skulle ett nytt gemensamt val till stadsförsamlingen äga rum men det kunde bara genomföras i Västberlin då Sovjetunionen förbjöd det i sin sektor. SED-fraktionen hade några dagar innan genomfört en "stadsförsamling" där man förklarade den rättsligt valda magistraten för avsatt och "valde" Friedrich Ebert (son till den tidigare rikspresidenten) till överborgmästare (Oberbürgermeister). I Västberlin blev Rathaus Schöneberg plats för stadsförsamlingen, ett provisorium som varade i 40 år. Stadsförsamlingen i Östberlin fortsatte att mötas i Rotes Rathaus.

I Västberlin valdes Ernst Reuter till regerande borgmästare. 9 september 1948 håller Reuter sitt berömda tal inför 300 000 berlinare vid Riksdagshuset.[15] 1950 trädde Berlins författning bara i kraft i Västberlin. Enligt artikel 2, avsats 1 i författningen var Berlin även innan 1990 en delstat i Förbundsrepubliken (Västtyskland). Denna artikel kunde dock aldrig spela sin egentliga roll då den underställdes de allierades kontroll av Berlin. Den 3 december 1950 följde de första valen till Abgeordnetenhaus von Berlin.

Återuppbyggnad och nya byggnader[redigera | redigera wikitext]

Berlin Schild Aufbau.JPG

Efter andra världskriget startade stora återuppbyggnadsprojekt i såväl Väst- som Östberlin. I Västberlin startar att omfattande bostadsbyggande som än idag kan ses genom de skyltar som förkunnat vilket år som ett hus byggts som en del i Aufbauprogramm. 1957 arrangeras även Interbau där Hansaviertel återuppbyggs. Under 1960-talet följer moderna byggnader som Europa-Center i Västberlin och under 1970-talet större satsningar som kongresscentret ICC Berlin. I Västberlin blir Kurfürstendamm nytt cityområde. Under 1960-talet följer nya stora områden i Berlins utkanter: Gropiusstadt (1962), Märkisches Viertel (1963) och Falkenhagener Feld (1963).

I Östberlin byggs bland annat Karl-Marx-Allee som en del i återuppbyggnadsprogrammet Nationales Aufbauprogramm Berlin. I Östberlin skapas ett nytt stadscentrum runt Alexanderplatz med bland annat Fernsehturm som sedan dess är en del av stadens siluett. Under 1970-talet följer byggandet av Palast der Republik och nya bostadsområden i bland annat Marzahn och Hellersdorf.

Berlinblockaden och luftbron[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Berlinblockaden
Berlinbor ser när ett C-54-plan landar på Tempelhof 1948.

I juni 1948 blockerade sovjetiska trupper samtliga gatu- och spårförbindelser genom den sovjetiska zonen i riktning mot Västberlin i hopp om att åter få full ekonomisk kontroll över hela staden. USA:s regering svarade med att uppföra Luftbron där man flög in livsmedel, bränsle och annan försörjning till staden genom de tre luftkorridorer som fanns sedan tidigare avtal. Luftbron var i gång till september 1949 även om blockaden hävdes 12 maj 1949. Flygplatsen Tempelhof byggdes ut som en del i projektet av den amerikanska armén. Fransmännen byggde på tre månader en ny landningsbana i Tegel och även britternas flygplats i Gatow användes. Planen kallades Rosinenbomber av berlinarna då piloterna kastade ut godis till barnen när de landade. Paket med godis kastades även ut över Östberlin. Sovjetunionen misslyckades med sitt mål att få kontroll över hela Berlin och Västberlins befolkning kände sig efter blockaden mer än någonsin samman med Västtyskland politiskt och ekonomiskt. Efter den ekonomiska delningen kunde man inte hindra den politiska.

Upproret 17 juni 1953 i Östberlin[redigera | redigera wikitext]

17 juni 1953 påbörjades en demonstration av från början 60 byggarbetare som senare blev känt som ett folkuppror. I början var det bara en protest mot ett beslut av DDR-regeringen att höja arbetstiden. Demonstration tog sin början vid Stalinallee (idag Karl-Marx-Allee) som var under uppbyggnad. När framförallt RIAS rapporterade från demonstrationen började många östberlinare att solidarisera sig med protesttåget. De östberlinare som tog sig till Potsdamer Platz fick även stöd från västberlinare. I Östtyskland spred sig demonstrationer till vissa andra delar av landet. Då upproret hotade att hamna utom myndigheternas kontroll kom sovjetiska trupper för att assistera DDR-regeringen. Gatuslagsmål följde där man sköt skarpt mot knappt beväpnade arbetare och minst 153 personer dödades under nerslåendet av upproret. DDR-regeringen använde deltagandet av västberlinska arbetare, RIAS rapportering, angrepp på folkpoliser och nerbrännandet av ett varuhus (Colombushaus) för att beteckna upproret som kontrarevolutionärt och styrt från Västberlin.

Uppförandet av Berlinmuren[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Berlinkrisen 1961 och Berlinmuren
Berlin 1961: Sovjetiskt pansar mot amerikanskt pansar vid Checkpoint Charlie.
Berlinmuren börjar byggas 1961.
Vid sitt Berlin-besök 1963 besökte Kennedy Berlinmuren.

13 augusti 1961 började den östtyska regeringen med byggandet av Berlinmuren som slutgiltigt fastslog Berlins delning. Planen för byggandet av muren var en hemlighet hos den DDR-regeringen. Muren skulle förhindra den östtyska befolkningen immigration till väst då DDR ekonomiskt och befolkningsmässigt blödde, det så kallade Abstimmung mit den Füßen (folkomröstning med fötterna). Då de första stenblocken lades tidigt på morgontimmarna på Potsdamer Platz stod amerikanska soldater beredda med skarp ammunition men såg bara på när byggandet fortskred. Visserligen blev västmakterna informerade om "drastiska åtgärder" rörande en avstängning mot Berlin, men ska ha blivit överraskade av den konkreta tidpunkten och avspärrningarnas utbredning. Då deras tillgång till Västberlin inte inskränktes grep de inte in militärt.

Den 26 juni 1963 besökte den amerikanske presidenten John F. Kennedy Berlin. Framför Rathaus Schöneberg höll han ett tal över muren där han sade "Ich bin ein Berliner".[15] Talet kom att få stor betydelse för berlinarna i ön mitt i DDR men handlade delvis om symbolik då det fanns en amerikansk acceptens för byggandet av Berlinmuren. För västmakterna och DDR betydde murbyggandet en politisk och militär stabilisering, Västberlins status quo blev i ordets rätta bemärkelse cementerad - Sovjetunionen gav upp sitt ultimatum från 1958 rörande krav på ett avmilitariserat "fritt" Västberlin. Värd för Kennedys besök var Västberlins regerande borgmästare Willy Brandt. Brandt skulle som förbundskansler genom sin Ostpolitik underlätta för Berlin genom de närmanden som skedde mot Sovjetunionen och Östblocket.

Avtal om Berlin[redigera | redigera wikitext]

1971 säkrade Fyrmaktsavtalet och Transitavtalet nårbarheten till Västberlin och gjorde slut på det ekonomiska hot som en stängning av tillfarterna skulle betyda. Vidare bekräftade de fyra segrarmakterna det gemensamma ansvaret för hela Berlin och fastställde att Västberlin inte var en del av Förbundsrepubliken och inte regerandes därifrån. Sovjetunionen förhöll sig till fyrmaktsstatusen enbart till Västberlin medan västmakterna i en not till FN 1975 förhöll sig till avtalet sett till hela Berlin.

68:orna i Västberlin[redigera | redigera wikitext]

Från 1968 blev Västberlin centrum för studentrevolterna (jämför 68-vänstern) som utgick från Freie Universität Berlin och som hade sitt centrum i stadsdelen Charlottenburg. En annan brännpunkt var Axel Springer AG:s huvudkontor på Kochstrasse i Kreuzberg. Det rörde sig om en samhällelig konflikt som delade befolkningen. Studenter och polisen stod ofta våldsamt mot varandra. En händelse som rörde upp och aktiverade studentrörelsen skedde 2 juni 1967 då den pacifistiske studenten Benno Ohnesorg blev skjuten av polisen vid en demonstration mot shahen av Irans besök i närheten av Deutsche Oper Berlin. 11 augusti 1968 sköts studentledaren Rudi Dutschke på Kurfürstendamm.[15]

Terroranttentat i Västberlin[redigera | redigera wikitext]

Från början av 1970-talet utvecklades sig en terroristscen i Berlin. Förutom personer ur Röda armé-fraktionen fanns i Berlin även 2 juni-rörelsen som tagit sitt namn efter Benno Ohnesorgs dödsdatum. 10 november 1974 blev kammarrättspresidenten Günter von Drenkmann mördad och 1975 kidnappades CDU:s ordförande i Berlin Peter Lorenz.

Husockupationer[redigera | redigera wikitext]

I slutet av 1970-talet utvecklades en förhållandevis stor och aktiva husockupationsrörelse i östra Kreuzberg i det gamla postområdet SO 36. Detta skedde som en följd av bristen på våningar. I juli 1981 nådde antalet ockuperade hus sin topp med 165 stycken. 78 av dess blev genom avtal fram till november 1984 legaliserade och de resterande revs. Redan i december 1980 skedde svåra sammandrabbningar mellan husockupanter och polisen ("Schlacht am Fraenkelufer"). En ny husockupationsrörelse utvecklades först i samband med återföreningen 1989 i de östberlinska stadsdelarna Friedrichshain och Prenzlauer Berg, som en följd av den östberlinska folkpolisens passiva hållning. Detta ändrade sig i juli 1990 då Östberlins magistrat kom under inflytande av Västberlins senat. Svåra gatuslag följde i samband med avhysningar av husockupanter på Mainzer Strasse. Flera av de ockuperade husen blev även nu legaliserade. De sista ockuperade husen som tolererats genom sina lägen vid gränslinjen sanerades 1996-1998.

750-årsfirande[redigera | redigera wikitext]

Reagan ger sitt berömda tal vid Berlinmuren där han ger uppmaningen "Tear down this wall!" till Gorbatjov (1987) (se även: Riv denna mur)

Inför det omfattande 750-årsfirandet skedde 1982-1986 i båda delar av staden ett flertal försköningar. Till exempel gjordes Breitscheidplatz i Västberlin om och i Östberlin byggdes Nikolaiviertel som "ny" gamla stad. I öst och väst blev alla pendeltågs- och tunnelbanestationer i innerstaden sanerade. 1984-1987 arrangerades även den stora arkitektur- och stadsplaneringsutställningen Internationale Bauausstellung 1984 i Västberlin där flera nya byggnader växte fram i innerstadsdelarna, men samtidigt togs det historiska Berlin till vara mer än vad som gjorts under de tidigare efterkrigstida byggnationerna. I projektet deltog arkitekter som Peter Eisenman, Vittorio Gregotti, Herman Hertzberger, Hans Hollein, Arata Isozaki, Rob Krier och Aldo Rossi[16] 1988 var Västberlin även europeisk kulturhuvudstad.

I ett tal vid Brandenburger Tor, alldeles vid Berlinmuren den 12 juni 1987 uppmanade Ronald Reagan Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov att riva muren som en symbol för hans vilja att öka friheten i Östeuropa.

Det återförenade Berlin[redigera | redigera wikitext]

DDR:s ministerråds ordförande Hans Modrow, förbundskansler Helmut Kohl, Västberlins borgmästare Walter Momper. I bakgrunden mellan Kohl och Momper Östberlins Oberbürgermeister Erhard Krack under öppnandet av Brandenburger Tor 22 december 1989.

Vid festligheterna till DDR:s 40-årsdag i Östberlin i oktober 1989 höll hedersgästen Michail Gorbatjov ett tal där han antydde att han inte skulle tillåta DDR-regeringens restriktiva politik rörande flyktingar som flydde över gränsen till Ungern och Tjeckoslovakien. 9 november öppnade gränstrupperna på Bornholmer Strasse gränsen efter ett missförstånd i ett uttalande av Günter Schabowski på en presskonferens. Gränstrupperna antog att ett beslut om en gränsöppning tagits men så var inte fallet. DDR-ledningen hade efter Erich Honeckers avgång klappat ihop. Många berlinare dansade på muren vid Brandenburger Tor. Denna gång rullade inget sovjetiskt pansar genom Berlin. Muren stängdes inte igen och revs snabbt. Många berlinare hackade loss delar av muren som souvenirer med hammare och mejsel och kallades Mauerspechte (Murhackspettar).

Östberlins Oberbürgermeister Tino Schwierzina och Västberlins regerande borgmästare Walter Momper arbetade nära tillsammans med att ta sig an det stora antalet uppgifter som uppstod inför stadshalvornas återförening. De båda kallades tillsammans skämtsamt för "Schwierzomper" eller "Mompzina" i medierna. 1991 återförenades de två städernas styrelseorgan då Berlins magistrat gick upp i Berlins senat med Rotes Rathaus som säte för senaten.

Tysklands huvudstad[redigera | redigera wikitext]

Riksdagshuset - Reichstag - är sedan 1999 åter plats för det tyska parlamentet.

Den 3 oktober 1990 blev Tyskland och därmed också Berlin återförenat. Samtidigt blev Berlin officiellt Tysklands huvudstad.[1] Den 2 december följde de första valen till det återförenade Berlins parlament (Abgeordnetenhaus von Berlin). Först 1991 kom beslutet om den fysiska flytten av Tysklands parlament och regering till Berlin.[17] Den 31 juli 2000 upptog Förbundsrådet, Förbundsdagen och förbundspresidenten sina verksamheter i Berlin. Det har också inneburit stora ombyggnader i centrala staden när tyska ministerier och utländska beskickningar byggts eller flyttat in i existerande byggnader. Till exempel har Frankrike, USA och Storbritannien sina nya ambassader vid Brandenburger Tor. De nordiska länderna samlas sedan 1999 i det gemensamma ambassadkomplexet i Tiergarten.

1996 avslogs en sammanslagning av förbundsländerna Berlin och Brandenburg i en folkomröstning efter motstånd från väljare i Brandenburg.

Finansiella problem[redigera | redigera wikitext]

Sedan 1990-talet har förbundslandet Berlin haft mycket stora finansiella och fiskala problem. Den massarbetslöshet som blev följden av DDR:s kollaps och återföreningen, samt de stora kostnaderna för återuppbyggnaden av den gemensamma infrastrukturen, har belastat delstatens ekonomi svårt. Sedan 90-talet har därför stadsförvaltningens ekonomiska handlingsutrymme minskat. Berlin för en rättsprocess hos Tysklands författningsdomstol på grund av sitt "extrema budgetnödläge" för att kunna erhålla ett statligt stöd på 35 miljarder euro, i syfte att minska skulderna. Bankskandalen i Berlin, som kraftigt drabbade delstatens offentliga ekonomi, ledde till att ett misstroendevotum mot den regerande borgmästaren Eberhard Diepgen (CDU) gick igenom 2001. Efterträdare blev Klaus Wowereit (SPD).

Europas största byggarbetsplats[redigera | redigera wikitext]

Efter 1990 har stora insatser gjorts i återuppbyggnaden av centrala delar av Berlin som stått öde sedan kriget. Det mesta kända exemplet är Potsdamer Platz som under en period var Europas största byggarbetsplats. Man har också gjort stora investeringar i upprustningen av Berlins tunnelbana och Berlins pendeltåg som splittrats under tiden som delad stad. Samtidigt sker nya projekt för Berlins roll som Tysklands huvudstad. Reichstag genomgick en omfattande ombyggnad samtidigt som nya regeringsbyggnader (bland annat Bundeskanzleramt) byggdes vid Bundesufer. Därtill kommer investeringar av privata intressen. 2012 följer invigningen av Berlin Brandenburgs internationella flygplats som byggs tillsammans med granndelstaten Brandenburg.

Berlin är en stad som består av en rad olika byggnader och epoker som satt sina avtryck i staden. Dagens Berlin utvecklas trots de stora ekonomiska problemen i de offentliga finanserna, tack vare investeringar från federalt håll. Framförallt framhålls stadens förmåga att, som en av Europas viktigaste kultur- och turiststäder, ständigt attrahera unga människor och investeringar, i synnerhet inom media-, tjänste- och IT-sektorn. Efter en utflyttningsvåg från framförallt de östra stadsdelarna under 1990-talet växer staden idag åter kraftigt, med begynnande lägenhetsbrist i populära områden och stigande hyror från de tidigare relativt låga nivåerna. År 2011 var Berlins befolkning uppe i 3,3 miljoner, enligt den första stora folkräkningen sedan sammanslagningen, Zensus 2011.[18] Berlins regerande borgmästare Klaus Wowereit har kommenterat staden Berlins situation med det ofta upprepade citatet "Berlin är fattigt, men sexigt.".

2006 var Berlin finalort under VM i fotboll. Evenemanget innebar en stor exponering av staden som kunde visa upp sig som Tysklands nya huvudstad inför omvärlden. Ett av de större byggprojekt som genomfördes inför VM var den nya centralstationen, Berlin Hauptbahnhof.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] ”Vertrag zwischen der Bundesrepublik Deutschland und der Deutschen Demokratischen Republik über die Herstellung der Einheit Deutschlands - Auszug” (pdf). Berlin.de. http://www.berlin.de/imperia/md/content/rbm-skzl/hauptstadtvertraege/4.pdf?download.htm. Läst 31 maj 2013. 
  2. ^ Statistisches Jahrbuch 2012 Berlin. Amt für Statistik Berlin-Brandenburg. 2013. ISBN 978-3-88961-522-0 
  3. ^ Bundesamt für Bauwesen und Raumordnung, Deutschland; Großstadtregionen (på tyska)
  4. ^ [a b c d] Michas, Uwe (1999). ”Slawen und Germanen im Berliner Raum”. Berlinische Monatsschrift (Luisenstädtischer Bildungsverein e.V.) (1): sid. 4-10. 
  5. ^ Thadeusz, Frank (2012). ”Stadtgeschichte - Berlins vergessene Hälfte”. Der Spiegel (13). 
  6. ^ Die deutsche Hauptstadt altert um Jahrzehnte, Die Welt, 18 oktober 2012. Läst 22 maj 2013.
  7. ^ [a b c] Stadtgründung Und Frühe Stadtentwicklung, Luisenstädtischer Bildungsverein e.V. Läst 23 maj 2013.
  8. ^ [a b] Die mittelalterliche Handelsstadt, Berlin.de. Läst 22 maj 2013.
  9. ^ Stöver B. Geschichte Berlins. Verlag CH Beck, 2010. ISBN 978-3-406-60067-8
  10. ^ Berliner Unwillen, Verein für die Geschichte Berlins e. V., läst 30 maj 2013
  11. ^ Was den "Berliner Unwillen" erregte. I: Der Tagesspiegel, 26. Oktober 2012
  12. ^ Elsner, Ines (2012). Friedrich III./I. von Brandenburg-Preußen (1688–1713) und die Berliner Residenzlandschaft. BWV - Berliner Wissenschafts-Verlag GmbH. ISBN 978-3-8305-3142-5 
  13. ^ Die kurfürstliche Residenzstadt, Berlin.de. Läst 29 maj 2013
  14. ^ [a b] Schimanski, F., Berlin. En stads historia, Historiska Media, 2010. ISBN 978-91-87031-04-5
  15. ^ [a b c] http://www.berlin.de/berlin-im-ueberblick/geschichte/1945.de.html
  16. ^ http://de.wikipedia.org/wiki/Internationale_Bauausstellung_1984
  17. ^ Deutscher Bundestag, 12. Wahlperiode. ”Vollendung der Einheit Deutschlands” (pdf). Berlin.de. http://www.berlin.de/imperia/md/content/rbm-skzl/hauptstadtvertraege/umzugsbeschluss_bt_910620.pdf?download.html. Läst 31 maj 2013. 
  18. ^ ”Veröffentlichung erster Ergebnisse des Zensus 2011 für das Land Berlin” (pdf). Amt für Statistik Berlin-Brandenburg, 2013. http://www.statistik-berlin-brandenburg.de/pms/2013/13-05-31.pdf. Läst 3 juni 2013. 

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]