Bolmört

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Bolmört
Hyoscyamus niger - Köhler–s Medizinal-Pflanzen-073.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Växter
Plantae
Division Fröväxter
Spermatophyta
Underdivision Gömfröväxter
Angiospermae
Klass Trikolpater
Eudicotyledonae
Ordning Potatisordningen
Solanales
Familj Potatisväxter
Solanaceae
Underfamilj Solanoideae
Släkte Bolmörtssläktet
Hyoscyamus
Art Bolmört
H. niger
Vetenskapligt namn
§ Hyoscyamus niger
Auktor L., 1753
Hitta fler artiklar om växter med
Hyoscyamus niger

Bolmört (Hyoscyamus niger) är en art i familjen potatisväxter. Den är ett- eller tvåårig och blir 0,5-1 meter hög med grovt tandade blad. Etymologin bakom namnet är oklar, "bolma" kan både syfta på "stöpt rund klump" (som frökapseln) eller "svindla för ögonen". Bolmörten härstammar från Medelhavsområdet och västra Asien. Den förekommer i en stor del av Europa, och har även odlats som medicinalväxt. Arkeologiska fynd visar att bolmörten kom till Sverige senast under förromersk järnålder, möjligen som kulturväxt.

Inom folkmedicinen har den använts som sömn- och bedövningsmedel, och den har även spelat en stor roll i magisk-religiösa sammanhang. Verksamma ämnen i bladen är alkaloiderna hyoscyamin och skopolamin, vilka kan framkalla hallucinationer eller delirium.

Alla delar av växten är giftiga.[1] Särskilt roten innehåller bland annat atropin. Allvarliga förgiftningar har inträffat vid medicinsk användning och då växten prövats i missbrukssyfte. Förgiftningar genom olyckshändelse hos barn är dock ovanliga. Symptomen vid förgiftning av bolmört är muntorrhet, ansiktsrodnad, hjärtklappning, yrsel, vidgade pupiller, dimsyn, oro och hallucinationer. Om någon förtärt bolmört kan man ge kol och få råd hos Giftinformationscentralen.

Bygdemål[redigera | redigera wikitext]

I Skåne har växten gått under namnet hönsabane. Etymologin bakom detta är att bane betydde dödare, dråpare i fornsvenskan. Hönsabane skulle då antyda att bygdens folk lagt märke till att höns dog, sedan de ätit bolmört. [2]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Wigander, Millan (1976). Farliga växter. Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag. sid. 79. ISBN 91-20-04445-3 
  2. ^ Johan Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, Gleerups, Lund 1862…1867, faksimilutgåva Malmö 1962, sida 242 [1]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]