Biblioteksersättning

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Biblioteksersättning är pengar som enligt lag betalas till författare vars böcker lånas ut i stor utsträckning på offentliga bibliotek. Ersättningen kan både ses som ett sätt att ersätta den förlust i försålda exemplar som biblioteksutlåningen medför och som ett kulturpolitiskt stöd till författarna.

Införandet[redigera | redigera wikitext]

De nordiska länderna har varit pionjärer i införandet av biblioteksersättning. Först i världen var Danmark där bibliotekspenge föreslogs redan 1941, men andra världskriget uppsköt införandet till 1946. Sedan följde Norge 1947 (bibliotekavgift, numera bibliotekvederlag), Sverige 1954, Finland 1961 och Island 1967. Begreppet har också fått motsvarigheter i Storbritannien (public lending right), Nederländerna (leenrecht), Tyskland (Bibliothekstantieme) och sprider sig till allt fler länder. Vartannat år sedan 1995 har internationella konferenser om biblioteksersättning hållits, den sjätte hölls 21-23 september 2005 i Berlin med delegater från 25 länder.

Införandet av biblioteksersättning i Sverige diskuterades i den 1948 tillsatta bokutredningen, som avgav sitt betänkande i SOU 1952:23. Den regleras i en särskild förordning (1962:652) om Sveriges författarfond, (SVFF). Fonden förvaltas av kammarkollegiet. Utbetalningar från fonden verkställs av kammarkollegiet efter beslut av en styrelse.[1]

Beräkning av ersättningen[redigera | redigera wikitext]

Biblioteken (folkbibliotek och skolbibliotek) bidrar med statistik om sin utlåning men det är staten som betalar pengarna till fonden. För år 2006 hade SVFF att fördela 117,5 miljoner kronor. Biblioteksersättning utgår till arvtagarna efter en upphovsmans död lika länge som upphovsrätten gäller, alltså i 70 år. Som ett led i sitt arbete har SVFF dels ett register över upphovsrättsinnehavare, dels en omfattande statistik över mest utlånade författare.

Författarpenning och översättarpenning[redigera | redigera wikitext]

Författarpenning delas ut till upphovsman till litterärt verk i original och är sedan februari 2008 76 öre, av de 126 öre som överförs till fonden, för varje hemlån från bibliotek. Författarpenning utbetalas enbart för böcker med högst tre författare.

Översättarpenning delas ut till översättare av litterärt verk till eller från svenska språket och är sedan februari 2008 38 öre, av de 63 öre som överförs till fonden, för varje hemlån från bibliotek.

Dessa ersättningar gäller upp till ett maxbelopp om 154 000 kronor; för belopp överskjutande 154 000 kronor betalas endast ett reducerat belopp ut.

Under 2008 utgick författarpenning till 2 737 författare och översättarpenning till 692 översättare och kombinerad författar-/översättarpenning till 820 mottagare. Beloppen varierade mellan 1 540 kr och cirka 215 000 kr och uppgick sammanlagt till cirka 47,1 miljoner kronor.[2]

Övriga utbetalningar[redigera | redigera wikitext]

Efter att författarpenning och översättarpenning betalats ut så används återstående belopp till

  1. pensioner och understöd till upphovsmän till litterära verk samt understöd till deras efterlevande,
  2. stipendier till förtjänta upphovsmän till litterära verk och bokillustratörer, och
  3. bidrag till särskilda ändamål som avser litterär verksamhet.

Jämför privatkopieringsersättning.

Eventuella förändringar[redigera | redigera wikitext]

Europeiska unionens råd lade den 19 november 1992 fram ett direktiv (92/100/EEG) om uthyrnings- och utlåningsrättigheter, som kom att omfatta Sverige 1994 vid inträdet i EES. En svensk lag (1997:309) anpassade upphovsrättslagen enligt direktivet. Men en rapport år 2002 från Europeiska kommissionen påtalade att biblioteksersättningen i Sverige och flera andra länder strider mot fördraget, eftersom den enbart gynnar inhemska upphovsmän. I de nordiska länderna har biblioteksersättningen nämligen inte varit en del av den internationella upphovsrätten utan en del av den nationella kulturpolitiken. Andra konsekvenser av detta är att biblioteksersättningen har ett maxbelopp, så att de mest utlånade författarna inte får ersättning i proportion till utlåningen och att ingen ersättning utgår för lån från forskningsbibliotek. Då Sverige inte ändrade sitt system, hotade kommissionen hösten 2004 att dra Sverige inför EG-domstolen.

Kulturutredningen föreslog i sitt betänkande (SOU 2009:16) en organisatorisk förändring, innebärande att Sveriges Författarfonds verksamhet i framtiden ingår i en större ny "myndighet för konstarterna".[3] I denna föreslagna myndighet ska också ingå viss verksamhet inom Statens kulturråd och inom Rikskonserter samt verksamheten inom Konstnärsnämnden (inklusive inom Styrelsen för Sveriges Bildkonstnärsfond.

Kulturutredningen föreslår att en sådan organisatorisk förändring genomförs under 2010, vilket kräver att regeringen lägger en proposition till riksdagen och att riksdagen fattar ett beslut, under 2009.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ https://lagen.nu/1962:652#P2S2
  2. ^ http://svff.se Information om mest utlånade författare
  3. ^ http://www.riksdagen.se/shopping/R_ShowItem____18265.aspx

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]