Blåhake

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Blåhake
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Adult i häckningsdräkt av nominatformen L. s. svecia. Notera den roströda fläcken på den blå strupen.
Adult i häckningsdräkt av nominatformen L. s. svecia. Notera den roströda fläcken på den blå strupen.
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Tättingar
Passeriformes
Familj Flugsnappare
Muscicapidae
Släkte Luscinia
Art Blåhake
L. svecica
Vetenskapligt namn
§ Luscinia svecica
Auktor Linné, 1758
Underarter
se text
Synonymer
  • Cyanecula suecica Malm, 1877
  • Lusicola suecica Nilsson, 1824
  • Motacilla suecica Linné, 1758
Hitta fler artiklar om fåglar med

Blåhake (Luscinia svecica) är en cirka 14-16 cm lång tätting som tidigare klassificerades som trastfågel (Turdidae) men numera oftast kategoriseras som tillhörande familjen flugsnappare (Muscicapidae). Blåhaken är en flyttfågel som häckar i fuktiga björkskogar eller kärr i Europa och Asien, och som övervintrar i norra Afrika och södra Asien. Den bygger sitt bo i grästuvor eller lågt i täta buskage.

Utbredning och taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Blåhaken häckar i Nord- och Mellaneuropa och i ett bälte i taigan österut till östra Sibirien och allra nordvästligaste Alaska. I Norden har fågeln en vid utbredning: från Lappland och norra Finland, längs fjällen söderut till Dovre i Norge och Jämtland i Sverige. Merparten av världspopulationen är flyttfåglar som om hösten flyttar till sina vinterkvarter, företrädesvis i ett område som sträcker sig från nordvästra Afrika (söder om Sahara), och österut över Arabiska halvön, Indien och till Sydostasien.[2]

Underarter[redigera | redigera wikitext]

En mängd populationer av blåhake har beskrivits taxonomiskt och olika auktorer erkänner olika många underarter. Idag brukar antalet variera mellan 8-11 stycken. Trots variationerna i utseende har genetiska studier bekräftat att det rör sig om en enda art.[3] Läs mer om dräktskillnader i stycket Utseende och läte. Här följer de underarter som erkänns av Clements 2008:[4]

  • L. s. svecica, inkl. gaetkei (Kleinschmidt, 1904) och robusta (Buturlin, 1907) - nominatformen häckar i norra Skandinavien och österut till Tjuktjerhalvön och nordvästra Alaska, och söderut till norra Xinjiang och norra Mongoliet. Övervintrar i norra Afrika och södra Asien.
  • L. s. namnetum (Mayaud, 1934) - häckar i västra Frankrike.
  • L. s. cyanecula (Meisner, 1804) - häckar i Centraleuropa och Spanien. Övervintrar i norra Afrika. Delar av Spaniens population är stannfåglar.
  • L. s. volgae (Kleinschmidt, 1907) - häckar från nordöstra Ukraina till floden Volga.
  • L. s. magna (Zarudny & Loudon, 1904) - häckar i Kaukasus och österut till Turkiet och Iran. Övervintrar i ett område som sträcker sig från Sudan till Etiopien.
  • L. s. luristanica (Ripley 1952) (behandlas ibland som synonym med magna) - häckar från Armenien till sydvästra Iran. Övervintar i ett område som sträcker sig från Irak till Sudan.
  • L. s. pallidogularis (Zarudny, 1897), inkl. saturatior (Sushkin 1925), altaica (Sushkin 1925) och kobdensis (Tugarinov 1929) - häckar från floden Volga genom stäppen i södra Sibirien till Altai och övre Jenisej, och söderut till Turkmenistan.
  • L. s. tianschanica Tugarinov 1929 (behandlas ibland som synonym med saturatior) - häckar i bergskedjorna Pamir och Tien Shan.
  • L. s. abbotti (Richmond 1896) - häckar från västra Pakistan till nordvästra Indien.
  • L. s. przewalskii - häckar från inre Mongoliet till Qinghai i västra Kina och södra Tibet
  • L. s. kobdensis - häckar i Xinjiang i västra Kina

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Blåhakens utseende varierar mycket beroende på årstid, ålder och kön och lokal. Artens många underarter skiljer sig åt något vad gäller hanarnas utseende. Honorna är i stort sett identiska.

Som namnet antyder är blåhakehanens strupe och övre bröst blått. I mitten av det blå finns hos hanarna av den skandinaviska underarten L. s. svecia en roströd fläck medan den europeiska underarten L. s. cyanecula har en vit fläck. Underarten L. s. magna saknar helt fläck. Honan har inte det färgstarka blåa i sin fjäderdräkt utan mer otydligt ljusblått. Stjärten hos båda könen har roströda fält på stjärtbasens sidor.

Hanens fjäderdräkt blir på vintern mer lik honans. Hakan och strupen är då vita och av den blå fläcken återstår endast ett band nedtill på bröstet. Där bakom ligger då ett svart tvärband och bakom detta ett rödbrunt. Honan har endast i undantagsfall det rödbruna tvärbandet.

Läte[redigera | redigera wikitext]

Hannen har en stark, varierad, härmande sång som ibland påminner om näktergalens, som är en nära släkting till blåhaken. Det mest utmärkande för sången är ett surrande läte, blandat med klarare, klocklika toner, som påminner om toner från stränginstrumentet lira.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Blåhaken gömmer sitt bo väl, helst i busksnår i närheten av vatten. Båda makarna hjälps åt att under fjorton dagar ruva de 5-7 äggen, som går i en blek grönaktig eller grönblå färg med roströda fläckar. Födan, som består av insekter, deras larver och puppor samt maskar, söker blåhaken oftast vid vatten och på fuktiga platser.

Blåhaken och människan[redigera | redigera wikitext]

latin betyder det vetenskapliga namnet Luscinia svecica "den svenska näktergalen". Blåhaken har förr kallats "blåhane".[5] Blåhaken är Lapplands landskapsfågel.

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Den globala populationen av blåhake är inte hotad utan IUCN kategoriserar den som Livskraftig (LC). Arten är inte heller upptagen på röda listan över hotade arter i Sverige.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2012 Luscinia svecica Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  3. ^ Zink et al., 2003, Recent evolutionary history of the bluethroat (Luscinia svecica) across Eurasia, Molecular Ecology, nr.12, sid:3069-3075
  4. ^ Clements Checklist version nov. 2008 (exceldokument), www.birds.cornell.edu, läst 2009-04-13
  5. ^ Malm, A. W. (1877) Göteborgs och Bohusläns Fauna; Ryggradsdjuren, Göteborg, sid:161

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Commons-logo.svg
Wikimedia Commons har media relaterad till Blåhake.