Biff-regeln
Biff-regeln är en grammatisk minnesregel som gäller placeringen av satsadverbial i bisatser för de nordiska språken.
Regeln[redigera | redigera wikitext]
Enligt regeln ska satsadverbial som inte eller verkligen placeras före det finita verbet i bisats: "Han säger att han inte kan komma." I huvudsats placeras satsadverbial däremot efter det finita verbet: "Han kan inte komma." Den här skillnaden i ordföljd mellan huvudsats och bisats finns i de fastlandsskandinaviska språken, svenska, norska, och danska. Regeln är valfri i färöiska, men saknas i isländska.
Regelns namn är en förkortning som kan uttydas så här: "I Bisats kommer Inte Före det Finita verbet" och är således en regel som kan användas för att urskilja bisatser från huvudsatser för dessa språk.
Historik[redigera | redigera wikitext]
Varken fornnordiskan eller fornisländskan särskilde mellan satserna genom den här ordföljden.[1] De medeltida språken uppvisar endast den ordföljd där satsadverbialet har sin position efter det finita verbet och saknar den ordföljd som Biff-regeln gäller.
Undantag[redigera | redigera wikitext]
Inom språken finns verb som kan utlösa undantag till Biff-regeln. Exempel på dessa verb är "säga" och "tänka". En bisats kan då se ut så här: "Han tänker att han kan inte komma", att jämföra med "han vill att han kan inte komma"*, som stämmer sämre överens med svenskans grammatik för att den inte följer Biff-regeln.[2]
Se även[redigera | redigera wikitext]
Källor[redigera | redigera wikitext]
- ^ Platzack, Christer (1998). Svenskans inre grammatik - det minimalistiska programmet. Studentlitteratur. sid. 67. ISBN 91-44-00-834-1
- ^ Vikner, Sten (1995). Verb Movement and Expletive Subjects in the Germanic Languages. Oxford University Press. ISBN 9780195083941