Blymönja

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Red lead.jpg

Blymönja är en blandning av blyoxid Pb3O4, linolja och vatten. Blandningen, som är gulröd till färgen, har använts som rostskyddsfärg på järnkonstruktioner och som underredsbehandling av båtar. På båtar användes den även som rötskydd och som spackel. Blymönja får sedan en tid tillbaka inte säljas till andra än yrkesmän på grund av den hälsofarliga ingrediensen bly. Vid restaurering av blymönjemålade ytor bör lämplig skyddsutrustning användas. Som ett alternativ till blymönja som underredsbehandling av båtar finns järnmönja.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Blyoxiden bröts redan under antiken i trakten av floden Miño i nordvästra Spanien. Platsen för brytningen gav upphov till namnet minium på blyoxidmineralet.

Men blymönja har genom historien fått många olika benämningar, vilket ibland givit upphov till en del förvirring. Termen minium är ett exempel på detta. Det latinska ordet minium kan avse både blymönja eller cinnober. Cinnober är ett helt annat rött mineral (kvicksilversulfid) än blymönja. Blymönja användes flitigt under medeltiden som färg vid gamla handskrifter för försköning av bokstäver (anfanger), ramar kring texten och förstärkning av konturer på små illustrationer o.s.v. Detta var upphovet till att det latinska ordet minium kom att beteckna något litet, och illustratörernas arbeten kom att kallas miniatyrmåleri. Latinets minium blev Mannige på lågtyska, och därifrån är steget inte långt till fornsvenska menia, som med tiden blev ordet mönja[1]

Blymönja har sedan mitten av 1800-talet använts för att rostskydda nyuppförda utomhuskonstruktioner av gjutjärn, smidesjärn och stål på grund av sina aktivt korrosionshämmande egenskaper. Fram till 1960-talet var blymönjemålning (och förzinkning) de dominerande rostskyddsbehandlingarna av järn och stål. För underhåll av rostiga järn- och stålytor som inte går att rengöra fullständigt är fortfarande linoljeblymönja den enda traditionellt fungerande och återbehandlingsbara rostskyddsbehandlingen. Detta gör att man även idag vid renoveringar av kulturhistoriskt betydelsefulla utomhuskonstruktioner oftast vill använda sig av blymönja.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Elias Wessén, Våra ord, deras uttal och ursprung, Svenska Bokförlaget/Norstedts, Stockholm 1966