Bolinders

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Bolinder.
J. & C.G. Bolinders Mekaniska Verkstads AB vid Klara sjö 1872. Fabriken var en av de största i Stockholm med sina rykande skorsenar.
Bolinders verkstäder vid Klara sjöKungsholmen i Stockholm. Träsnitt 1893.

Bolinders grundades 1844 i Stockholm av bröderna Jean Bolinder (1813-1899) och Carl Gerhard Bolinder (1818-1892) under namnet J. & C. G. Bolinders Mekaniska Verkstad (från 1873 J. & C. G. Bolinders Mekaniska Verkstads AB) vid Klara sjöKungsholmen i Stockholm. Verkstaden låg på den plats där idag Tekniska nämndhuset, som har adress Fleminggatan 4, ligger, på norra sidan av Fleminggatan och norr om Kungsbroarna och vid korsningen av Pipersgatan.

Jean Bolinder blev verkställande direktör för företaget och ledde den mekaniska verkstaden tillsammans med brodern Carl Gerhard Bolinder, som verkade som arbetsledare och verkstadschef.

Bolinders utvecklades till ett av Sveriges främsta industriföretag[redigera | redigera wikitext]

Under Jean Bolinders ledning växte J. och C. G. Bolinders mekaniska verkstad till ett av Sveriges främsta industriföretag, ombidades 1873 till aktiebolag med produktion av alla slags gjutgods från spisar och kaminer som stekpannor, grytor, våffeljärn och köttkvarnar samt ångmaskiner. Under 1890-talet började man även tillverka träbearbetningsutrustning och från 1894 även fotogenmotorer. 1905 konstruerade även en tändkulemotor och från 1910 börjande man även tillverka råoljemotorer för till exempel båtar och sågverk.[1]

Bolinders introducerade och tillverkade modern utrustning och den fick stor betydelse för den svenska skogsindustrin. Bolinders hade en omfattande produktion av gjutjärnsartiklar under 1800-talets senare hälft. Gjutjärnsartiklarna tillverkades som regel efter engelska modeller och produktionen omfattade trädgårdsmöbler, lyktarmar, blombord, paraplyställ och spegelramar. Nya byggnader uppfördes vid Klara sjö på Kungsholmen och verkstaden tog allt fler tomter i anspråk efterhand som verksamheten expanderade.

Tillverkning av maskiner[redigera | redigera wikitext]

Gjuteriet vid Bolinders kring 1890.

Efter några decennier byggdes en ångmaskinsfabrik. Bolinders tillverkade alla slags maskiner, bland annat för den framväxande pappers- och trävaruindustrin. Mot slutet av 1800-talet var fabriken en av de största i Stockholm med sina rykande skorstenar. Åren före Bolinders död hade man börjat tillverka förbränningsmotorer, särskilt råoljemotorer. J. & C.G. Bolinders ville skaffa en alternativ kraftkälla till ångmaskinen, nämligen förbränningsmotorn. Förbränningsmotorn började komma i bruk utomlands här och var och för Sveriges del började det hela år 1890, det var tidigt, även internationellt sett.

År 1893 byggde Bolinders sin och Sveriges första motor (fotogenmotor) med intern förbränning, en förbränningsmotor. Det var en fyrtakts fotogenmotor med en liggande cylinder. Försäljningen ökade år från år och kulminerade 1899 då 122 motorer levererades. Motorn konstruerades av ingenjör Jonas Weyland men var inte så framgångsrik. Istället tog man in ingenjör Erik Rundlöf som konsult och 1897 hade man en tvåtakts råoljemotor som blev en stor framgång, det blev en fullträff. 1902 köpte Bolinders in rätten till en annan tändkulemotor, som Erik Rundlöf hade skapat. På 1920-talet hade Bolinders en världsandel av 80% av alla fiskebåtar tack vare motorernas pålitlighet, låga bränsleförbrukning och långa livslängd.

Bolinders utvecklades till ett av landets främsta exportföretag[redigera | redigera wikitext]

Interiör från Bolinders Mekaniska Verkstads AB på Kungsholmen från början av 1900-talet.
Bolinders verkstäder från norra sidan av Klara sjö vid Kungsholmen, 1934.
Märke "J. & C. G. Bolinder's M.V.A.B." på ångmaskin i Eskilstuna stadsmuseum.

Efter bröderna Jean och Carl Gerhard Bolinders död i slutet av 1800-talet togs företaget över av ingenjören och industrimannen Erik August Bolinder (1863-1930), son till Carl Gerhard Bolinder. Hans far Carl Gerhard Bolinder avled 1892 och dennes broder Jean Bolinder avled 1899. Erik August Bolinder blev VD för Bolinders redan 1888 och han förblev i ledningen ända fram till sin död 1930. Under Erik August Bolinders ledning utvecklades Bolinders till ett av landets främsta exportföretag. Han moderniserade och utvidgade produktionen, och vid sidan om sågverksmaskiner blev båtmotorer och lättviktsoljemotorer, tändkulemotorer, stora artiklar på världsmarknaden.

Fram till 1932-1933 bestod J. & C.G. Bolinders Mekaniska Verkstads AB, då en uppdelning, eller en klyvning, av företaget skedde. Anläggningen i Kallhäll skildes från Stockholmsdelen och erhöll namnet Bolinders Fabriks AB. Bolinders verkstadsavdelning slogs samman med Munktells Mekaniska Verkstad i Eskilstuna och kallades AB Bolinder-Munktell, förkortat BM. Den andra delen av företaget fortsatte verksamheten vid Kallhäll, såsom ovan nämnts, under namnet Bolinders Fabriks AB. Vid utflyttningen till Kallhäll 1907 var Erik August Bolinder verkställande direktör i bolaget. Såsom tidigare nämnts förblev han i ledningen praktiskt taget fram till sin död 1930. Under en sjukdomsperiod åren 1926-1927 ersattes han av sonen Erik C.G. Bolinder och därefter av disponent Kristoffer Huldt, som utövade den direkta ledningen från 1927 till företagets klyvning.

Därefter blev civilingenjör Birger Dahlerus verkställande direktör. Dahlerus uppehöll denna befattning till 1956, då han avgick. Då övergick aktiemajoriteten först till ett konsortium under ledning av direktör Ewald Holmqvist i det Wallberg-kontrollerade AB Elektroskandia, och sedan till Svenska Maskinverken i Södertälje.

Bolinders Fabriks AB i Kallhäll, som bildats 1932 genom klyvning, bestod sålunda fram till 1956, då Svenska Maskinverken i Södertälje köpte upp Bolinders. Svenska Maskinverkens tillverkning, som då främst bestod av värmepannor och var förlagd till Södertälje, Jönköping och Kolsva flyttades i samband med detta till Kallhäll. Efter en del ägarbyten fortsatte tillverkningen i Kallhäll till 1979, då bolaget såldes till Götaverken Ångteknik AB, senare Celsius Industrier AB, vilket var en del av Svenska Varv AB och flyttades till Göteborg. I Kallhäll behöll man endast konstruktions- och försäljningskontor. Ett 35-tal mindre företag flyttade in i Bolinders gamla lokaler, som nu är K-märkta. Bolinders gamla industriområde med vackra tegellängor med trappstegsgavlar och området vid Kallhälls gård låg relativt oförändrat under många år och har i omkring år 2000 börjat byggas om till kontor och bostäder av byggföretaget JM som marknadsförs under namnet ”Bolinder strand”. Ekbacken-husen var inflyttningsklara 2004.[2][3][4]

Bolagets förvärv av Kallhälls gård i Järfälla[redigera | redigera wikitext]

Kallhälls gård i Järfälla 1907. Vy från Mälarsidan, "sjösidan", som den såg ut när Erik August Bolinder förvärvade den.

I början på 1900-talet ansåg man att platsen vid Klara sjö Kungsholmen, trots att nya byggnader uppförts, var för liten. Bolaget önskade få för större utrymme för sina gjuterier. Inne i Stockholm blev firman allt mer trångbodd och man började att leta efter tomtmark utanför staden. År 1906 förvärvade därför J. & C.G. Bolinders Mekaniska Verkstads egendomen Kallhäll i Järfälla. Man köpte Kallhälls gård i Järfälla kommun. Kallhäll ansågs ha bra kommunikationer, eftersom då den låg vid järnvägen mot Västerås och man också kunde använda sjövägen via Mälaren in till Stockholm.

Efter förvärvet av Kallhäll gård började omedelbart gjuteri, verkstäder och bostäder att uppföras. Man räknade med att kunna börja tillverkningen vid Kallhäll redan 1907. Men det var först 1909 som produktionen i Kallhäll kom igång. Gjuteriet i Kallhäll övertog snabbt större delen av fabriksgodstillverkningen och en mindre del av maskingjutningen. Man tillverkade då spisar och köttkvarnar samt gjutgods som transporterades sjövägen till fabriken på Kungsholmen. Den större delen av maskingjutningen skedde dock vid Kungsholmen, och den kunde nu expandera genom fabrikstillverkningens utflyttning till Kallhälll. 1919 hade Bolinders 1 900 anställda vid de båda fabrikerna. I slutet av 1920-talet försökte sig Bolinders på traktortillverkning, men det är osäkert om mer än en traktor kom till utförande.

Ursprungligen var det fyra fabriksbyggnader som uppfördes 1907. Det var gjuteri, pressarverkstad, spisverkstad och kraftstation. Under årens lopp har sedan dess en betydande utbyggnad skett. Ett första skepp av emaljverket byggdes åren 1927-1929 och gjuteriet förlängdes med 65 meter. Ett badhus och en tvättstuga för de anställda byggdes också för arbetarna.

Bolinders byggde arbetarbostäder, flerfamiljshus, radhus och villor[redigera | redigera wikitext]

Bolinders engagerade sig aktivt för de anställdas boendeförhållanden och bolaget uppförde arbetarbostäder, först i anslutning till fabriksområdet och längre fram i Bolinderbyn. Mellan 1907 och 1913 byggde Bolinders ett 15-tal större trähus, flerfamiljsvillor, på båda sidor om järnvägen, med cirka 80 lägenheter för anställda. Bolinders var ovilligt att upplåta mark för egna hem, och arbetarna måste söka sig till Björkliden, även kallad Kallhälls villastad, på andra sidan Enköpingsvägen. Några år senare uppfördes ytterligare sex hus. Sammanlagt rymde villorna cirka 110 mindre lägenheter.

Under 1940-talets expansion, då Bolinders var ett lönsamt företag, planerade och byggde fabriken radhus och villor för sina anställda. Bolinders lät 1942 uppföra fem "tjänstermannavillor" och 1945 startade projektet Bolinderbyn. Under åren fram till 1948 byggdes 21 radhuslängor med 168 lägenheter längs Bolindervägen. Varje hus rymmer åtta lägenheter om tre rum och kök i två plan. Radhusen ligger på ömse sidor om Bolindervägen. Öster om radhusen byggdes även cirka 80 villor och ett affärshus med 14 lägenheter. Ett mindre bostadshus med konditori byggdes något senare. Intill Bolinderbyn byggdes 81 småvillor på Relävägen i Skogstorp på 1940-talet och som en fortsättning på Bolinderbyn uppfördes fyra flerfamiljshus med ett 80-tgal lägenheter och med några affärslokaler i kvarteret Trehörningen mellan Skogstorp och Enköpingsvägen under åren 1950-1952.

Kallhälls gård byggs om till huvudkontor[redigera | redigera wikitext]

Kallhälls gård i Järfälla 1947. Vy från entrésidan med statyn av Erik August Bolinder och järnlejonen framför huvudentrén. Gården var först Erik August Bolinders sommarbostad, men byggdes om till Bolinders Fabriks AB:s huvudkontor i början av 1940-talet.

Den före detta bolinderska sommarbostaden i Kallhälls gård omändrades i början av 1940-talet till huvudkontor och samtidigt flyttades de sista affärsavdelningarna ut från Stockholm. Inom verkstadsområdet uppfördes också vid denna tid luftskyddsrum för cirka 600 personer.

Utbyggnaden fortsatte efter andra världskriget. 1947 byggdes chokladmaskinsverkstaden och ett nytt badhus för gjuteri- och renseripersonalen. En stor pressarverkstad och experimentbyggnad samt laboratoriebyggnad för kylskåpsproduktionen byggdes 1950. Vidare byggdes ett nytt skepp av emaljverkstaden 1953 och en brandstation 1954 och utbyggnad av emaljverkets underavdelningar byggdes 1955.

Vid mitten av 1970-talet uppfördes en stor kontorsbyggnad söder om huvudbyggnaden vid Kallhälls gård. Gårdens tidigare ekonomibyggnader som låg på denna plats revs i samband med detta. Under samma period byggdes en stor monteringshall nere vid fabriken.

Produktionen i Kallhäll[redigera | redigera wikitext]

Bolinders Fabriks AB i Kallhäll, Järfälla, våren 1913. Vy från landsidan med Mälaren i bakgrunden.
Efter foto hos Gustav Bengtsson.
Verkstäderna vid Bolinders Fabriks AB på 1920-talet.

Den första produktionen vid Kallhäll var inriktad främst på fabriksgods såsom spisar och köttkvarnar samt byggnadsdelar såsom gjutgods för tillverkningen i företagets stockholmsverkstäder. Maskingjutningen behölls inne i Stockholm. Med fyra motordrivna bogserbåtar och ett trettiotal pråmar skedde transporterna sjövägen till verkstäderna.

År 1932 delades Bolinders i två delar. Motoravdelningen slogs samman med Munktells i Eskilstuna och fick namnet Bolinder-Munktell. Återstoden av företaget fortsatte produktionen i Kallhäll under namnet Bolinders Fabriks AB. Samtidigt lades verksamheten på Kungsholmen ned.

Under 1930- och 1940-talen tillverkade man "Trim" utombordsmotor, diskmaskiner, sanitetsgods och emaljerade hushållskärl. Efter företagets omorganisation 1933 började tillverkningen av utombordsmotorer, "Trim", diskmaskiner och elektriska motorer för en del egna produkter, som till exempel just diskmaskiner, potatisskalare med mera. Till 1930-talets tillverkning hörde också sanitetsgods och hushållskärl. Tillverkning av gengasaggregat för bilar och gengasfläktar togs också upp under andra världskriget, då man tillverkade mycket utrustning till den svenska försvarsindustrin. Produktionen under denna tid inriktades också på rent militära förnödenheter såsom ammunition och tältkaminer.

Under efterkrigstiden tillkom chokladknådningsmaskiner. 1948 övertog Bolinders tillverkningen av bilelektriska artiklar såsom generatorer, startmotorer, reläer, tändstift och bilvärmarmotorer av företaget Hesselman Motor Corporation AB. Redan 1925 hade civilingenjören Jonas Hesselman konstruerat Hesselmanmotorn, en hybrid mellan ottomotorn och dieselmotorn. Jonas Hesselman tilldelades år 1929 Ingenjörsvetenskapsakademiens stora guldmedalj "för tekniskt vetenskapligt arbete för förbränningsmotorernas, särskilt dieselmotorns, fulländande". Efter flera års förberedelser introducerades också kylskåpstillverkningen vid 1940-talets slut. Fabrikationen av elektriska spisar, "den tänkande spisen", påbörjades under 1950-talet. År 1954 lades hela produktionen om från gjutgods till plåt. Som jämförelse över hur mycket tackjärn och plåt som förbrukades kan nämnas att år 1933 förbrukades 3.000 tackjärn och 600 ton plåt och år 1953 förbrukades 600 ton tackjärn och 6 000 ton plåt.

Under 1950-talets fortsättning tillverkade man således mycket kylskåp och elspisar, men konkurrensen från Elektrolux, Husqvarna och Electro-Helios var svår och 1956 köptes Bolinders Fabriks AB upp av AB Svenska Maskinverken, som då flyttade större delen av sin verksamhet till Kallhäll. Bolinders hade år 1956 cirka 695 anställda. Av dem var 152 tjänstemän, 33 arbetsledare och cirka 510 arbetare. Av de anställda var ett nittiotal bosatta utanför Järfälla, de övriga var bosatta inom kommunen.

År 1956 inköptes Bolinders Fabriks AB i Kallhäll som bildats 1932 genom klyvning av Bolinders. Svenska Maskinverkens tillverkning, som då främst bestod av värmepannor och var förlagd till Södertälje, Jönköping och Kolsva flyttades då till Kallhäll. Där fortsatte verksamheten fram till 1979, då den efter flera ägarskiften övertogs av Götaverken Ångteknik AB, vilket var en del av Svenska Varv AB, och flyttades till Göteborg. Det gamla industriområdet låg relativt oförändrat under många år men har i slutet av 00-talet börjat byggas om till kontor och bostäder av byggföretaget JM som marknadsförs under namnet Bolinders strand.

År 1988 öppnade Bolindermuseet i Folkets hus i Kallhälls centrum.

Bilder[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Svensk uppslagsbok, andra upplagan 1947
  2. ^ http://www.bolinderstrand.info/om-bolinder-strand Bolinder srand.]
  3. ^ JM Entreprenad, Bolinder strand, K-märkta industrilokaler lever upp igen.
  4. ^ Bolinder strand II.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Harald Norbelie (1992). Vårt Kungsholmen. PMB bokkonsult. ISBN 91-88016-17-X , s. 17-20
  • Gårdlund, Torsten (1945). Bolinders: en svensk verkstad: till 100-årsminnet J. & C.G. Bolinders mekaniska verkstads grundande. Stockholm: Bolinder-Munktell. Libris 28177 
  • Nationalencyklopedin, Bokförlaget Bra Böcker, 1990. ISBN 91-7024-620-3.
  • Lars Gustafsson j:r, Järfällaboken, 1957, sidorna 680-684.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]