Biograf

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Biograf (olika betydelser).
Skandia-Teatern, av arkitekt Gunnar Asplund, salongen är k-märkt.

Biograf eller bio, av grekiskans bios, "liv", γράφω graphō, grạphhein - skriva, rita[1], det vill säga att måla skriva eller rita med liv. Vanligtvis är det en stor lokal utformat likt ett teaterrum där många människor kan se en film samtidigt. Biografen var dominerande som massmedium av rörliga bilder fram till ungefär år 1950, för att därefter tappa mark till TV-apparaten även om filmer även i fortsättningen oftast kom att ha premiär på bio först. Benämningen kommer av Biograph som var namnet på en av de första filmprojektorerna när film började visas offentligt i Sverige. Filmen visas på en filmduk. En definition för biograf är "en lokal med tillstånd att visa film för allmänheten och som permanent används enbart för detta ändamål".[2] Det finns också privata biografer utan tillstånd.

I Sverige drivs de flesta biografer av SF Bio, Svenska Bio, Folkets Hus och Parker samt Folkets Bio.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Ordet "Biografen" påträffades första gången i januari 1899 i en tidningsannons i Stockholm där det lovades "Lefvande bilder i naturlig storlek". Förmodligen var det filmprojektorns namn som avsågs i annonsen liksom i en annan annons från 1901 för filmvisning med "Elektro-Motor-Biografen".[3] Redan på tidiga 1900-talet användes "biograf" och senare bara "bio". Det är endast i Sverige och Danmark som ordet används med denna innebörd.[3]. Ett annat smeknamn för biograf är "vita duken". I främst Skåne kallas den ofta bia och åtminstone i Helsingforsområdet för leffa.[4]

I de flesta andra språk används varianter av "kinematograf", som cinema (engelska), cinéma (franska), kino eller Kino (norska och tyska), efter grekiskan κίνημα, kinēma, "rörelse", och γράφειν, graphein, "skriva", "teckna". Biograf har dessutom en annan betydelse; det är den personen som författar en biografi. Även varianter av "teater" kan förekomma.

Biografhistoria[redigera | redigera wikitext]

En tidig "actionfilm", längd 23 sek.

Den 28 december 1895 visades projicerad film för första gången för betalande publik. Detta skedde med hjälp av bröderna Auguste och Louis Lumières kombinerade filmkamera och projektor le Cinématographe. Visningslokalen var en orientaliskt inredd biljardsalong som kallades Salon Indien och rymde 120 personer i källaren på Grand Café på Boulevard des Capucines nummer 14, i Paris. Biografen presenterades som Cinématographe Lumière på affischer och var världens första bio. Priset premiärkvällen var 1 franc. Filmen som visades hette L'Arrivée d'un train en gare de la Ciotat (Tåget ankommer Ciotats station).

I USA började TV påverka biografbesöken runt 1950, och i ett försök att konkurrera dammade man av flera olika vidfilmssystem från 1920-talet, nu i färg och med stereoljud. Även olika system för 3D-film introducerades, och publiken strömmade till, även i Sverige, där man också hade problem med biografdöden. I början av 1970-talet delade man upp vissa större biografer i flera mindre salonger, så kallade multibiografer (se Filmstaden) för att på så sätt öka publiktillströmningen och förlänga visningstiden för filmerna. Ändå slogs många singel-biografer ut i det man kallar biografdöden. Efter 1990-talet stabiliserades läget beträffande biobesök, trenden gick mot färre biografer men med fler salonger och med bättre teknik.

Trots hoten från hemmabioanläggningar med högupplösande bildskärmar i jätteformat, DVD-filmer, tillgång till många TV-kanaler samt legal eller illegal nedladdning från internet, har antalet biobesök i Sverige legat på en stabil nivå sedan mitten av 1990-talet. Det visar en studie som utförts av SOM-institutet vid Göteborgs universitet, på uppdrag av Svenska Filminstitutet. I studien framgår att 83 % av den svenska befolkningen fortfarande tycker att film är bäst på bio, vilket är ett känt talesätt. Besökssiffrorna under år 2007 uppskattades till knappt 15 miljoner biobesök.[5]

Biograftyper[redigera | redigera wikitext]

  • Premiärbiograf: Enstaka, utvalda biografer som visar en films premiär, ofta i närvaro av några av filmens skådespelare.
  • Multibiograf, multiplexbiograf eller flersalongsbiograf: Flera större och mindre biografsalonger på samma plats som kan visa ett brett utbud av filmer. Motsatsen är singelbiograf.
  • Kvartersbiograf: Biograf med begränsad, ofta specialiserad repertoar, som vänder sig till en lokal publik.
  • Drive-in-biograf: En biograf under bar himmel där film visas på en stor duk framför en parkeringsplats och där publiken sitter i sina bilar.
  • Non-stop-biograf: Biograf som visar film fortlöpande och utan stopp ("non-stop").
  • 4D-biograf: visar filmer i 3D men har dessutom stolar som rör sig, vindpustar, vattenstänk och dofter i salongen som utgör en fjärde dimension.
  • IMAX-biograf: använder filmformat 70 mm och inspelning i IMAX-format vars bild projiceras mot en kupol och täcker hela synfältet hos besökaren.
  • Porrbiograf: En biograf som har huvudsakligen filmer med pornografiskt innehåll på sin repertoar.
  • Hemmabio: En mindre privat biograf i hemmet bestående av projektor, filmduk och ljudanläggning.

Biografer i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Filmvisning på Stockholmsutställningen 1897 "Kungens ankomst".

Redan den 28 juni 1896 var den första offentliga biografvisningen i Sverige, på Industri- och slöjdmässan i Pilstorp, Malmö i en tillfällig byggnad som kallades Sommar-Teatern. Omkring trettiofem tusen personer besökte kinematografen under de tre månader som utställningen pågick.

Det stora genombrottet för filmen i Stockholm kom med Allmänna konst- och industriutställningen på sommaren 1897. Bland många attraktioner fanns även visningar av "lefvande bilder". Det skedde i en särskild lokal som låg inom miniatyrstaden Gamla Stockholm och kan ses som stadens första biografsalong. Den hade iordningställts av apotekaren och fotohandlaren Numa Peterson och hans son Mortimer. Lokalen rymde omkring 100 personer och kallades Lumières Kinematograf i Gamla Stockholm. Entréavgiften var 50 öre för vuxna och 25 öre för barn och programmets längd cirka 15-20 minuter. Filminslagen var i regel bara några minuter långa och bestod huvudsakligen av franska inspelningar som reportage, action, farser och diverse filmtrix.[6]

Tillfälliga lokaler användes för filmvisning runt om i landet under cirka tio år, och runt 1905 började man bygga egna biografer. Sveriges i dag (2011) äldsta biografer i drift är Saga i Kalmar samt Vingåkers Biograf i Vingåker som båda öppnade 1906[7][8]

Sveriges första permanenta biograf låg i Arkaden i Göteborg. Den öppnade den 27 juli 1902 och hade enligt samtida annonser inget egentligt namn. Man sa antagligen bara Arkaden eller Kinematografen i Göteborgs arkader i början. Det var först två år senare när Olympia öppnade några tiotal meter längre bort på gatan som man blev tvungen att hålla isär dem, och Göteborgs första biograf fick ett riktigt namn, Alhambra.

Svenska filmbolag och biografkedjor (urval)[redigera | redigera wikitext]

Ri-Teatrarnas logotyp, här utanför RigolettoKungsgatan 16 i Stockholm.

Svenska biografer i urval[redigera | redigera wikitext]

Multibiografen Filmstaden Heron City med 18 salonger i Kungens Kurva, Huddinge kommun.

Biografmuseet i Säter[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Biografmuseet, Säter

Biografmuseet i Säter i Dalarna är ett museum som sedan 1989 visar den rörliga bildens historia inom film och television. Museet är beläget vid Järnvägsgatan 26 intill riksväg 70. Säters Film- och Biografmuseum ägs och drivs av Folkets Hus, huvudsakligen med stöd av Säters kommun och är Sveriges enda museum i sitt slag. År 1995 fick museet en Guldbagge för "...dess fina presentation av den rörliga bildens historia". Upphovsman till museet var film- och TV-fotografen Erik Wester (1931-1997), han donerade sin egen samling som utgjorde grunden för utställningen och andra samlare bidrog med ytterligare föremål.

Biograflokalen[redigera | redigera wikitext]

Själva biografen består vanligen av en biljettförsäljning, ett insläpp där biljetten kontrolleras, en salong, samt ett maskinrum. Ibland finns även manuell godisförsäljning, där numera ofta popcorn brukar säljas. Tidigare gick en försäljare med låda på magen i pauserna genom raderna och sålde godis och cigaretter. Utanför biograflokalen finns utställningsmontrar med filmaffischer och filmbilder samt en baldakin ovanför entrédörrarna som väderskydd.

Insläppet[redigera | redigera wikitext]

Insläppet används bland annat för att se till så att alla har giltiga biljetter och för att kontrollera publikens ålder. I Sverige finns flera olika åldersgränser, som har införts undan för undan. En biografvaktmästare kan bli bötfälld om denne släpper in minderåriga på en vuxenfilm.

Bilder[redigera | redigera wikitext]

Salongen[redigera | redigera wikitext]

I salongen finns sittplatser, filmduken och ett antal högtalare men dessutom projektionsgluggen från maskinrummet där ljuset kommer från projektorn på väg till duken. Sittplatserna brukar vara placerade på ett lutande golv så att alla platser ska ha fri sikt fram till duken. Vissa salonger har THX klassificering, vilket ställer exakta krav på hur högtalarna är placerade, hur bra salongen är ljudisolerad, och hur stor duken är.

Bildens storlek kan på vissa biografer ändras från maskinrummet genom att motoriserade eller handdrivna tygstycken blockerar delar av duken. Dessa tygstycken kallas mask.

Flera biografer har mer än en salong knutna till varandra. Dessa kallas flerbiografer eller multiplex. Då försörjs salongerna från en foajé och en eller flera biljettkassor. Salongerna varierar i storlek från de minsta med 18 platser till riktigt stora på cirka 500 platser. Biografer med fler salonger har stadigt blivit fler och fler under de senaste 30 åren i takt med att biografbesöken minskat. Även mindre orter får nu biografer med två eller tre salonger.

Maskinrummet[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Maskinrum (biograf)

Maskinrummet i en biograf är det rum där filmprojektorerna är placerade. Biografens maskinrum ligger mitt emot filmduken. Rummet är ljudisolerat så att projektorernas motorljud inte tränger ut i salongen. I maskinrummet arbetar biografmaskinisten. Hon eller han kan genom några små fönster se ut i salongen och på filmduken och kontrollera att filmvisningen fungerar utan anmärkning.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Titel: Prismas främmande ord/sid:181 /Förlag: Norstedts, 2001, / ISBN 91-7227-287-2
  2. ^ Stockholms alla biografer, sida 9
  3. ^ [a b] Furberg (2000), sida 11
  4. ^ ”Lingvistbloggen (med dialektkarta)”. Avdelningen för allmän språkvetenskap inom Institutionen för lingvistik, Stockholms universitet. 17 juli 2011. http://lingvistbloggen.ling.su.se/?p=1085. Läst 1 november 2011. 
  5. ^ Uppgift enligt GD.se den 24 juni 2008
  6. ^ Berglund (1993), s. 19
  7. ^ Furberg (2000), sida 26
  8. ^ Katrineholms-Kuriren (2011)

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Philippe BINANT, Au coeur de la projection numérique, Actions, 29, 12-13, Kodak, Paris, 2007.[1]
  • Charles S. SWARTZ (editor), Understanding digital cinema. A professional handbook, Elseiver, Oxford, 2005.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]