Bett

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Uppslagsordet ”Pessoa” leder hit. För andra betydelser, se Pessoa (olika betydelser).
D-ringsbett
Två två-delade tränsbett och ett eggbett i mitten
Kandarstång och bridong
Pelhambett, på denna häst används även ett delta i kombination med bettet
Stigbett

Bett är den del av betslet som sitter i hästens mun. Bettet är oftast gjort av metall men kan även göras av eller täckas med plast eller gummi för att bettet ska bli mjukare/skonsammare. Bettets funktion är att förmedla handens signaler till hästen och för att kunna styra hästen. Bettringarna är precis som det låter ett par ringar på vardera sidan om hästens mun som löper genom bettets yttersidor. Bettringarna fästes i tränsets sidostycken och i tyglarna eller tömmarna. Det finns flera olika bett med olika ändamål och i olika material.

De första betten var ofta gjorda i hårt trä och senare av ben eller horn. Bett i metall användes först runt 1200- 1300 f.Kr. I gamla Egypten användes de första ledade betten som verkade på underkäken.

Typer av bett[redigera | redigera wikitext]

Tränsbett[redigera | redigera wikitext]

Tränsbett är den vanligaste sortens bett. Ett tränsbett består av två bettringar med en eller flera metalldelar mellan sig. Tränsbetten kan variera i tjocklek. Tidigare har man ansett att ju tunnare bettet desto skarpare inverkan på hästen. Numera anser man att ett tjockt bett är värre än ett tunt bett. Hästens mun är inte skapt för att ha ett bett inne i munnen, varför egentligen inga bett får plats i hästens mun, men tjocka bett tar definitivt upp mer plats smala bett varför smala bett är att föredra. Det som i slutändan avgör hur skarpt ett bett är, är ryttarens hand. Oerfarna ryttare ska tidigt lära sig att rida med en mjuk och följsam hand.

  • Tvådelat har en länk i mitten (alltså delat i två delar). Då bettet bara har en länk, blir den ena delen lite längre än den andra. Därför kan det vara bra att vända på bettet ibland så att den längre delen inte alltid är på samma sida. Tvådelade bett är mycket vanliga.
  • Tredelat har två länkar (alltså delat i tre delar). Ett tredelat bett anses mildare än ett tvådelat då det har fler brytpunkter. Bettet löper mindre risk att klämma hästen i tungan eller orsaka obehag när det viker sig. Tredelade bett är symmetriska. Tredelade bett var tidigare inte så vanligt men har på senare tid varit på stor frammarsch.
  • Oledat/odelat tränsbett är inte delat men har ofta en svag kurva eller en "tungfrihet". Oledade bett är ofta mildare än delade då de har många fler brytpunkter och därmed fördelar trycket över större yta i munnen. Vissa ryttare upplever dock att hästen blir stummare på oledade bett. Oledade bett finns i varianter med fasta och rörliga bettringar.
  • D-ringat tränsbett är ett tränsbett med fasta D-formade bettringar. Ett D-ringat bett nyper inte hästen i mungiporna och hindrar också till viss del att bettet rör sig i sidled. D-bett kallas ibland även för "galopp-bett" i Sverige. D-bett finns i både två- och tredelade versioner.
  • Löpande ringar
  • Eggbett har ovala fasta ringar och minskar risken att hästen blir nypt i mungiporna. Eggbett anses vara ett mycket milt bett som finns i både två- och tredelade versioner.
  • Fullcheekbett är baserat på antingen ett eggbett eller D-ringat bett, men har stänger som hindrar bettet från att glida i sidled. Kallas även för bett med parerstänger i Sverige. Bettet finns i både två- och tredelade varianter. En nackdel med parerstänger är att de övre parerstängerna (de parerstänger över bettringarna) kan fastna i tränsets sidostycken och därmed eventuellt irritera hästen eller försämra bettets effekt. Bett med parerstänger används ofta till hästar som är svårstyrda, på hästar där bettringarna lätt åker in i hästens mun och på unghästar under inridning som ska lära sig svängande tygeltag.
  • Halfcheekbett en variant på fullcheek som endast har parerstänger under bettringen, dvs. ett "halvt" cheekbett. Bettet minskar risken för att parerstängerna ska fastna i tränsets delar. Finns i två- och tredelade varianter.
  • Bridong kallas ett smalt tränsbett som används tillsammans med en kandarstång. Bridongbettet är mycket smalare än vanliga tränsbett eftersom en häst som rids på kandar ska få plats med två bett i munnen. Bridongbett finns både i två- och tredelade varianter.

Stångbett[redigera | redigera wikitext]

Stångbett är bett som har en hävstångseffekt på hästens mun och alltså är skarpare än tränsbett. Ett stångbett har raka skänklar som löper nedåt i linje med hästens mungipor. Man använder ofta (och alltid till kandar) en kindkedja tillsammans med ett stångbett. Kindkedjan går under hästens käke. Ju längre skänklar desto större hävstångseffekt och desto skarpare inverkan. För att undvika att stångbettet ska slå i gomtaket är de flesta stångbett oledade. Det är vanligt att ha "tungfrihet" på stångbett, dvs. en "port" för hästens tunga så att trycket hamnar mer på hästens käke (laner) och mindre på tungan.

  • Pelhamstång är ett bett som förenar stång- och bridongeffekten hos de båda betten i ett kandar. Kan användas med två tyglar eller ett delta och en tygel. På ponnytävlingar i Sverige måste bettet alltid användas tillsammans med ett delta.
  • Kandarstång används tillsammans med ett bridongbett och en kindkedja på högre nivå i dressyr och bildar tillsammans ett kandar. Kandar används i Sverige endast på hästar på dressyrtävlingar samt inom den beridna högvakten.
  • Kimblewick eller jaktkandar har en stor D-formad ring och två mindre hål, den stora ringen har minimal hävstångseffekt, det två mindre hålen har mer.
  • Westernstångbett inom westernridningen används ofta stångbett (med relativt långa skänklar), med målet en mycket lätt kontakt mellan hästens mun och ryttarens hand/hängande tyglar. Här ska hästen vara så lyhörd, lösgjord och följsam att bettets skarpa effekt inte behöver användas.

Hissbett[redigera | redigera wikitext]

Hissbett är lyftande bett. Bettet "hissas" upp i munnen och ger tryck på hästens mungipor och nacke. Nacken är ett känsligt område på hästen. Bakom öronen finns flera ytliga nerver, varför bett som inverkar på nacken är ganska skarpa och ska användas med försiktighet av erfarna ryttare.

  • Pessoabett är en slags kombination av tränsbett och stångbett. Ett traditionellt pessoabett består av fyra ringar. Den första (mindre) ringen fästes enbart i sidostycket. Den andra ringen har normalstor storlek och det är även den ringen som är kopplat till bettets mellandel. De två efterföljande ringarna är lika stora som den första. Tyglarna fästes antingen i den andra, tredje eller fjärde ringen, om tygeln fästes i en lägre ring blir hävstångseffekten större och bettets inverkan skarpare. När man har sträckta tyglar roterar mundelen och skapar främst tryck i nacke och mungipor. Pessoabettet är från början ett holländskt körbett, dutch gag på engelska, och kallas pessoabett av den enda anledningen att Nelson Pessoa introducerade bettet till Sverige. Pessoabett finns idag även med endast tre ringar (där den fjärde ringen helt enkelt saknas). Pessoabett kan användas tillsammans med ett delta för att mildra effekten. På ponnytävlingar i hoppning måste tygeln vara fäst i den andra ringen eller i ett delta. Pessoabett finns i två- och tredelade varianter.
  • Gagbett är ett lyftande bett, hissbett. På ett gag löper tränsets sidostycken genom hål i bettringarna, i övrigt ser ett Gag ut som ett tränsbett. Tygeln fästes i en ring på sidostyckets nedersta del. När tygeln är sträckt blir trycket på hästens nacke mycket stor. För det otränade ögat kan ett gag se "milt" ut men det är definitivt ett skarpt bett.

Kombinationsbett[redigera | redigera wikitext]

Kombinationsbett är en slags korsning mellan hackamore och (stång)bett som består av både en bettdel och ett hackamoore. Detta ger tryck både på nosen, i lanerna och runt underkäken. Detta bett är ett ganska skarpt bett.

Bettlösa alternativ[redigera | redigera wikitext]

Bettlösa alternativ finns i olika utföranden, dels träns som mer eller mindre ser ut som en grimma där tyglarna skapar tryck antingen ovan nosen eller under käken eller genom en kombination av dessa. Detta togs först fram från westernsidan och kallas för sidepull. Sidepull är bra att använda på unghästar som sätter/fäller tänder, hästar som har skador i munnen eller som ett komplement till ridning på bett.

  • Hackamore är ett bettlöst och skarpt alternativ som främst används vid hoppning på hästar som inte trivs eller kan ridas på bett. Hackamore ser ungefär ut som nederdelen av en grimma, en mjuk platta (ofta av läder eller nylon, fodrat med "teddy" eller fårskinn) som verkar på nosryggen, två skänklar i metall som ger hävstångseffekt på sidorna och en kindkedja under käken. Ju längre skänklar desto skarpare inverkan. Det är viktigt att hackamooret inte placeras för långt ner, längre ned blir nosbenent tunnare och hackamoret ska absolut inte placeras nedanför nosbenet. På ponnyhopptävlingar får endast hackamore med korta skänklar (ponnyhackamore) användas. På hästtävlingar får hackamore användas i hoppning, i fälttävlans hopprov och i fälttävlans terrängprov.

Andra bett[redigera | redigera wikitext]

  • Stigbett kan användas för att hindra att hästen stegrar sig då den leds för hand. Det används i första hand på galopphästar i ledvolten samt på hingstar som är svårhanterliga vid betäckning. Används ej vid ridning.
  • Tungfelsbett är ett bett som förhindrar att hästen lägger tungan över bettet genom att en platta har placerats på bettet, plattan ligger ovan tungan och förhindrar på så vis att hästen får tungan över bettet. Detta är ett läge man vill undvika eftersom inverkan på hästen blir så mycket svårare, då hästen är mindre känslig för inverkan av bettet "direkt" på käkbenet.

Galleri[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]