Bessemermetoden
Bessemermetoden eller bessemerprocessen är en metod för framställning av götstål, patenterad av den engelske ingenjören Henry Bessemer 1855.
Metoden går ut på att färska flytande tackjärn till smidbart stål. Genom att blåsa luft genom smältan oxideras smältans kol, mangan och kisel jämte delar av järnet. Kolet avgår som koloxid och kolsyra, medan mangan och kisel flyter upp på järnmassans yta som slagg.[1] Det första försöket gjordes i en degel av lera och luften pressades in genom ett rör i degelns lock. Blästerröret, genom vilket syre fördes in i smältan, igensattes lätt och redan 1855 kom Bessemer på tanken att använda rörliga ugnar för sin metod. År 1858 hade han den första ugnen av detta slag klar, en så kallad konverter.
För framställning av mindre kvantiteter, särskilt vid tillverkning av stålgjutgods, användes en modifikation av Thomasprocessen, den så kallade lillbessermetoden, vilken använde konvertrar med inblåsning av luften från sidan.[2]
De första försöken med Bessemers process utfördes i Sverige på initiativ av grosshandlaren Pontus Kleman vid Dormsjö under ledning av John Leffler i början av 1857. Resultatet av detta försök blev klent, järnet blev alldeles för kallt och stelnade till största delen i ugnen. Trots det inköpte Göran Fredrik Göransson Bessemers patent i Sverige samma år, och inledde i november experiment med metoden vid Edskens masugn, som hörde till Högbo Bruk. Till en början användes samma typ av ugn som vid Dormsjö, men sedan byggdes en ny ugn efter ritningar av Bessemer. Den nya, stående ugnen bestod av två rader formor kring ugnen helt nära bottnen. Resultaten blev dock dåliga då man använde samma tackjärn som för lancashiresmidet, järn med låg kisel- och manganhalt, och dessutom var blästertrycket för lågt. Järnet blev blåsigt och svalt och kunde endast delvis tappas ur ugnen.[3]
Genom en tillfällighet kom man, då ugnen skulle byggas om, att ta bort den övre radens formor och göra formöppningarna i den undre större. Genom detta fick man en högre temperatur i ugnen, och den 18 juli 1858 genomfördes den första blåsningen med lyckat resultat. Trots framgångarna dröjde det innan metoden fick genomslag. Göransson lät 1862-1863 bygga ett nytt järnverk med riktiga bessemerkonvertrar i Sandviken. Omkring 1865 fick metoden fullt erkännande och därefter infördes bessemermetoden vid flera större järnverk som Domnarvet, Iggesund, Västanfors, Björneborg med flera platser.[3]
Tidigare använda hantverksmässiga metoder slogs helt ut av denna uppfinning, men den kunde endast användas för fosforfattigt järn. En utveckling av metoden kallad thomasprocessen kunde använda även fosforrik råvara. Som en biprodukt av den senare metoden fick man så kallad thomasfosfor, som under lång tid användes för gödsling inom jordbruket.
De båda förädlingsmetoderna är nu historiska, men anses ha haft en avgörande betydelse för den framväxande industriella revolutionen.
Världens troligen enda bevarade bessemerverk på ursprunglig plats finns inne på Uddeholms AB:s industriområde i Hagfors.
Galleri
-
Schematisk bild av en Bessemerkonverter -
Bessemerkonverter vid Kelham Island Museum, Sheffield, England -
Bessemerkonverter uppställd vid Forsbacka bruk -
Bessemerkonverter i Klosterparken vid Klosterverken, Långshyttan
Se även
Referenser
- ^ Carlquist, Gunnar, red (1939 (nyutgåva)). Svensk uppslagsbok. Bd 3. Malmö: Svensk uppslagsboks förlag AB. sid. 878
- ^ Carlquist, Gunnar, red (1939 (nyutgåva)). Svensk uppslagsbok. Bd 3. Malmö: Svensk uppslagsboks förlag AB. sid. 880
- ^ [a b] Uppfinningarnas bok band V, 2:a upplagan, s. 365-366.
Källor
- Björkenstam, Nils (1996). Den svenska järnhanteringens tekniska utveckling. Stockholm: Jernkontorets bergshistoriska utskott. Libris 2161916
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Bessemermetoden.
