Bocktörne

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Bocktörne
LyciumBarbarum-plant-hr.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Växter
Plantae
Division Fröväxter
Spermatophyta
Underdivision Gömfröväxter
Angiospermae
Klass Trikolpater
Eudicotyledonae
Ordning Potatisordningen
Solanales
Familj Potatisväxter
Solanaceae
Släkte Bocktörnesläktet
Lycium
Art Bocktörne
L. barbarum
Vetenskapligt namn
§ Lycium barbarum
Auktor L., 1753
Hitta fler artiklar om växter med

Bocktörne eller kinesiskt odlade goji (Lycium barbarum) är en art i familjen potatisväxter och förekommer naturligt i centrala Kina. Arten finns naturaliserad i Sverige och odlas ibland som trädgårdsväxt.

Torkade gojibär, det vill säga frukterna hos bocktörne.

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Växten[redigera | redigera wikitext]

Bocktörne är en lövfällande buske och tomat-släkting som vanligen blir mellan 80–200 cm hög. Den skjuter rikligt med rotskott. Grenarna är långa och tunna, vanligen bågböjda, med ljus slät bark och många tornar. Bladen är grågröna, lansettlika, bredast vid mitten, med helbräddad bladkant. Blommorna är skaftade och kommer ensamma eller några få tillsammans i bladvecken. Kronan är trattlik med femflikiga, stjärnformigt utbredda flikar. Fodret är tvåflikigt. Arten blommar i juni-juli i Sverige. Bocktörne är mycket lik arten bredbladigt bocktörne (L. chinense), men den senare har bredare, äggrunda eller avlånga blad som är rent gröna. Fodret har 3-5 flikar. Grenarna har endast få eller inga tornar.

Frukterna – kinesiska gojibär[redigera | redigera wikitext]

Gojibär (engelska: wolfberry) är det kommersiella namnet på växtens frukter. Bäret har i torkad russinliknande form samt i extrakt nu blivit allmänt tillgängligt i svensk handel. Kinesiskt odlade gojibär har i tusentals år använts inom läkekonsten i Kina och idag är regionen Ningxia den största producenten av frukten. Bäret innehåller många nyttiga ämnen såsom antioxidanter, mineraler och vitaminer, och i Sverige köps oftast gojibär torkade eller som juice. Gojibäret har en starkt röd färg på grund av sina höga halter av karotenoider. Omtalade superfrukter som acai, noni och mangostan innehåller främst fenoliska antioxidanter och knappast alls karotenoider. Gojibär kan i den bemärkelsen ha ett intressant hälsovärde.[1]

Speciellt intressant är de höga halterna av xantofyllen zeaxantin som har en viktig funktion för att skydda ögats celler[1]. En påse med 100 gram torkade gojibär innehåller i genomsnitt 100 mg zeaxantin. Dålig kost medför ett lågt dagligt intag kring 0,1 mg av zeaxantin. Upptaget från kinesiska Gojibär har visat sig fungera utmärkt[2]. Polysackarider är en typ av kostfibrer som finns i kinesiska gojibär där de kallas för Lycium barbarum polysaccharides (LBP). Forskning pekat på att LBP har hög antioxidativ effekt både in vitro och vivo [3]Smaken på Gojibär påminner om russin med en beskare eftersmak.

Tidigare uppgifter om giftighet[redigera | redigera wikitext]

När bocktörne odlats som trädgårdsväxt finns det en källa som säger att den har giftiga bär, Wigander 1976[4]. Det är okänt om det kan ha funnits en giftig sort eller om den uppgiften bara baseras på att bocktörne är en potatisväxt, Solanaceae, där det finns många arter med giftiga bär.

Varieteter och namn[redigera | redigera wikitext]

Varieteter[redigera | redigera wikitext]

Arten kan indelas i två varieteter:

  • var. barbarum, som har breda, tunna blad. Frukterna är röda med mer än 15 frön i varje.
  • var. auranticarpum, har smala, köttiga blad. Frukterna är orangegula och har 4–8 frön.

Synonymer och auktorer[redigera | redigera wikitext]

var. barbarum

Lycium halimifolium Mill.
Lycium lanceolatum Veillard
Lycium turbinatum Veillard
Lycium vulgare Dunal

var. auranticarpum K. F. Ching, 1978

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] http://publications.lib.chalmers.se/records/fulltext/local_123716.pdf
  2. ^ http://repository.lib.polyu.edu.hk/jspui/bitstream/10397/1788/3/Fasting%20plasma%20zeaxanthin%20response%20to%20Fructus%20barbarum%20L%20in%20a%20food-based%20human%20supplementation%20trial.pdf
  3. ^ http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/19185773
  4. ^ Wigander, Millan (1976). Farliga växter. Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag. sid. 59. ISBN 91-20-04445-3 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]