Bildsten

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Bildsten av äldre form i Vallstenarum, Gotland
En av Ardrestenarna med motiv ur Völundssagan, Gotland ca 700-800
Vikingatida bildsten från Hunnestadsmonumentet i Skåne föreställande jättinnan Hyrrokkin

En bildsten är en huggen, utmejslad och bjärt bemålad, oftast textlös stenhäll, som dekorerats med mytologiska bildmotiv och blivit rest utmed en färdväg eller på ett gravfält, i regel under yngre järnålder. Bildmotivet är endast skapat på stenens framsida medan baksidan är tom.

Bildstenar är speciellt vanliga på Gotland, exempelvis på Väskinde kyrkogård. De utgör en viktig informationskälla till de nordiska ländernas myter och förkristen religion.

En bildsten från 970-talet som hittades i Hedesunda socken vid Dalälven i södra Gästrikland, har gömts undan i en källare hos Länsmuseet i Gävle.[1] Från mälardalen känner man till 24 bildstenar eller bildstensfragment.[2] Bildstenar förekommer också, om än mer sparsamt i Skåne, till exempel Hunnestadsmonumentet och Sövestadstenen 1. 2003 hade man funnit 467 bildstenar på Gotland.[3]

Den gotländska bildstenens historia[redigera | redigera wikitext]

De flesta bildstenarna är sannolikt minnesstenar och många av dem har i senare tidsskeden blivit flyttade, återanvända i nya gravar eller inmurade i kyrkor. I de fall som man undersökt deras ursprungliga placeringar så har flertalet varit resta på äldre gravar.[4]

Bildstenarna brukar efter ett system, skapat av Sune Lindqvist 1941 indelas i fem grupper: A-stenar, B-stenar, C-stenar, D-stenar och E-stenar.[5]

A-typen är den typ som är äldst. Stenarna är yxformade med eggen vända uppåt. Soljul, drakormar och långa roddbåtar är vanliga på dessa stenar. Det finns även miniatyrstenar av denna typ. Lindqvist daterar dem från 400-talet till 500-talet, men senare forskning pekar på att de första stenarna kan har rests redan kring år 100.[5]

B-typen domineras av miniatyrstenar, oftast med motiv av båtar och vattenfåglar. Stentypen dateras mellan 500-talet och 600-talet, unare forskning pekar dock på en längre tillverkning.[6]

C-typen, är de för Gotland typiskt fallosformade stenarna indelade i olika bildsviter. Även miniatyrstenar med samma föremålskrets; mytologiska motiv och skeppsbilder finns. Lindqvist daterade typen till början av 700-talet, senare forskning tyder på att tillverkningen fortsatt längre.[6]

D-typen liknar C-gruppen stenar, men har ett förenklat motival och mindre strukturerad uppbyggnad. Lindqvist daterade typen till slutet av 700-talet, idag anses stenarna ha ungefär samma datering som C-typen.[6]

E-typen utgörs av sena bildstenar, ofta med kors och djur i urnesstil eller ringerikestil. Stenarna har ofta även runinskrifter. Dessa stenar har förutom på Gotland påträffats i två exemplar på Öland och ett i Uppland. Sune Lindqvist har antagit att gotlänningar kan ha varit upphovsmän även till fastlandsstenarna. Stenarna har av Sune Lindqvist daterats till 1000-talet. Man ser nu att de även kan ha tillverkats efter år 1100.[6]

En förenklad indelning har även införts av Jan Peder Lamm och Erik Nylén. De delar istället in stenarna i fem grupper: T (Tidiga), M (mellan), S (sena), K (kiststenar) och Ka (kantstenar).[6]


Ibland förekommer också runinskrifter, som ofta är omöjliga att tolka, även på de allra äldsta stenarna. På 700-talet placerade man gärna bildstenarna utmed vägar och vid välbesökta samlingsplatser. De är då mer svampformade och rika på bildmotiv som är indelade i olika fält. Svampstenarna liknar kluvna champinjoner.[7] Många historiebilder är berättelser som tagits ur den nordisk mytologin och dess symbolvärld. Nyare forskning framhåller att stenarna även haft en viktig funktion som gränsmarkörer.[8]

Vissa sakuppgifter känner vi endast till tack vare de gotländska bildstenarna, ett sådant exempel är vikingaskeppens rutiga segel. De flesta av Gotlands bildstenar står inte längre kvar på sina ursprungliga platser, istället har de blivit återanvända som byggnadsmaterial i kyrkor, eller i senare tiders gravanläggningar.

Dekoren är ganska ytlig och därför relativt känslig och på alla de stenar som bevarats ute på sina ordinarie platser har dekoren för det mesta eroderats bort av sol, vind och vatten. Dessa brukar därför kallas för "blinda" bildstenar.

1000-talet avlöstes bilderna alltmer av runslingor och den gotländska traditionen med resta bildstenar övergick till runstenarnas epok.

Källor[redigera | redigera wikitext]


Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Fotevikens museums hemsida.
  2. ^ Bildstenar i mälarområdet. Uppställning, destruktion och övertäckning John Hamilton i Gotländskt arkiv 2012
  3. ^ Gotländsk bildstensforsking. Föregångsmännen och deras efterträdare, Jan Peder Lamm i Gotländskt arkiv 2012
  4. ^ Arkeologiska utgrävningar av bildstensplatser, Alexander Andreeff i Gotländskt arkiv 2012
  5. ^ [a b] Sunde Lindqvists indelning av bildstenar i olika kategorier, Per Widerström i Gotländskt arkiv 2012
  6. ^ [a b c d e] Sune Lindqvists indelning av bildstenar i olika kategorier, Per Widerström i Gotländskt arkiv 2012
  7. ^ Svenska turistföreningens årsskrift Gotland 1966, kap gotländska fornminnen av Erik Nylén
  8. ^ Nationalencyklopedins nätupplaga (2009-10-28)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]