Brottsprovokation

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Bevisprovokation)
Hoppa till: navigering, sök

Brottsprovokation är en metod för polis att eftersöka och avslöja brott eller brottsling, till exempel genom att agera som köpare av kriminella tjänster eller genom att medverka till brottet (se också concursus necessarius). Om polisen tagit initiativ till brottet - så är det en klar brottsprovokation.

I Sverige är polisens möjligheter att använda sig av brottsprovokation inte lagreglerade, men det är ändå klart att det inte är tillåtet.[källa behövs] I flera andra rättsordningar har polis rätt att använda sig av metoden i vissa fall.[källa behövs]

Bevisprovokation är en liknande metod använd av polis och andra myndigheter, där man konfronterar en misstänkt brottsling för att få fram bevis för tidigare begångna brott.

Skolexemplet på bevisprovokation att en civilklädd polis agerar som köpare av droger och låter en säljare visa upp varan. Då griper polisen säljaren för innehav.

Skillnaden mot brottsprovokation är att man inte försöker få den misstänkta att begå ett nytt brott. Om drogförsäljaren först kontaktar polisen och erbjuder försäljning, så är det en klar bevisprovokation att vänta tills varan kommit fram innan försäljaren grips. Om däremot polisen tagit initiativ till försäljningen och försäljaren inte har några droger på lager men - enbart på grund av polisens uttalade önskan - aktivt skaffar sig drogen för att kunna sälja den, så är det en klar brottsprovokation. Det finns många oklara gränsfall däremellan.

Det har diskuterats att ändra reglerna för vilka typer av provokation som skall vara tillåtna för svenska poliser.[källa behövs]

Ett exempel på när brottsprovokation inte var tillåten, vilket fick till följd att de åtalade frikändes, är NJA 2007 s 1037.[1] Högsta domstolen ansåg att de tilltalades rätt till en rättvis rättegång hade blivit oåterkalleligen undergrävd. Det fanns därför inte förutsättningar för att åtala och döma dem för de aktuella häleribrotten.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ https://lagen.nu/dom/nja/2007s1037

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Uppsats av Philip Aspholm [1]