Bofink

Bofink Status i världen: Livskraftig (lc)
Bofink, adult hane.
Systematik
Domän	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Djur Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass	Fåglar Aves
Ordning	Tättingar Passeriformes
Familj	Finkar Fringillidae
Släkte	Fringilla
Art	Bofink F. coelebs
Vetenskapligt namn
§ Fringilla coelebs
Auktor	Linné, 1758
Underarter
se text
Underarten F. c. madeirensis som tillhör underartsgruppen canariensis
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Bofink (Fringilla coelebs) är en liten tätting som tillhör familjen finkar, och som är mycket talrik i Europa.

Utseende, fältkännetecken och läte

Bofinken är stor som en gråsparv, men slankare och med längre stjärt. Fågeln mäter 14–16 cm, har ett vingspann på 25–29 cm och en vikt på ungefär 20 gram. Den har en kort, tjock och konisk näbb, på vilken näsborrarna sitter närmare näbbryggen än käkkanterna. Den adulta hanen skiljer sig från honan genom att hans panna är svart vid näbbroten och den övriga delen av huvudet är gråblått, utom kinderna, som är rödbruna. Den rödbruna färgen sträcker sig också ned på hals och bröst, där honan istället är mattare färgad i gråbrunt. Den utmärker sig i flykten genom sina dubbla vita vingband och de yttre stjärtpennornas vita fält, som kontrasterar mot den i övrigt mörka stjärten. Även på icke flygande fåglar är de båda vingbanden framträdande.

När bofinken rör sig på marken nickar den rytmiskt på huvudet och den flyger i kraftfulla bågar. Ofta är bofinken en ganska orädd fågel.

Läte

Från mars månad sjunger den högt och genomträngande med sin omisskännliga slutmelodi, ungefär som tsitsitsitsjatsjatsoritiu-tsip eller tsiptsiptsip. Lövsångarens sång liknar bofinkens, men är tydligt svagare, och utan drill i slutet.

 Ljudexempel

I olika områden förekommer olika läten, så kallade regionala dialekter. Juvenilen lär sig att sjunga under den första våren genom att härma sina artfränder. De melodier som de lär sig på det sättet sjunger de sedan under resten av livet.

Bofinkens lockläte är ett högljutt fink, fink. Dess flygläte är ett dämpat jupp. Förutom locklätet fink finns även i vissa trakter ett hyitt eller rrhy som kallas "regnsång". Detta läte kan fungera som lockläte, varningsläte eller revirläte.

Taxonomi och utbredning

Bofinken ingår i det lilla släktet Fringilla tillsammans med de två arterna blå bofink (Fringilla teydea) och bergfink (Fringilla montifringilla). Den delas upp i ett stort antal underarter, ofta mellan 15 och 20 stycken. Dessa underarter delas in i tre distinkta grupper:

coelebs-gruppen

Den europeiska underartsgruppen

• F. c. coelebs, inkl. schiebeli (Stresemann, 1925) - häckar från kontinentala Europa till Sibirien och mindre Asien. Övervintrar så långt söderut som norra Afrika.
• F. c. gengleri (Kleinschmidt, 1909) - häckar på Brittiska öarna, yttre Hebriderna och Orkneyöarna.
• F. c. solomkoi (Menzbier & Sushkin, 1913), inkl. caucasica (Serebrowski, 1925) - häckar på Krimhalvön och Kaukasus.
• F. c. alexandrovi (Zarudny, 1916) - häckar i norra Iran.
• F. c. transcaspia (Zarudny, 1916) - häckar i nordöstra Iran.
• F. c. syriaca (Harrison, 1945) - häckar på Cypern och i Levanten.
• F. c. balearica (Jordans, 1923) - häckar på Iberiska halvön och Balearerna.
• F. c. tyrrhenica (Schiebel, 1910) - häckar på Korsika.
• F. c. sarda (Rapine, 1925) - häckar på Sardinien.

africana-gruppen

Den nordafrikanska underartsgruppen

• F. c. africana (Levaillant, 1849) - häckar i nordvästra Afrika, från Marocko till nordvästra Tunisien.
• F. c. spodiogenys (Bonaparte, 1841) - häckar södra sydöstra Tunisien och nordvästra Libyen.

canariensis-gruppen

Underartsgrupp som återfinns på Kanarieöarna, Madeira och Azorerna.

• F. c. canariensis (Vieillot, 1817), inkl. tintillon (Webb, Berthelot & Moquin-Tandon, 1841) - häckar på Gran Canaria, Teneriffa och Gomera på Kanarieöarna.
• F. c. ombriosa (Hartert, 1913) - häckar på ön Hierro på Kanarieöarna.
• F. c. palmae ( Tristram, 1889) - häckar på La Palma på Kanarieöarna.
• F. c. maderensis - häckar på Madeira.
• F. c. moreletti - häckar på Azorerna.

Den återfinns från granskogs- eller lägre delen av tallskogsregionen i Lappland, ned till södra Europa. Dess utbredning sträcker sig in i västra Asien, nordvästra Afrika, Kanarieöarna och Madeira. På Teneriffa och Gran Canaria samexisterar den med den närbesläktade, endemiska arten blå bofink (Fringilla teydea).

Delar av världspopulationen är flyttfåglar och många övervintrar i södra Europa och norra Afrika. Särskilt honan med sina årsungar lämnar häckningsområdet på vintern, medan äldre bofinkshanar i större utsträckning övervintrar i sitt revir. Andra populationer är stannfåglar eller strykfåglar. Bofinken är även introducerad till Nya Zeeland, där den förekommer över både nord och sydön.

Ekologi

Biotop

Adult hane

Den förekommer i skogsbiotoper, trädgårdar och parker, men även i bergsområden upp till ungefär 1500 meters höjd. På våren markerar hanen sitt häckningsrevir genom ljudlig sång. Det omsorgsfullt byggda redet är tjockt och skålformigt och består av rötter, barkbitar, strån, mossa och lavar. Det fodras invändigt med hår och enstaka fjädrar. Redet byggs oftast på en höjd av två till tio meter, på buskar eller högt i träden i en grenklyka, och väl maskerat med mossa och lav.

Häckning och revirbeteende

Adult hona

Bofinkhonan lägger vanligtvis två kullar om året men under varma somrar förekommer det att de lägger än fler kullar. Honan lägger 3–6 ljusbruna eller blåaktigt vita ägg per kull. Äggen kan vara rätt olikfärgade från bo till bo, de är dock alltid tecknade med röd- till mörkbruna fläckar och fina streck. Vid fara döljer sig honan i redet genom att huka sig så djupt som möjligt. Äggen ruvas i tretton till fjorton dagar av honan. Efter att äggen kläckts utfodras ungarna av båda föräldrarna. Efter ytterligare cirka fjorton dagar lämnar ungfåglarna boet. Den första kullen läggs strax efter lövsprickningen, den andra vid midsommartid. Under häckningen accepterar paret inte gärna någon annan bofinksindivid i närheten av boet.

Hanarna tävlar med varandra i sång, och kämpar även undantagsvis med både näbb och klor för att lösa revirtvister.

Föda

Bofinkens föda består av bär, insekter och frön av alla sorter. Med sin kraftiga näbb kan den utan större ansträngning lösgöra fröna ur de fasta skalen. Ungarna utfodras med insekter och larver.

Bofinken och människan

Status

Bofinken är mycket vanlig i Europa och den talrikaste finken i Västeuropa. Dess utbredningsområde och populationsstorlek är mycket stora och på grund av detta, trots att populationstrenden är negativ, så bedöms den inte som hotad av IUCN och kategoriseras som livskraftig (LC).

Status i Sverige

Tillsammans med lövsångaren är bofinken Sveriges vanligaste fågelart. Antalet par i Sverige uppskattas till cirka 10 miljoner.

Namn

Det svenska trivialnamnet "bofink" härstammar från medellågtyskans Bokvink(e) eller av danska bogfink, med betydelsen "bokfink". Bofinken har haft många dialektala namn i svenskan som exempelvis i Småland hampspik eller hamptätting, i Värmland kvint, i Dalarna hampsparv, risstackfågel eller gamskärv, i Norrbotten tvint och i Härjedalen vitt-ilt.

Det vetenskapliga artepitetet coelebs är latin och betyder "ungkarl" och syftar på att honorna lämnar hanarna ensamma om vintern i fågelns norra utbredningsområde.

Som burfågel

Bofinken klarar sig ganska bra i fångenskap och värderas på många ställen högt för sin sång. Som alla andra inom EU naturligt förekommande fågelarter är den emellertid fridlyst, och därför olaglig att insamla eller hålla i fångenskap. Detta gäller levande såväl som döda exemplar, samt ägg.

Referenser

Källor

Texten bygger på översättningar från tyskspråkiga Wikipedias artiklen Buchfink, läst 8 december 2006 och engelskspråkiga Wikipedias artikel Chaffinch, läst 9 december 2006.

• Sveriges Ornitologiska Förening – Bofink
• Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-ROM.

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Bofink
  Bilder & media
• Sveriges Radio: P2-fågeln Bofink Läte
• Artportalen: Dagens fågel – senaste observationerna – bilder
• Dansk ornitologisk forening