Bofors 20 mm automatkanon

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Bofors 20 mm automatkanon
HvSS museum 2011d.jpg
Bofors 20 mm luftvärnsautomatkanon m/1940-70 på Hemvärnsmuseet.
Typ Automatkanon
Ursprungsplats Sverige
Tjänstehistoria
I tjänst 1940-
Använts av Sverige
Produktionshistoria
Tillverkare Bofors
Antal tillverkade cirka 2 700[1]
Specifikationer
Vikt 42 kg[1]
65 kg med trefot[1]
300 kg med luftvärnslavett[1]

Granat 28-skotts trummagasin[1]
Kaliber 20x145R[1]
Eldhastighet 360 rpm[1]
Utgångshastighet 815 m/s
Effektiv räckvidd 1620 m (med spårljus[2])

Bofors 20 mm automatkanon är en svensk automatkanon tillverkad av Bofors. Kanonen fanns ursprungligen i såväl pansarvärnslavettage som luftvärnslavettage.

Pjäsen hade i vanligaste utförandet ett roterande magasin om 36 patroner vilket medgav en hög eldhastighet. Själva automatkanonen använde rekylkraften för automateld. Hela pjäsen väger cirka 40 kg och kunde därför bäras utan lavettage av 1-2 man. Kanonen monterades på marinens mindre fartyg såsom lättare minsvepare och trängfartyg för luftvärnsskydd. Kanonen siktas manuellt genom höjd- och sidoriktning som i vissa modeller hade ballistisk inställning. Kanonen användes även på pansarskepp för att komplettera Bofors 40 mm kanon på mycket nära håll där det krävdes mycket höga rikthastigheter.[3]

Kanonen kan sägas vara en stor kulspruta med förödande sprängkraft men med ganska dålig precision. Bofors 20 mm akan blev aldrig samma succé som storasyster Bofors 40 mm automatkanon som är världens mest sålda kanon inräknat alla pirattillverkningar sedan dess introduktion 1936 och fram till i dag (2009).

Användning i svenska försvaret[redigera | redigera wikitext]

I brist på mer kraftfulla pansarvärnskanoner så användes pjäsen på ett lätt trefotslavettage som kombinerad pansarvärnskanon och luftvärnskanon med beteckningen PansarVärnsLuftVärnskanon m/40. Med trefoten vägde pjäsen 65 kg och gick under smeknamnet gräshoppan på grund av att pjäsen hoppade under eldgivning.[1]

20 mm Lvakan m/40-70 sedan moderna pansarvärnspjäser introducerats kom pjäsen att uteslutande förekomma i luftvärnslavettage. Lvakan m/40 var huvudbeväpning på pansarluftvärnskompanierna som ingick i pansarbrigad 63 och infanteriluftvärnskompanierna i infanteribrigad 66. När robot 69 (Redeye) blev huvudbeväpning i infanterifluftvärnskompani Rb69 behölls den modifierade lvakan 40/70-2 (med spegelreflexsikte) som understödsvapen och när brigadluftvärn/luftvärnsbataljon 70 infördes i krigsorganisationen förstärktes luftvärnstropparna på motsvarande sätt med lvakan 40/70-1 (med ringsikte). I samband med omvandlingen av robot 70-förbanden till robot70/90 utmönstrades lvakan 40/70 ur organisationen.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h] Williams, Anthony G. ”BOFORS AUTOMATIC CANNON” (på engelska). http://www.quarry.nildram.co.uk/Bofors.htm. Läst 26 september 2009. 
  2. ^ Per Insulander och Curt S Ohlsson (2001). Pansarskepp. Borås: CB Marinlitteratur. ISBN 91-973187-2-8 
  3. ^ Birger Steckzén m.fl (1949). KLART SKEPP. Boken om SVERIGESKEPPEN Sverige, Gustaf V och Drottning Victoria. Stockholm: P.A. Norstedt &Söners Förlag 

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]